Plus och minus med att vara gravid

Jag tänkte, från ingenstans alls, gör en lista med plus och minus med att vara gravid. Nu är ju snart andra trimestern förbi, och vi närmar oss med stormsteg graviditetens slutskede. Typ.
 
-
Illamående
Viktuppgång (som gärna skenar iväg)
Foglossning
Trötthet
Knaprande av järntabletter
Massa sticka i fingret
Jättemassa kissa i rör (HUR gör man?)
Konstant tryck mot urinblåsan
Tunghetskänsla i alla lägen
Svårigheter att vända sig i sängen. Eller att förflytta sig överhuvudtaget förresten
Försämrad balans
Bredare höfter
Bebissparkar mot nervtrådar
Omöjligt att raka benen. Eller måla tånaglarna
Utlånande av kropp i största allmänhet
Halsbränna
Sammandragningar i tid och otid
Ont i ryggen
Värdelöst klädutbud till vettiga priser
 
+
Bebis
 
 
Ellen en vecka
 
 

Kvällsbarnvakt för första gången!

I lördags var jag och Emil bjudna på middag. Klockan 18 skulle vi vara på plats, redo för en (vad det visade sig vara) treätters-middag. Inbjudan fick vi redan i oktober, och ända sedan dess har vi velat om huruvida Ellen skulle få följa med eller stanna hemma. En middag med start klockan 18 hos någon som inte har barn är inte, tycker vi, den optimala förutsättningen för en trevlig kväll. Dels blir det väldigt mycket "nej" i ett sånt hem, eftersom ingenting är barnanpassat. Och dels går Ellen och lägger sig klockan sju, vilket då skulle innebära en trött och gnällig unge hela kvällen. För att tro att hon skulle kunna komma till ro och somna i exempelvis vagnen är lite väl optimistiskt även för att vara Emil.
 
Till slut, två dagar innan middagen skulle äga rum, bestämde vi oss för att skaffa en barnvakt åt trollungen och lämna henne hemma. Sagt och gjort. Kvällen innan kom mina föräldrar hit för att vara med och se hur Ellens kvällsrutin ser ut. Vi åt mat, såg på tv och fick ungen att somna.
 
Så kom sen den stora dagen. Dagen D. Dagen då någon annan än vi skulle natta lilla bus för första gången. Vid femtiden kom mina föräldrar, och strax före sex begav sig jag och Emil mot middagen. "Det är bara att ringa om det är något" sa vi, gång på gång. Ungefär 45 sekunder efter att vi åkt ringde mamma. "Hur startar man spisen?", frågade hon. Om vi blev lite nervösa över att vi lämnat det finaste vi har till någon som inte ens kan starta en spis? Nä.
 
Kvällen var trevlig med GOD mat. Runt halv tolv, alldeles för sent för den här (gamla) mamman, ramlade vi in genom dörren hemma igen, Eller ja, ramlade och ramlade. Vi smög. "Har det gått bra" frågade vi. "Nja", var svaret. Busungen hade hållit låda till klockan var tio, alltså tre timmar längre än vanligt. Hon hade lekt tittut in i det allra sista, och mormor och morfar hade inte kunnat hålla sig för skratt. Trots ögon som nästan rullat av trötthet lyckades hon glimta med ögonen för att få igång lite bus.
 
"Men har hon varit ledsen då?" frågade vi. För att hon var uppe sent är ju ingenting att hänga upp sig på. Så länge hon inte varit ledsen så har ju allt gått bra. Och ledsen, det hade hon inte varit en endaste liten gång.

En dag på fel sida

Den här dagen har varit dålig ända sedan start. Eller faktiskt sedan innan den ens började. Natten spenderades snurrandes runt, runt i sängen, och inte av någon trevlig anledning utan på grund av en hostande ettåring. Som visserligen inte sov i våran säng, men babymonitorn lät oss avnjuta varenda en av hennes hostningar under natten. Så jag var mer än trött när väckarklockan ringde i morse, till skillnad från både man och barn som inte alls verkade medtagna av natten.
 
Efter att barnet lämnats på dagis, försent som vanligt, dekorerade jag bilen med två fina, långa repor längs passagerarsidan. Härligt!
 
Därefter flöt väl dagen i och för sig på ganska bra. åtminstone utan några större missöden. Men den där känslan av värdelös-dag har ändå hängt sig kvar. Men det är okej, man får ha såna dagar i bland. Morgondagen kommer att bli en bra dag!

Ska de ha några julklappar får de väl i alla fall hjälpa till att köra varuvagnen?


 
 

Tvåsiffrigt!

Idag är det en speciell dag av två olika anledningar.
 
Den ena är att det är 99 dagar kvar till bebisen beräknas titta ut, det vill säga tvåsiffrigt! Jag minns hur jag räknade ner till den här dagen när jag väntade Ellen. Hur magiskt jag tyckte att det var när det var tvåsiffrigt istället för tresiffrigt i vänta-bebis-appen. Och hur jag började dela upp de 99 dagarna i mindre block. 66 dagar, 50 dagar, och så vidare. Jag föreställde mig hur det skulle vara när det blev en ensam siffra som stod där efter "antal dagar kvar" i appen. Men riktigt så långt hann vi ju inte, eftersom trollungen tittade ut när det var 33 dagar kvar. Den här gången känns det inte riktigt lika magiskt, men ändå speciellt och värt att uppmärksamma. Det firar vi med att premiäranvända stödstrumporna! (Tyvärr blir min chef tokig om jag slösar bandbredd och laddar upp bilder här från kontoret, så ni får inte se någon bild på spektaklet)
 
Den andra anledningen till att idag är en speciell dag är att Ellen ska gå sitt allra första luciatåg idag. En röd liten klänning med vitt fluff vid ärmsluten har vi införskaffat dagen till ära. Och en tomteluva, i fel nyans. Till min stora besvikelse ska dock luciatåget vara utomhus, i ljuset. Jag förstår att förskolan kanske inte har plats att samla alla barn, föräldrar och andra anhöriga på ett ställe inomhus, men ändå. Kunde de inte fått låna idrottshallen? Hur som helst ska det bli roligt att se alla barnen sjunga julsånger. Och extra roligt att se hur alla de små barnen beter sig. Jag skulle inte bli förvånad om vi får springa efter Ellen runt hela gården för att hon smitit från tåget. Efter sjungandet ska vi fika, jag har faktiskt tänkt att slå på stora trumman och har därför köpt en egen lussebulle till skruttungen. Och det, minsann, har aldrig hänt förut.

Man får vara fin även när man är gravid

När man är gravid går man upp i vikt, det är ju nästintill oundvikligt. Och skulle man mot förmodan undvika det så omfördelas kroppsvikten i alla fall. Det betyder att kroppen förändras (finns det något uttryck man som gravid avskyr att höra mer?) (det skulle väl vara "det har med hormoner att göra" i så fall). Hur som helst, kroppens form ändras och tidigare flitigt använda kläder kommer istället att samla damm i garderoben. Sist jag var gravid köpte jag en del gravidkläder, både byxor och tröjor. Tröjorna har jag plockat fram, och till min stora glädje är det många av dem som passar nu. Byxorna däremot har jag inte haft någon användning för, antagligen beroende på att jag inte gått upp lika mycket i vikt denna gång. 25 härliga kilo plussade jag på mig på ynka 35 veckor förra gången. Nu har det gått 24 veckor och vågen visar ungefär 7 kilo upp. Vilket i och för sig närmast räknas som excessive enligt en av mina (alltför många) gravidappar. Ska jag lyckas matcha förra slutvikten måste jag gå upp 18 kilo på 11 veckor. Eller på 15 veckor om jag går tiden ut. Det innebär 1.6 respektive 1.2 kilo i veckan. Det vore väl en bedrift ändå?
 
Hur som helst. Det är inte bara de kläder som syns som blir för små, även underkläderna slutar att passa. Förra gången köpte jag storpack med vanliga, tråkiga bomullstrosor på HM. Vilka sedan blivit kastade. Herregud kan man vara tråkigare än att ha vanliga bomullstrosor? Senaste veckan har jag dock insett att trosförrådet jag har numer inte riktigt fyller sin funktion längre. Så därför begav jag mig in till den stora (nåja) staden idag för att uppdatera trosförrådet. Mycket (fler än två!) nya trosor blev det, nu hoppas jag bara på att jag lyckades gissa rätt storlek på dem.
 
Under veckan har jag tänkt att jag ska lägga undan alla kläder som är små, och låta mina gravidkläder få ta plats i garderoben istället. Just nu ligger i princip alla kläder jag faktiskt kommer i nertryckta i en byrå. Vilket såklart gör att jag inte ser vad jag har, och därför använder samma kläder vareviga dag. Vad har ni för i-landsproblem idag?
 
 
 
Ni glömmer väl inte att knipa?
RSS 2.0