En slags sorg

När jag var gravid fick jag hela tiden höra hur mycket mitt (våra) liv skulle förändras när det kom en liten. Hur hela vår värld skulle vändas upp och ner, och hur jobbigt det skulle bli. Hur vi inte skulle få sova, få tid för varandra och absolut inte ha någon så kallad egentid. Att varken jag eller emil skulle få en chans att tillfredsställa våra egna behov. Att vår relation till varandra skulle förändras drastiskt, men inte på ett positivt sätt. Och sist men inte minst skilsmässostatistiken som visar att en stor andel föräldrar går isär under barnets första levnadsår. Jag var livrädd. Genom hela graviditeten kände jag "vad fan har vi gjort". Det var absolut inte så att jag inte villa ha det lilla kntytet som låg i min mage, utan jag blev så uppskrämd av allas kommentarer. Jag såg framför mig hur jag stod ensam med ett litet, litet barn, nedkräkt från topp till tå, med håret på ända och en veckas gammalt smink i ansiktet. Inte för att jag någonsin trott (eller tror för den delen) att emil skulle lämna mig vind för våg. Men för att det alla sa fick mig att bygga upp den bilden.
 
Jag känner mig snuvad. Jag upplever inte att någonting av det som alla sagt stämmer. Visst var det lite tufft i början med en bebis som knappt gick att väcka. En bebis som vi var tvungna att ställa väckarklockan på var annan/ var tredje timme för att tvinga i mat. En bebis som var så liten och ynklig att hon flera gånger varje dag bara skakade av sin sprittighet. Men om jag skulle beskriva det som jobbigt? Aldrig.
 
Vi har tid för varandra, vi har tid för oss själva, vi har båda möjlighet till sovmorgon varje dag (men utnyttjar den inte), vi har en bebis som (sedan tidig ålder) förstått skillnaden på natt och dag. Vår relation har förbättrats, och vi är nu närmare varandra än någonsin. Vår värld har inte vänts upp och ner - den har byggts upp.
 
Visst kan jag slita mitt hår när det tar både en och två timmar för ellen att somna, men så fort de där små blå slagit igen så väntar jag på att hon ska vakna igen. Och visst är det jobbigt när hon är ledsen utan att vi kan lista ut varför. Eller att se henne ha ont och vara sjuk. Men det hör liksom till, alltihop.
 
Det har gått så långt över förväntan att vi i flera månader diskuterat syskon. Jag har alltid varit inställd på att ha två barn. För det ska man ha? Nu säger jag tre barn. Minst. Emil har däremot alltid förespråkat en stor familj, snudd på att kunna platsa i familjen annorlunda. Men där är jag kanske inte riktigt, än. Däremot är vi rörande överrens om att det vore fantastiskt att ge ellen ett syskon, snart. Men jag vill ha nästa barn på våren/försommaren, så därför har det inte "blivit av".
 
Men. För att komma till rubriken. Det finns en sorg i allt det här härliga med att bli förälder. Någonting som ingen förvarnat om, men som tydligen är väldigt, väldigt vanligt. Alla de småbarnsföräldrar vi umgås med har vittnat om samma sak. Det handlar om sorgen att inte längre räknas. Det är inte längre dig dina släktingar vill träffa. Det är ditt barn. Och det här låter inte så farligt, men efter en tid blir det väldigt ledsamt. Det är som om du inte längre spelar någon roll. Du kan lika gärna lägga dig i ett dike, för det är ändå inte dig någon vill träffa. Är barnet inte tillgänglig väljer de nära att komma en annan tid eller dag istället. Du får inget "hej" när du kommer ensam, utan möts istället av "var är ditt barn?". Missförstå mig inte nu, jag vill verkligen att ellen ska få så mycket kärlek och omtanke som möjligt. Men jag vill för den sakens skulle inte glömmas bort.
 
Och sen har vi den där biten med att alla andra vet vad som är bäst för just ditt barn. För det kan väl omöjligen vara så att du, som förälder, vet bäst vad ditt barn behöver?
 


Kommentarer
ragge

bra skrivet som alltid, intressant att få insyn på ditt föräldraskap!

2013-07-06 @ 19:09:57


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0