En komma två mil och så lite styrka på det

Idag har vi traskat runt och undersökt varenda centimeter av metropolen där vi bor, Jag och ellen alltså. Vi började dagen med en liten prommis på drygt sju kilometer. Det är en ganska lång bit att gå i snömodd på trottoarer som är världelöst plogade. Och med världelöst menar jag världelöst. Det är ingen omskrivning för dåligt. Utan verkligen värdelöst. V-ä-r-d-e-l-ö-s-t. Känn på bokstäverna. Sug på stavelserna. Ni förstår.
 
Efter lite lunch (grillad kyckling, grönsaker och philla i tacobröd) bus och lek skymtade jag den onskefulla gnällen. Trött, tänkte jag. Och försökte få henne att sova. Men icke. Gnällen kom oftare och oftare. Ingenting fungerade. Och till slut fick jag konstatera faktum. Ellen var ersatt med gnällen. Mitt enda hopp för att få tillbaka min dotter var att gå ut. Med vagnen. Igen. Planlöst vandrade jag omkring. Gata upp och gata ner. Sköt på vagnen framför mig. Pustade, stånkade och stönade. Så efter sisådär fyra, fem kilometer var vi hemma igen. Och ellen var tillbaka!
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0