Städa städa varje fredag

Förra helgen skulle vi ha besök. Två familjer skulle besöka oss, en i lördags och en i söndags. Så redan i mitten av förra veckan började jag förbereda huset inför helgens jippon. Jag rensade ut saker, flyttade stora möbler som vi inte längre använder till garaget, åkte till återbruket med skräp. Sedan började jag städa. Jag plockade, jag skurade, jag torkade, jag sög, jag putsade. Till och med fönsterna fick sig en omgång. 
 
Och så kom slutligen helgen. Vi åkte till stan för att handla det sista inför middagsbjudning på lördagseftermiddagen. Men då! Då plötsligt visar det sig att lördagsfamiljen blivit sjuka. I magen. Vilket betyder att de inte kom. Vi blev besvikna, lördagsfamiljen blev besviken. Jag blev dubbelt så besviken med tanke på hur mycket tid jag lagt på att plockafixadammastäda. Nåja. 
 
I söndags kom i alla fall söndagsfamiljen. Så min fantastiska städning skulle ju i alla fall få synas av en familj. Trodde jag. Vädret var så fint och tiden rann iväg, så besöket kom aldrig ens in  huset. Vi fastnade på altanen hela eftermiddagen. Typiskt! 
 
Men så. I lördags den här helgen skulle förra lördagsfamiljen komma. Så jag gick igenom samma procedur med städningen. Igen. Men vet ni vad? Vi ställde in den här gången också, för att Ellen varit snorig (och lördagsfamiljen ville inte riskera att sin spädis skulle bli smittad)(fullt förståeligt!). Så himla dubbeltypiskt! 
 
Nästa gång vi planerar något tänker jag skita i städningen och istället hänvisa gästerna till altanen för det sociala och buskarna för det där privata. 
 
(man skulle ju dock kunna se på saken som så att vi haft ett väldigt välstädat hus senaste två helgerna) (men så jobbar inte vi) (typiskttypiskttypiskt)
 
 

Söndagsångesten

Det var länge sedan jag kände den, söndagsångesten. Men ikväll har den slagit till med full kraft. Jag skulle kunna lista flera orsaker till varför den dykt upp nu, men jag nöjer mig med att konstatera att ellen är i en utvecklingsfas och därmed går under namnet gnällen. Därför har det varit extra skönt med helg nu, även om det dåliga samvetet istället smyger sig på eftersom att emil fått ta hand om ellen. Nåväl. Det är ju bara fem dagar innan det är helg igen!
 

Det där med tur

Det finns vissa saker som stör mig något otroligt mycket. En av de sakerna är människors oförmåga att unna andra människor någonting. Så fort det går bra för någon så verkar det handla om tur. Fast det är ju svårt att veta om det gått bra, för om det gjort det får man ändå inte tala om det för folk.
 
Följande tre saker i min familj har, enligt utomstående, enbart handlat om tur:
  • Att Emils företag går bra (topp 3 under 30 som tjänar mest). Det ligger visst inte mycket hårt arbete bakom det här. Det är väl inte så att emil suttit och jobbat dygnet runt månader i sträck?
  • Att jag gått ner alla mina gravidkilon plus några extra. Samma sak här, inte hårt arbete bakom. Såklart sitter jag hemma i soffan med en påse chips och en flaska cola varenda kväll. Lyckliga jag som går ner i vikt ändå!
  • Att ellen är ett "snällt" barn. Det har visst ingenting med mig och emil som föräldrar att göra. För det kan väl omöjligt vara så att vi ger henne den trygghet och kärlek hon behöver? Är det så svårt för någon att säga att jag är en bra mamma? Och att emil är en fantastisk pappa?
 
Om jag är lite bitter? Nej, men det får för all del verka så, för jag är så förbannat trött på det här tycka-synd-om-går-det-mot-förmodan-bra-för-någon-handlar-det-bara-om-tur-samhället.

På grönbete

Jag och grodan hänger hos mina föräldrar på förmiddagen, fast de är inte hemma. Vi är här på kattjakt egentligen, men var tvungen att släppa ut grodis på grönbete mitt upp i alltihop.
 
 
Nu har jag rotat igenom frysen och hittat mig lunch. När vi ätit ska vi iväg till badplatsen och bada hela eftermiddagen. Har jag tur kanske Ellen passar på att sova ett par timmar också, så jag kan läsa bok och sola. 
 
 

Multipla rekord!

Idag har rekord efter rekord slagits här hemma. Först ut var minstingen som lyckades gå ÅTTA steg utan att varken hålla i sig eller ramla. Fast sen ramlade hon ju. Men ändå, ÅTTA FREAKING STEG!
 
Sen var det min tur, som knäckte två rekord på en gång. Det första var att springa EN MIL utan att stanna, ramla eller använda något stöd, och det andra var att springa ovan nämnda mil på under en timme. Lite drygt 59 minuter sprang jag på. Tjoho!
 
 
 
 
 
 
 
 

Vad gör ni om dagarna?

Föräldraledighet i all ära, men vad gör ni på dagarna med era barn? Jag är väldigt rastlös av mig och klarar nästan inte av att vara hemma hela dagarna, varje dag. Jag vill göra saker! Men jag vet inte vad. Ellen trivs bra med att leka på golvet timme efter timme, men det gör inte jag. Det är tråkigt. Är jag en dålig mamma då? För att jag inte kan se det fantastiska i och njuta av att bara vara med ellen hela dagen? Enligt familjeliv.se är jag det. För där minsann är mammorna hemma och krälar på golvet hela dagarna, fast de ser ju förstås till att hemmet är städat, tvätten tvättad och maten lagad när karlarna kommer hem. Såklart.
 
Förut gick vi på kyrkis, men det har runnit ut i sanden. Det var svårt att komma in någonstans, för alla mammor satt grupperade. Och nu är det ändå sommarstängt. Likaså med babysim - sommaruppehåll. Igår var jag och ellen till en badplats, men det är lite tråkigt att vara iväg på en badplats själv. Vi brukar vara ute och gå, men det är inte vidare roligt heller faktiskt, för vi går samma väg vareviga dag. Ingen variation, ingenting nytt att se.
 
Vi har inga vi umgås med, för det verkar vara väldigt svårt att planera för människor. Jag undrar vad alla andra föräldralediga här i området gör. Jag är ute och går/springer totalt ungefär en mil varje dag, men det är väldigt sällan jag ser en annan förälder ute.
 
 
Så jag undrar, vad gör ni föräldralediga?

Ett nytt hus

Jag och emil vill flytta. Vi känner inte att vi trivs så bra som vi skulle vilja här. Det finns inte så mycket aktiviteter för mig och ellen, och jag vill inte packa in oss i bilen varenda dag för att åka iväg. Dessutom blir det dyrt i längden att åka omkring för nöjes skull. Huset vi bor i är inte heller det hus vi vill ha till vår familj. Och det känns som att vi bor i en grop, jag tror att det beror på att vi har en källare istället för en övervåning. Vi vill ha en övervåning.
 
 
Vi har en del krav på vårt nya boende, men har lite problem med att hitta rätt.
Ett utdrag från kravlistan
  • Fem sovrum á 12 kvadrat, minst
  • Egen balkong från vårt sovrum (på övervåningen)
  • Övervåning
  • Inget renoveringsobjekt
  • Fint område med mycket barnfamiljer
  • Tomt med lite insynsskydd
  • Stor altan
  • Fint och bra planerat kök
 
Det kan väl inte vara så svårt?

Jag är inte dum, men du kanske är?

Sedan ellen fick börja smaka på vår mat vid fyra månaders ålder har jag (vi) konstant fått höra att vi är dumma som inte låter henne smaka när vi äter något som vi inte tycker att hon borde äta. Det finns absolut ingen anledning, tycker vi, att ge henne onyttigheter av något slag eller i något sammanhang. Det kommer hon med all säkerhet att få i sig tillräckligt med i alla fall, förr eller senare. Det är lite tråkigt att känna sig, hur ska jag beskriva det, ifrågasatt om en sån simpel sak. Och respektlöst mot mig och emil av människor att säga till ellen att hennes föräldrar är dumma. Hur ska hon kunna respektera oss, om hon hela tiden får höra att vi är dumma? Hur ska vi kunna neka henne godis och glass i affären, när det är dags för det, när hon redan som pytteliten fått lära sig att mamma är dum om hon säger nej?
 
Jag är inte dum för att jag inte vill ge mitt barn bullar, saft, glass, kakor, godis, socker eller konstgjorda ämnen. Det är du som vill ge mitt barn bullarsaftglassgodiskakorsocker som är dum. Du som vill stoppa i henne konstgjorda ämnen och färgämnen, det är du som är dum. Du som säger till henne att hennes föräldrar är dumma och inte visar respekt mot oss. Det är du som är dum.

Jag gjorde det!

Jag klarade fem kilometer (sex till och med) som egentligen var mitt mål i slutet av sommaren. Och på under trettio minuter, till och med. Heja, heja, heja!
 
 
 

Ängsö

 Jag hann inte skriva om det äventyr vi var på igår, jag och ellen. Vi började dagen med vår vanliga promenad, ellen var för en gångs skull faktiskt vaken när vi gick förbi fåren.
 
 
 
 
Efter lunch slog vi följe med mina föräldrar till ängsö, med ett sov-klipp- och mjukglasstopp i Enköping.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min mormor, moster och kusin har hyrt en stuga ute på ängsö, så vi åkte dit för att fika. Det är väldigt fint där, ett helt annat lugn än vad det är här. Röda stugor med vita knutar, blågula flaggor som svajar i vinden, gräs, åkrar, skog och vatten. Jag fick lite Saltkråkan-feeling, även om jag inte såg till någon Melker. Visste ni förresten att jag försökte övertala emil hela graviditeten till at OM det ändå, mot förmodan, var en pojke så skulle han få heta Melker? Anywho. Vi fikade, strosade ut på bryggan och värmde välling a lá oldschool på spisen.
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3,61+2,11+4,51+2,13= Vilodag?

Idag har jag en vilodag. Därför har jag gått drygt åtta kilometer och sprungit  4. Heja, heja?

Jag känner mig plufsig

Igår var en riktig plufsdag. Hela dagen gick jag runt och kände mig plufsig, otränad och ohälsosam. När jag sa det vid något tillfälle så fick jag skäll. Tydligen får jag inte känna mig så enbart av den anledning att jag är, som man säger, normalviktig. Vilket skitsnack va? Ungefär som att säga att en rik person inte får vara olycklig.
 
Hur som helst. Jag tänkte att idag, då minsann skulle jag vara back on track. Men tji fick jag, för precis samma känslor som jag försökte lämna kvar hos gårdagen har hemsökt mig idag. Det är inte roligt. Och den lilla detalj att jag helt har tappat motivationen till allt var träning och bra kost heter gör inte saken bättre. Ännu värre är att jag känner mig plufsig fast jag faktiskt tränat.
 
Men vet ni? Det är en ny dag i morgon. Igen.

#Jagharingenmotivation

 Årets kortaste, långsammaste och mest omotiverade promenad.
 
 

En slags sorg

När jag var gravid fick jag hela tiden höra hur mycket mitt (våra) liv skulle förändras när det kom en liten. Hur hela vår värld skulle vändas upp och ner, och hur jobbigt det skulle bli. Hur vi inte skulle få sova, få tid för varandra och absolut inte ha någon så kallad egentid. Att varken jag eller emil skulle få en chans att tillfredsställa våra egna behov. Att vår relation till varandra skulle förändras drastiskt, men inte på ett positivt sätt. Och sist men inte minst skilsmässostatistiken som visar att en stor andel föräldrar går isär under barnets första levnadsår. Jag var livrädd. Genom hela graviditeten kände jag "vad fan har vi gjort". Det var absolut inte så att jag inte villa ha det lilla kntytet som låg i min mage, utan jag blev så uppskrämd av allas kommentarer. Jag såg framför mig hur jag stod ensam med ett litet, litet barn, nedkräkt från topp till tå, med håret på ända och en veckas gammalt smink i ansiktet. Inte för att jag någonsin trott (eller tror för den delen) att emil skulle lämna mig vind för våg. Men för att det alla sa fick mig att bygga upp den bilden.
 
Jag känner mig snuvad. Jag upplever inte att någonting av det som alla sagt stämmer. Visst var det lite tufft i början med en bebis som knappt gick att väcka. En bebis som vi var tvungna att ställa väckarklockan på var annan/ var tredje timme för att tvinga i mat. En bebis som var så liten och ynklig att hon flera gånger varje dag bara skakade av sin sprittighet. Men om jag skulle beskriva det som jobbigt? Aldrig.
 
Vi har tid för varandra, vi har tid för oss själva, vi har båda möjlighet till sovmorgon varje dag (men utnyttjar den inte), vi har en bebis som (sedan tidig ålder) förstått skillnaden på natt och dag. Vår relation har förbättrats, och vi är nu närmare varandra än någonsin. Vår värld har inte vänts upp och ner - den har byggts upp.
 
Visst kan jag slita mitt hår när det tar både en och två timmar för ellen att somna, men så fort de där små blå slagit igen så väntar jag på att hon ska vakna igen. Och visst är det jobbigt när hon är ledsen utan att vi kan lista ut varför. Eller att se henne ha ont och vara sjuk. Men det hör liksom till, alltihop.
 
Det har gått så långt över förväntan att vi i flera månader diskuterat syskon. Jag har alltid varit inställd på att ha två barn. För det ska man ha? Nu säger jag tre barn. Minst. Emil har däremot alltid förespråkat en stor familj, snudd på att kunna platsa i familjen annorlunda. Men där är jag kanske inte riktigt, än. Däremot är vi rörande överrens om att det vore fantastiskt att ge ellen ett syskon, snart. Men jag vill ha nästa barn på våren/försommaren, så därför har det inte "blivit av".
 
Men. För att komma till rubriken. Det finns en sorg i allt det här härliga med att bli förälder. Någonting som ingen förvarnat om, men som tydligen är väldigt, väldigt vanligt. Alla de småbarnsföräldrar vi umgås med har vittnat om samma sak. Det handlar om sorgen att inte längre räknas. Det är inte längre dig dina släktingar vill träffa. Det är ditt barn. Och det här låter inte så farligt, men efter en tid blir det väldigt ledsamt. Det är som om du inte längre spelar någon roll. Du kan lika gärna lägga dig i ett dike, för det är ändå inte dig någon vill träffa. Är barnet inte tillgänglig väljer de nära att komma en annan tid eller dag istället. Du får inget "hej" när du kommer ensam, utan möts istället av "var är ditt barn?". Missförstå mig inte nu, jag vill verkligen att ellen ska få så mycket kärlek och omtanke som möjligt. Men jag vill för den sakens skulle inte glömmas bort.
 
Och sen har vi den där biten med att alla andra vet vad som är bäst för just ditt barn. För det kan väl omöjligen vara så att du, som förälder, vet bäst vad ditt barn behöver?
 

Öppet brev till dig Eleonor

Jag har läst på www.mamafashionella.se och tänkte härmed, i ett öppet brev, på något sätt svara dig. 
 
Jag lovar att inte kleta potatismos eller annan mat i ditt hår. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag lovar att inte kleta in ditt hår med en endaste sak. Såvida du, av oklar anledning, ber mig att göra det. Och ingen mat, eller andra saker, ska jag kasta på dig. 
 
Jag ska heller inte försöka få in någon del av min kropp i din näsa. Eller någon annanstans på din kropp för den delen. 
 
Mina blöjbyten ska jag nog klara av på egen hand. 
 
Jag lovar att du inte ska behöva jaga någon. Förutom eventuellt din hund, för det törs inte jag. Å andra sidan finns det ju sele och koppel. Kanske kan vara värt att fundera vidare på. Det är ju ok i skidbacken? 
 
Och sist men inte minst så är du alltid välkommen hit, vare sig du kommer med eller utan både barn och man. Jag tycker om att träffa DIG! 
 
 //håller med dubbelföregående talare

Smultron

Smultron är smaskens 
 
 

Dagens ellen

Det där med kosten

Förra veckan när jag var sjuk havererade allt. Jag verkligen kände hur allt jag byggt upp de senaste månaderna bara krossades. Krossades till små oigenkännliga mikroskopiska bitar av det de en gång var. Slut. Borta.
 
Ja, det är alltså kosten jag talar om. Så fort jag avviker från min (okrönte) plats som matlagningskung (drottning?) och låter emil fylla ut tomrummet jag lämnar efter mig så havererar allt. Jag menar inte att det är något fel på Emils matlagning, för det är det absolut inte. Han lagar god mat. Däremot är hans repertoar inte särskilt imponerande. Men både makaroner och spagetti är gott. Även om jag får guida honom genom tillagningen. Varje gång. Sen har han sin paradrätt, tacos, som han briljerar med någon gång i veckan.
 
Förra veckan var jag sjuk, så jag lämnade alltså plats åt emil. Som jag skrev för några dagar sen så liksom föll allt vad bra kost innebär likt en pannkaka ner för valfritt (högt) berg då. Men nu är jag frisk igen, helgen är över, och likaså de där dåliga vanorna som snabbare än kvcikt tränger sig på för att sedan hålla sig fast som det gällde livet.
 
Jag hade en idé om att jag skulle blogga om varje middag för att på så sätt tvinga mig själv att laga bra mat. För det vet vi ju alla att ingenting är viktigare än hur bra saker och ting verkar utåt. Jag skulle alltså inte kunna misslyckas, enligt min fantastiska idé. Låt mig ta er med på senaste middagarna vi ätit:
 
Enchiladas 
 
 Bakad potatis
 
 Pizza
 
Jag kanske ska tillägga att jag i vanliga fall äter lågkolhydratskost. Förutom när vi är på partaj eller andra galej och trevligheter.
 
 
 
Så...Nya tag?

 
 
 

Kom och köp!

Till följd av gårdagens vagninköp säljer vi nu vår Emmaljunga. Det tar emot lite måste jag erkänna, för det var ju ellens allra första vagn. Det var den vagnen som stod här hemma när vi gick och väntade på henne. Ja alltså, en HEL vecka hann den stå innan hon, som man säger, ploppade ut. Men ändå. Det är verkligen ellens vagn, liksom.
 
Hur som helst. Nu ska det bli någon annans vagn. Kanske en annan ellens allra första vagn?
 

 

 
 
 
 
 

 
 KÖP VAGNEN HÄR!

Som en groda utan ben - hopplös

 
Fast egentligen skulle jag vilja påstå att hon faktiskt ser ut som en groda med ben. Ohopplös, kanske?
 
 
 
 

Det blev en donkey!

Jag som hade så svårt att bestämma mig för vagn i går kväll var helt säker på min sak vid lunch idag. Då hade vi visserligen redan befunnit oss på Babyproffsen i säkert en timme och provkört, och provkört, klämt och känt, funderat, analyserat, kalkylerat och diskuterat. Men då helt plötsligt så bara kände jag att det är KLART att vi ska ha donkeyn. Jag har redan hunnit provköra den nästan en mil (heja heja) och är nära på lika förälskad som jag är i bee. Visserligen är den här vagnen tyngre och lite trögare att köra, men det är andra saker med den som väger upp. Till exempel det självklara - ellens komfort. Men också saker som varukorgen på sidan om hennes stol. Det här måste, på riktigt, vara den ultimata picknick/utflyktsvagnen. I varukorgen under vagnen får tråkiga saker såsom filt och regnskydd ligga, och i den övre korgen har jag saker som jag kan behöva under promenaden till exempel vatten, mutor, telefon, pengar och så vidare.
 
 
 
 
 
En negativ sak är dock att solsuffletterna tydligen är slut i lager (nästan) överallt, så vi fick köpa ett parasoll istället. Dessutom kostar de runt 800 kronor (!) och även om parasollet är dyrt så är det inte lika dyrt. Och så behöver man inte hålla på och byta. Det är lite bökigare att få skugga rätt med parasoll, men jag tror faktiskt att ellen gillar det mer eftersom det inte blir lika "instängt" för henne. 
RSS 2.0