Det går så fort!

Jag är inte så bra på att uppdatera bloggen. Lite dålig är jag. Eller ja. Ganska dålig. Okej, mycket dålig. Skitdålig. Kass. Okej, kass är jag. Helt värdelös. Sämst. 
 
Nu när vi har klargjort det tänkte jag faktiskt göra ett försök att återge lite av den senaste veckans händelser.  Och det är många. Jag har ofta tänkt att "det här" ska jag skriva om i bloggen ikväll, men sen blir det kväll och jag ska hinna med ungefär en miljon andra saker den korta tid som är mellan Ellens och min egen sovtid. Hur som helst. 
 
I tisdags förra veckan satte sig Ellen upp själv. Eller vi misstänker i alla fall att hon gjorde det. Först kröp hon omkring. Och sen en sekund senare (eller i alla fall ett par) så satt hon upp. Och såvitt vi vet var det ingen som hjälpte henne. Igår satte hon sig i alla fall själv, Emil bevittnade det hela den här gången så nu är vi säkra. Hon kan. 
 
I onsdags reste hon sig själv upp mot leksaksbacken, utan någon hjälp. Eller alltså jag fick ju hålla emot så att backen inte välte, men det räknas ju inte. Sen skulle hon (så klart) ha något i botten av backen så hon stod där och lutade sig längre och längre ner. Till slut lättade fötterna från golvet och hon hängde över kanten på backen. Nåväl. 
 
Igår reste hon sig själv mot en vanlig stol. Och i morse när vi skulle gå upp stod hon i sin säng, och hade rest sig mot spjälorna. 
 
Och allt det här på bara en vecka! 
 
Andra saker som hon gör är att vinka, fast bara när hon själv vill... Sen kan hon låta som en indian, ni vet, fast hon använder båda händerna och håller dem i varandra innan hon slår sig för munnen. Det låter roligt, men ser ännu roligare ut. 
 
Och i morse var vi till BVC för första gången på tre (!) månader. Ellen väger nu 7660 gram och är 67 cm lång. Vi pratade lite om vad ongen ska kunna vid tio månader då nästa utvecklingskoll är, och vi kan väl säga som så att BVC-sköterskan inte var orolig för att Ellen inte kommer att kunna det hon "ska" då. 
 
En liten, liten Ellen som låg kvar där man la henne
 
Nu känns det här inlägget som något slags skrytinlägg, men som jag skrev när jag startade bloggen så är den till (mycket, men inte bara) för att hålla lite koll på Ellens utveckling. Och ja! Förresten! Hon har blivit jätteduktig på att "dyka" på simningen, hon reagerar direkt när vi säger "åhhhhh dyk!" och det är häftigt att se. Hon kan ett annat ord också, krasse, som är vår katt. När v säger krasse så börjar Ellen se sig om och liksom leta efter katten. Och så blir hon jätteglad om hon får syn på krasse, eller någon annan katt för den delen. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0