Kära, kära utvecklingsfaser

Ellen är inne i en...lite dålig period. Jag (vi) är ganska säkra på att det är en utvecklingsfas (igen) men det är nog så jobbigt ändå. För oss alla. Eftermiddagarna här hemma är väldigt gnälliga, och ingenting duger. Jag brukar räka ner minuterna till emil kommer hem. Om vi är iväg i stan eller så går det lite bättre, för då blir ellen distraherad av allt som händer runtomkring. Men i natt. Alltså i natt vaknade hon och grät ungefär en gång i timmen. Jag tycker synd om emil som tar nätterna, för om jag är SÅHÄR trött trots att jag inte ens sprungit fram och tillbaka till ellen, hur trött är då inte han?

På morgonkvisten vaknade hon redan klockan sex, vilket är väldigt tidigt för att vara henne. Och hon grät. Som hon grät. Som en stucken gris, ungefär. Samma sak igår morse. Och så har hon aldrig betett sig förut. Mycket knasigt. Den enda teori vi har är att hon är supermegahungrig? Ikväll ska vi prova att ge henne mer välling och se om det blir bättre. Hoppashoppashoppas!

RSS 2.0