Kvällsbarnvakt för första gången!

I lördags var jag och Emil bjudna på middag. Klockan 18 skulle vi vara på plats, redo för en (vad det visade sig vara) treätters-middag. Inbjudan fick vi redan i oktober, och ända sedan dess har vi velat om huruvida Ellen skulle få följa med eller stanna hemma. En middag med start klockan 18 hos någon som inte har barn är inte, tycker vi, den optimala förutsättningen för en trevlig kväll. Dels blir det väldigt mycket "nej" i ett sånt hem, eftersom ingenting är barnanpassat. Och dels går Ellen och lägger sig klockan sju, vilket då skulle innebära en trött och gnällig unge hela kvällen. För att tro att hon skulle kunna komma till ro och somna i exempelvis vagnen är lite väl optimistiskt även för att vara Emil.
 
Till slut, två dagar innan middagen skulle äga rum, bestämde vi oss för att skaffa en barnvakt åt trollungen och lämna henne hemma. Sagt och gjort. Kvällen innan kom mina föräldrar hit för att vara med och se hur Ellens kvällsrutin ser ut. Vi åt mat, såg på tv och fick ungen att somna.
 
Så kom sen den stora dagen. Dagen D. Dagen då någon annan än vi skulle natta lilla bus för första gången. Vid femtiden kom mina föräldrar, och strax före sex begav sig jag och Emil mot middagen. "Det är bara att ringa om det är något" sa vi, gång på gång. Ungefär 45 sekunder efter att vi åkt ringde mamma. "Hur startar man spisen?", frågade hon. Om vi blev lite nervösa över att vi lämnat det finaste vi har till någon som inte ens kan starta en spis? Nä.
 
Kvällen var trevlig med GOD mat. Runt halv tolv, alldeles för sent för den här (gamla) mamman, ramlade vi in genom dörren hemma igen, Eller ja, ramlade och ramlade. Vi smög. "Har det gått bra" frågade vi. "Nja", var svaret. Busungen hade hållit låda till klockan var tio, alltså tre timmar längre än vanligt. Hon hade lekt tittut in i det allra sista, och mormor och morfar hade inte kunnat hålla sig för skratt. Trots ögon som nästan rullat av trötthet lyckades hon glimta med ögonen för att få igång lite bus.
 
"Men har hon varit ledsen då?" frågade vi. För att hon var uppe sent är ju ingenting att hänga upp sig på. Så länge hon inte varit ledsen så har ju allt gått bra. Och ledsen, det hade hon inte varit en endaste liten gång.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0