En helg i vagnens tecken

Hela helgen har vi spenderat i barnvagnsbutiker både i verkligheten och på internet. Vi är nämligen ute efter en ny vagn. Emmaljungan i all ära, men efter att vi köpte bugaboo bee inför vår utlandsresa så står bara emmaljungan och skräpar. Den används i princip bara som sovvagn, jag kan inte ens minnas sist jag var ute och faktiskt gick med den. Och det känns lite väl lyxigt att ha en ny vagn som sovvagn. Det är alltid buggan som får hänga med på promenaderna eftersom att den är så fruktansvärt smidig och lättkörd. Problemet är dock att ellen inte sitter så bra i den, hon liksom halkar och glider ner. Däremot funkar det kanon för henne att sova i! Så vi är ute efter en vagn som, kort och gott, uppfyller följande kriterier:
  • Skön för mig att köra och ellen att åka i - precis som vår Emmaljunga
  • Smidig, lätthanterlig och lättkörd - som buggan
Vi har varit överallt i både uppsala och Västerås, vi har pratat, diskuterat, klämt och känt på varenda vagn i alla butiker, men inte hittat någon som uppfyller våra krav. Det känns lite som att emmaljungan är den största och buggan den minsta vagnen på marknaden, så det är väl därför det är lite svårt för oss att hitta rätt.
 
Men efter många timmars funderande, letande och sökande så tror jag att vi faktiskt har hittat rätt. Nu står valet mellan två vagnar, båda är bugaboo. Antingen blir det en donkey (som går att göra om till syskonvgn!) eller en cameleon. Men båda har stora för- och nackdelar. Dock sitter ellen väldigt bra i dem, och vi har ju en bugga redan som jag är förälskad i, så egentligen skulle jag nog bli nöjd med vilken som. Men jag har ju sån beslutsångest, och till syvende och sist så är det jag som får bestämma eftersom att jag går många, många fler mil än emil med vagnen.
 
Decisions, decisions.
 

Kvällsrundan - igår

Det blev ett väldigt härligt träningspass, ett pass som gav mig energi och ett bra humör. Det där med att träna går inte av för hackor minsann! 

Jag cyklade som uppvärmning (cirka 3 km) till min träningskompis. Vi sprang vi till kyrkan där vi stannade för att göra styrkeövningar (plankan, armhävisar och situps), och sen sprang vi tillbaka.
 
 
 Utsikt att göra övningar till
 

2.88 km blev det, sen sprang jag 1.62 km till på vägen hem. Så totalt 4.5 km och det är jag nöjd med! Dock ligger jag (fortfarande?) efter på alla delar, men det är ju flera dagar kvar av utmaningen...

Lingon

Igår var jag ut och åt med några vänner i uppsala. Vi satt på en uteservering till sena natten (klockan var ju över elva när vi åkte hem!) och hade det trevligt. Jag åt bakad potatis för första gången, och nu undrar jag varför jag inte ätit det förut. Det var ju jättegott! Så idag när jag var på affären var jag bara tvungen att köpa bakpotatis, som jag ska försöka förvandla till något fantastiskt i veckan. Tips på goda röror mottages tacksamt, gärna innehållandes västerbottenost. 
 
Det blev för övrigt trots allt ingen träning igår, men nu ska jag ge mig ut. Jag ska bara byta om, fylla på med vätska, fixa i ordning musik på telefon, planera kvällens middag, kommunicera med min karl och försöka vakna till först. Men sen så! 

Spring i benen

Nu har jag inte tränat sedan i tisdags, det känns inte alls bra med har nog varit nödvändigt. Eller, det HAR varit nödvändigt. Igår var jag till vårdcentralen med mina krämpor, de undrade varför jag lekt med brännässlor. Riktigt så sa de inte, men tydligen ser mina utslag ut som om jag lekt med brännässlor. Det har jag inte. Jag fick tipset att smörja in med hydrocortison och äta alvedon. Fast det där med alvedon håller jag mig ifrån. Så nu är det bara att vänta och se, tycker att det kliar mindre idag än igår faktiskt.
 
Jag tänkte att jag skulle informera er lite kort om vad som hänt på matfronten sedan jag tränade i förrförrgår:
  • 200 gram fazer choklad
  • 2 liter läsk
  • Ett mål mat från Max
  • Ett mål mat från pizzerian
  • En tallrik med potatiskroketter
  • Två glassar
 
Som ni hör så är det ju det här med att inte kunna träna absolut inte hållbart för mig. Någonting måste ske. Antagligen kommer jag ge mig på ett litet träningspass mot kvällningen idag, oavsett vad mina stackars prickiga och ömma fötter säger om saken.
 

... Och så vattkoppor som inte är vattkoppor

Häromdagen skrev jag att Ellen drabbats av vattkoppor. Det har hon inte. Det är inte så att jag medvetet ljugit om hennes sjukdomstillstånd eller så, utan vi har helt enkelt bara konstaterat att det inte rör sig om vattkoppor. 
 
I lördags hade hon feber. I söndags var hon hängig, men inte någon direkt feber. Däremot började hon bli rödprickig över ben och armar. Sedan dess har ett par av dessa prickar blivit till blåsor, och han har hållit sig feberfri. 
 
Jag har två dagar i rad fått frossa efter att ha tränat, igår gjorde det på riktigt ont när duschen strålar slog mot min kropp. Det kom till min kännedom att frossa inte är ett önskvärt resultat av träning, så idag har jag inte tränat överhuvudtaget. Och hat heller inte frossa. Däremot har jag halsont, eller inte ont direkt utan jag är mer tjock i halsen. Men sen, förstår ni, har jag så ont under fötterna. Det känns precis som skoskavsblåsor, men det syns ingenting. På händerna har Jag ont i varenda fingertopp, men inte heller där syns det någonting, förutom på något enstaka ställe där man, med lite fantasi, eventuellt skulle kunna skymta en antydan till en blåsa. Och så kliar det. 
 
Summan av kardemumman är alltså att Ellen inte har vattkoppor, och att vi sannolikt lider av samma sak. Förutom det jag skrivit om symtomen tidigare har vi dragit slutsatsen baserat på följande:
 
  • Jag har redan haft vattkoppor 
  • Inkubationstiden är 10-20 dagar och en av Ellens kompisar blev smittad på ett par, tre dagar
  • Symtomen för vattkoppor stämmer inte
  • Prickarna ser inte ut som vattkoppor, bl.a är de för små

Spegel, spegel på väggen där

 

Ibland önskar jag att jag var kompis med en frisör.

 

Konsten att laga mat och träna. Samtidigt.

Jag tänkte lära er om konsten att träna och laga mat samtidigt.
 
 
Börja med att lägga den frusna korven på tining i solen.
 
 
 Spring knappt fyra kilometer. Dö lite på köksgolvet när du kommer hem.
 
 
Skär korvbitarna i små bitar och lägg i stekpannan, svag värme.
 
 
Gör plankan en minut
 
 
Rör om korven.
 
 
Gör 20 armhävningar och rör sedan om igen.
 
 
Och så 60 situps, 30 vanliga och 30 sneda. Rör om lite till.
 
 
10 armhävningar till. Rör om.
 
 
Känn dig duktig med dagens träning och unna dig en festis.
 
 
Blanda ner creme fraiche, vanlig och smaksatt.
Men använd inte icas smaksatta för den smakar ingenting.
 
 
 Rör om lite till.
 
 
Och så en minut plankan.
 
 
 Ta i lite mer creme fraiche. Krämigt är gott! 
 
 
Hoppa in i duschen.
Ha i lite chilisås i korvgrytan och använd din kvinnliga list för att
slippa laga något kolhydratrikt tillbehör till din karl.
Salladen från midsommar duger fint.

9.3 kilometer

Jag och barnet har gått en runda på drygt nio kilometer - i gassande sol. På vissa ställen vi gick kändes det på riktigt som att det inte fanns någon luft. Som någon slags naturbastu.  
 

Sämre kan man ju ha det

 

Jag som var nöjd med att orka springa tre kilometer känner nu att jag kan slänga mig i väggen.

http://mamafashionella.se/nu-hander-det-grejer/

Veckan som gått

Vad länge sen det var jag skrev om någonting annat än träning, tråkigt va? Jag tänkte uppdatera lite om vad som hänt i övrigt på sistone, bortsett från min halvdåliga insats i träningen.
 
I måndags var vi hos min kära kusin, hans fina fru och deras buse. Det bjöds på god mat (kycklingfajitas) och somrig efterättt (jordgubbar, glass och grädde). Vi avhandlade allt från bebisar till surahammars gräddhylla. Emil fick sig till och med en privatguidad tur genom stan.
 
I tisdags tog vi det lungt här hemma, jag och ellen gick någon promenad och sådär. Jag unnade mig till och med en daimstrut på ica. Sen hängde jag med pappsen upp till vischan utanför tierp på ett hemligt langningsuppdrag med bilen full av morfin. Men säg ingenting till polisen. Ja men okej då. Vi kanske inte langade som i langade. Och bilen kanske inte var helt full. Men nästan, Eller nästan och nästan, både jag och pappa fick plats. Och eventuellt kunde vi vifta med både armar och ben utan att lasten var i vägen. Möjligen var också hela baksätet ledigt. Bakluckan också, för den delen. Men handskfacket ska ni vet, det var fullt. Eller fullt och fullt. Både servicebok och pennor och  annat småplock fick också plats. Möjligen var leveransen receptbelagd och därmed laglig. Möjligen.
 
 
 
I onsdags kommer jag inte alls ihåg vad vi sysslade med, så det hände nog ingenting utöver det vanliga skulle jag tro. Jo, vi var och handlade lite mat inför helgen. 
 
 Lite väl mycket urringning? Inte då!
 
I torsdags hade vi anna och hennes karl på middag, vi åt stek och färskpotatis. Lite sommar-möter-vinter-tema tänkte jag. Gott var det, hur som helst. Och trevligt! 
 
I fredags var det som bekant midsommar, vi firade tillsammans med vänner. Först i elljusspåret där det restes majstång och dansades (fast inte av oss). Och fikades, så klart. Sen var vi här hemma och solade, grillade, pratade, åt och bara hade det mysigt. 
 
Puss, puss
 
Igår var det emils födelsedag. Jag firade honom förra veckan, så det blev inga presenter igår. Och Ellen, stackarn, var sjuk med massa feber och ingen ork. Så vi spenderade dagen i soffan framför tvn, och orkade knappt laga någon mat. På kvällskvisten tog vi dock tag i oss själva och emil fixade kebab med inte bara en, utan två sorters såser, under tiden som jag tränade och duschade.
 
Idag mådde ellen bättre, hon har i princip varit feberfri (hurra!), så vi var till emils familj för att fira honom. Vi konstarerade också att ellen fått vattkoppor, så nu hoppas vi på att hon inte ska behöva besväras så mycket av det. Men jag har laddat upp med potatismjöl för säkerhets skull. Kvällen avslutades med mat hos mina föräldrar. Eller alltså, egentligen avslutas kvällen med träning, dusch, renbäddad säng, breaking bad och tumhållning för att ellen kan sova bra inatt.
 
Aldrig sover man väl så gott som när det är renbäddat?

Utmaningen, halva tiden

Ja men hörrni, nu är vi ju halvvägs i utmaningen. Halva tiden har gått, halva tiden är kvar. Den stora frågan nu är ju såklart hur det går. Det går sådär, för mig. Eller, ganska dåligt faktiskt för jag ligger efter med allt utom armhävningar och situps. Jag tänkte redovisa lite kort hur det gått, vecka för vecka. Sen kan jag bryta ner det och analysera vad som ligger bakom de skiftande resultaten. 
 
Vecka 1
Löpning (jogging?): 2,83 km
Promenad: 54,67 km
Intervall: 10,9 km
 
Vecka 2
Löpning: 5,29 km
Promenad: 22,67 km
Intervall:3,56 km
 
 
Eller också konstaterar jag bara att en bättring krävs, och så kör jag från och med i morgon. 

Gröt är gott?


 
 
 
 
//Ska hämta in högtryckstvätten och sanera både barn, stol, bord, golv och mig själv.
 

Visst är det skönt...

... att alltid kunna skylla på någon annan?
 
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16990474.ab
 
Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker att det här känns lite fel. Tänk vad det här sätter för idéer i huvudet på småungar som tycker att det är häftigt att köra för fort. "Kör ännu fortare, för då kommer polisen inte våga jaga dig". Eller kanske "vi rånar en bank för polisen kommer ändå inte att våga göra någonting, de kan ju råka köra över en myra, eller en skalbagge eller så, och då blir det ett jäkla liv". Förresten, läste ni att polisen kallade en slumpmässig förare för "mähä". Undrar om han behövde terapi för att bearbeta den traumatiska händelsen. Föraren alltså. Inte för att jag tror att han hörde det, men ni förstår vad jag menar. Måste man, bara för att man är polis, tycka att alla bilförare är bra på att köra bil bara för att de inte bryter mot några regler? Vad fjantigt. Ge polisen utrymme att sätta hårt mot hårt. Det här daltandet kommer vi inte långt med. I texas finns det dödsstraff, det tyckte jag kändes tryckt när vi var där.
 
Vet ni förresten om att polisen inte tycker om att man hotar sina barn med dem? Det kan man ju förstå faktiskt, för det är ju lite samma sak som när folk säger till ens barn att "mamma är så dum som inte ger dig bullargodiskakorsaftglass"
 
Men, vad skönt det är att aldrig behöva ta något eget ansvar. Det är ju alltid någon annans fel., menar jag. På tal om artikeln.
 

Hur det går?

Så här går det.
 
 
 Ja, alltså. Precis som jag trodde så är det det där med att springa som inte riktigt fungerar. Men jag ska ta tag i det nästa vecka. Jag HAR sprungit i veckan, men jag kör intervaller och jag vet inte hur jag ska "redovisa" det. Hittills har jag satt det på promenad. Men det blir ju också fel. Men jag tänker såhär, att om jag intervallar ungefär 50/50 löpning/promenad, så tar jag det varannan gång på löpning och varannan gång på promenad. Eller är det fusk? Är tanken att man ska springa lite mer i taget?
 
Sen ligger jag en dag efter med övningarna, men det ska jag ta igen nu. Så jag gör 6x 20 situps, 6x 40 sek plankan, och 6x 10 armhävningar. Fast egentligen gjorde jag 10 armisar igår, men jag får väl betala lite ränta eftersom jag slarvade.
 
Och efter att jag gjort mina övningar, plockat undan efter ellens hysteriska stöka-ner-hela-kök-och-vardagsrums-middag, duschat, plockat i och ur diskmaskinen så ska jag äta middag. Äggröra med smörgåsskinka och körsbärstomater...
 

Träning

Bär jag vaknade i morse var min första tanke att gå ut och träna. Så jag slängde på mig träningskläderna och snorade på mig skorna, och så bar det iväg. Intervaller åtta kilometer var tanken. Men. Jag hade ingen energi i kroppen, alls. Så jag fick nöja mig med att poker walka den största delen av tiden, och dessutom korta ner rundan till lite drygt 6.5 kilometer (51 min) . Och inte nog med det så fick jag stanna till hos mamma och pappa för att äta en frukt. När jag var som längst bort hemifrån slog det mig att jag ju höll på att ramla ihop i duschen igår. Så det kanske var lika bra att jag tog det lugnt idag. Jag har faktiskt inte gjort mina övningar heller, men jag tar igen det i morgon och gör dubbelt upp då. Vilket tar emot egentligen, men men. Har sovit på eftermiddagen också, och haft huvudvärk. Trodde att jag höll på att bli sjuk, men jag och min (hobby)doktor kunde till slut konstatera att det mer troligt rör (rörde) sig om vätskebrist (hej träna utan att dricka). Nu har jag fyllt på med vätska och hoppas att det känns bättre i morgon. 
 
 
 
Måndag - fredag (+ 9.9 km idag) 

Det där med vatten

 

Saker som irriterar mig just nu

Vi har en sovvägrande bebis här hemma. Hon heter ellen. Jag tror att hon har separationsångest. Det är aningens jobbigt och eventuellt lite irriterande att det tar två timmar att få henne att sova för kvällen. Men det gör inget.
 
  • Jag har människor i min närhet som tjatar om att de är tjocka. Samma människor försöker jag dagligen, febrilt, få med ut att träna. Jag anpassar mig i mångt och mycket för att träna med dem. Jag tränar själv mindre intensivt bara för att de ska ha någon att träna med. Sen kommer de med värdelösa ursäkter till varför de ska slippa. "Klockan är redan åtta", "det regnar", "jag är trött", "jag skottade snö i förrgår". Och nu orkar jag inte höra mer tjat. Träna eller håll tyst. Basta. Det finns en anledning till att jag väger 50 kilo och inte ni. 
  • Sen finns det människor som tycks lägga sig i och ha åsikter om allting. Det tycker inte jag om. Jag får väl göra som jag vill? Och vi får väl göra som vi vill i våran familj? Ja det får jag och ja det får vi. 
  • Människor som inte kan respektera andras (läs: min och emils) tid.
  • Jantelagen.
  • Det faktum att oavstående tre punkter irriterar och stjäl energi från mig, onödigt mycket. 
 
 
 
Om jag har vaknat på fel sida idag? Måhända.
Om jag ska gå ut nu och intervalla minst 6 kilometer? Ja.
Om jag tänker avsluta träningen med 50 situps, 30 armhävningar och 2 minuter plankan? Självklart.
Om jag kommer att avsluta kvällen med ett glas vin? Absolut.

Ellen har tagit examen. #Världensbästabebis

 

Dag 2 av 30 (?)

Idag har jag legat på latsidan vad det gäller barnvagnspromenader. Helt. Har faktiskt inte gått alls med vagnen idag. På förmiddagen tog jag ellen i bärselen och gick 3,2 km, en tur fram och tillbaka till Emils jobb. Vi stannade där och fikade. Med singoalla. Dra på trissor.
 
På kvällskvisten (hej börja träna 21:40) tog jag mig an passet som är nästa nivå i utmaningen jag nämnde innan. Den där man ska springa fem kilometer efter åtta veckor. Idag var det gå och springa 90 sekunder vardera i intervaller. Så jag påbörjade ett pass och sprang hemifrån. Och sen påbörjade jag ett nytt och sprang hem igen. Så jag gjorde två såna pass på raken. Jag behöver kanske inte ens nämna att jag hoppas över det sista passet i denna konstellation? Nästa gång blir det nästa nivå, dag ett på vecka tre det vill säga.
 
Väl hemma igen genomförde jag 20x1 situps och 30x1 sneda situps, 10x3 armhävningar och sen 40 sek x3 plankan. Det är väl okej om man delar upp det såhär? Målet kanske är att inte behöva dela upp på tre, men just nu behöver jag faktiskt göra det. Trots att det tar emot. Men. Heja heja alla oss som kör det här!
 
Och heja heja mig som lyckats skapa spaltmeter efter spaltmeter med text utan bilder?
 
 

Utmaning

Igår skrev jag ett långt inlägg om mina utmaningar, sen strejkade datorn och jag var redo att slänga den i väggen. Men emil stoppade mig. Ingen webbläsare fungerade nämligen. Hur som helst tänkte jag försöka återskapa det jag skrev igår.
 
Det är ju så att jag är med i en utmaning som går ut på att gå längst, den varar till och med den 16 juni. Men. Jag leder med fem mil vilket gör att jag helt tappat motivationen till den. Det är ju skittrist att vara med i en tävling där ingen annan ens försöker.
 
Sen har jag påbörjat en annan utmaning som går ut på att man ska kunna springa fem kilometer. Det är tre pass i veckan i åtta veckor om jag inte missminner mig. Men det här är en ensam-utmaning, det finns liksom ingen att tävla mot. Tråkigt. Och första passet genomförde jag efter att ha gått sex kilometer, och jag tyckte inte att det var supermegajobbigt, så motivationen är lite låg där också. Men. Jag har tänkt att jag ska hoppa över de första passen och gå på ett som är lite tuffare. Det tror jag kan bli bra.
 
Men sen förstår ni är det så att min kusins fru och min kusin (fast inte samma kusin) har en utmaning som går ut på att totalt gå 15 mil, springa 3 mil och sedan göra 2 minuter plankan, 30 armhävningar och 50 situps varje dag. Under en månad. Och det här tänkte jag hoppa på! Det där med att gå och göra situps är inga större problem. Däremot att springa, jag har ju ingen kondition. Men jag ska ju "lära" mig att springa, så det får lösa sig. Men sen kommer vi till den förbannade plankan och dessa armhävningar. Jag säckar ihop på mitten av plankan och vad det gäller armhävningar så kommer jag ner, om vi säger så. Men jag tänker som så att det viktigaste är att jag gör mitt bästa (???)  att jag ser min egna utveckling och belönar mig själv för mina egna framsteg (ööööh?) och att vinna inte är det viktigaste (hahaha).
 
Nu kör vi!
 

Måndag hela veckan?

Idag har jag lyckats hinna med följande:
  • Morgonstäd och plock i hela köket, inklusive avkalkning av diskbänk/ho.
  • Förberedande av middagen.
  • Plockat undan två maskiner tvätt.
  • Powerwalk sex kilometer på under en timme. Med barnvagn. Inklusive alla stopp.
  • Femtio procent av ovan nämnda promenad i ösregn.
  • Vettig, lagad, lunch.
  • Klämt tummen i bildörren.
  • Förundrats över hur tung en bildörr är.
  • Trott att ovan nämnda tumme brunnit. Det gjorde den inte.
  • Besök hos (min) mormor.
  • Besök hos (ellens) mormor.

Här kom emil hem från sitt jobb

  • Lagat middag.
  • Promenerat tre kilometer  med mamma.
  • Cyklat dryga milen med brorsan.
  • Sprungit en kilometer. I ösregn.
  • Gjort 30 armhävningar.
  • Gjort plankan i två minuter.
  • Gjort 60 situps.
  • Kvällsstädat köket.
  • Plockat undan ellens leksaker.
Nu har jag nyduschad krupit ner i sängen och undrar hur tusan jag ska kunna toppa det här i morgon? Överväger dock att hoppa över klämma-tummen-i-bildörren-posten, men jag vet inte. Kanske kan jag bränna någon hand i ugnen istället, eller så. Omväxling förnöjer?
 
 

Festligt i dagarna två

I onsdags hade vi min finfina kusin med sin finfina familj på besök. Vi grillade hamburgare och myste. Ellen och fred (snart 16 månader) hade pusskalas emellanåt. Fred pussas med vidöppen mun, och Ellen pussas med mycket tunga. Vilken härlig kombination va? 
 
Igår var vi på middag för att fira min mormor som fyller 80 nu i juni. Det var fyra (!) generationer som firade, med ett härligt spann från åtta månader till åttio år. God mat, ännu godare efterätt och ett fantastiskt väder bjöds det på. Och så en sång förstås! 
 
 

Korvgryta och potatis

Det går så fort!

Jag är inte så bra på att uppdatera bloggen. Lite dålig är jag. Eller ja. Ganska dålig. Okej, mycket dålig. Skitdålig. Kass. Okej, kass är jag. Helt värdelös. Sämst. 
 
Nu när vi har klargjort det tänkte jag faktiskt göra ett försök att återge lite av den senaste veckans händelser.  Och det är många. Jag har ofta tänkt att "det här" ska jag skriva om i bloggen ikväll, men sen blir det kväll och jag ska hinna med ungefär en miljon andra saker den korta tid som är mellan Ellens och min egen sovtid. Hur som helst. 
 
I tisdags förra veckan satte sig Ellen upp själv. Eller vi misstänker i alla fall att hon gjorde det. Först kröp hon omkring. Och sen en sekund senare (eller i alla fall ett par) så satt hon upp. Och såvitt vi vet var det ingen som hjälpte henne. Igår satte hon sig i alla fall själv, Emil bevittnade det hela den här gången så nu är vi säkra. Hon kan. 
 
I onsdags reste hon sig själv upp mot leksaksbacken, utan någon hjälp. Eller alltså jag fick ju hålla emot så att backen inte välte, men det räknas ju inte. Sen skulle hon (så klart) ha något i botten av backen så hon stod där och lutade sig längre och längre ner. Till slut lättade fötterna från golvet och hon hängde över kanten på backen. Nåväl. 
 
Igår reste hon sig själv mot en vanlig stol. Och i morse när vi skulle gå upp stod hon i sin säng, och hade rest sig mot spjälorna. 
 
Och allt det här på bara en vecka! 
 
Andra saker som hon gör är att vinka, fast bara när hon själv vill... Sen kan hon låta som en indian, ni vet, fast hon använder båda händerna och håller dem i varandra innan hon slår sig för munnen. Det låter roligt, men ser ännu roligare ut. 
 
Och i morse var vi till BVC för första gången på tre (!) månader. Ellen väger nu 7660 gram och är 67 cm lång. Vi pratade lite om vad ongen ska kunna vid tio månader då nästa utvecklingskoll är, och vi kan väl säga som så att BVC-sköterskan inte var orolig för att Ellen inte kommer att kunna det hon "ska" då. 
 
En liten, liten Ellen som låg kvar där man la henne
 
Nu känns det här inlägget som något slags skrytinlägg, men som jag skrev när jag startade bloggen så är den till (mycket, men inte bara) för att hålla lite koll på Ellens utveckling. Och ja! Förresten! Hon har blivit jätteduktig på att "dyka" på simningen, hon reagerar direkt när vi säger "åhhhhh dyk!" och det är häftigt att se. Hon kan ett annat ord också, krasse, som är vår katt. När v säger krasse så börjar Ellen se sig om och liksom leta efter katten. Och så blir hon jätteglad om hon får syn på krasse, eller någon annan katt för den delen. 
RSS 2.0