Makaroner, köttbullar och broccoli

Mums

Pincettgreppet

Igår var vi hos mina föräldrar och åt mat. Ellen blev klar först, och eftersom vi ville äta och fika i lugn och ro försökte vi komma på någonting att sysselsätta henne med under tiden. Gärna något som inte involverade katternas matskål på golvet. Så jag kom på den briljata (möjligen lite elaka) idéen att ge ellen små små bitar av ost. Vi tänkte att det nog skulle sysselsätta henne en stund. Vilket det också gjorde. Hon pillade och pillade och försökte få fatt på de små ostbitarna. Och med jämna mellanrum fick hon också in någon bit i munnen. Man skulle kunna säga att det var den ultimata pincettgrepparövningen. Men till slut ledsnade hon (det gick ju så långsamt att äta!) och la istället ned huvudet på bordet och började slicka på osten likt en katt som lapar mjölk.
 
Och idag kan vi väl kanske på riktigt konstatera att den där omtalade friden börjar sina. Inte nog med att ellen har lärt sig att krypa (ja, numer kryper hon faktiskt på riktigt) hon har också, under natten, utvecklat pincettgreppet ytterligare. För er som inte är så insatta i fackspråket som gäller småbarn så innebär det att man plockar saker med tumme och pekfinger. Det betyder att hon inte bara far fram som en vildvetting över golvet, hon plockar även upp mikroskopiskt skräp och för, med en träffsäkerhet på hundra procent, föremålet in i munnen. Det skulle inte förvåna mig om ellen en morgon ligger och käkar kvalster i sängen, ett i taget.
 
 
 

Eleoooooonor

Jag har hört att du har hört att jag har hört att er bil nästan hittar ut hit, så därför är ni hjärtligens välkomna hem till oss vilken dag som helst av de du nämnde. Den 5e har vi babysim i storstan enköping 15.30-16.00, men det går att hoppa över. Alternativt om ni kommer efter. Eller före. Vilket som passar er bäst. Vi kan smälla upp en sjudundrande bassäng på tomten istället och doppa ungen i annars, om det är så. Och med sjudundrande bassäng menar jag en såndär söt bebispool i storlek med en mindre kastrull. Om ni kommer efter kan vi partaja hela natten lång, och kanske till och med köra en dygnare och bara fortsätta fram på kvällen den sjätte då det vankas åttioårsfirande för mormor majsan gammelmormor (rullgardina krusmynta efraimsdotter). Som ni hör är vi inte alls omöjliga.
 
Säg till när ni kommer bara så att jag hinner marinera köttet.

En tuff dag

Idag har vi klippt gräset.
 
 
Det var ansträngande, som ni ser. 
 

PK

Jag är ju så pk och har därför köpt en blå gunga till Ellen. Färgvalet har ingenting med mitt hat till rött att göra. Jag lovar. 
 
 

Sova i eget rum

Natten till idag var som sagt första gången ellen fick sova i sitt eget rum. Runt tolv, innan vi gick och la oss, stoppade emil in nappen. Och sedan fortlöpte natten enligt nedan:
 
04:21
Knorr, knorr. Jag gick in till henne och stoppade i nappen igen. Hon sov vidare på en gång.
 
07:11
Knorr, knorr, en vaken bebis som inte ville somna om. Varken i sin egen eller i våran säng. 
 
Ja, för ellens del alltså. Själv låg jag på helspänn hela natten rädd för att inte vakna när det behövdes. Det är ju vanligtvis inte jag som vakar på nätterna, så därav nervositeten. Jag har inte sovit så lätt sedan första tiden med ellen. Och för varje gång jag vaknade till så hade jag svårt att somna om. Vilket i och för sig inte alls är något konstigt för mig. Vid fyrasnåret där tog det lång tid innan jag somnade igen. Men jag hade i alla fall somnat om när hon vaknade vid sju... Jag kan meddela att katterna tittade till henne under nattens lopp också.
 
Så vi kan väl konstatera att den första natten gick ganska bra. Dock kan ellen omöjligt somna på under en timme på kvällskvisten, vilket betyder att vi får avsätta minst en timme varje kväll till nattning. Vi har provat det mesta för att få henne att somna. Mysa och varva ner innan, busa allt vad vi orkar innan, ta ett bad. Men ingenting verkar fungera. Hon ligger i sin säng, och antingen äter hon först sin välling, eller så börjar sprattel-VM på en gång. Hon sprattlar, och sprattlar, och sprattlar, vänder sig, kryper, hoppar och studsar omkring. Fast hon är jättetrött. Och vi har provat att lägga henne olika tider också för att hon inte ska vara varken för pigg eller för trött. Ofta håller hon på att somna när sprattlet sätter igång. Någon som vet vad det kan bero på, eller någon som har tips på hur vi kan hantera det? What to do? 
 
Nu får vi se hur natt nummer två avlöper...Spänningen är oliiiiiiiiiiiiiiiiiiidlig, som peter harrysson skulle säga.

En ny följetong

Nu när tandhistorian är över så tänkte jag att ni kanske vill ha en ny följetong. Utöver utmaningen i endomondo då. Där jag för övrigt ligger först igen efter att ha varit ute i duggregnet och traskat sex kilometer. Plus en halv. Bara för att någon annan gick om mig. Nåväl. Tillbaka till följetongen.
 
 Jag tänkte såhär, att Ellen ska få flytta in i sitt eget rum nu. Hennes rum har varit något typ av förråd för det ena med det andra. Kakel, klinker, möbler, dusch och så vidare. Hon har nästan aldrig varit in där. Men så i eftermiddags rensade vi ut skräpet, städade, flyttade in Ellens säng och ställde i ordning. Innan hon kom köpte vi en högblank expedit-hylla, som det sen slutade med att vi snodde till att vårt sovrum för att ha tvn på. Men nu fick hon tillbaka den, och alltså. Det ser inte fint ut i vårt sovrum nu. Jösses. Jag tror dock att vi kommer ha en byrå till tvn istället. Men vad mycket sidospår det blir. 
 
Det intressanta nu blir i alla fall om Ellen kommer sova i sitt nya rum hela natten, eller om det kommer sluta med att jag springer fram och tillbaka tills dess att mitt tålamod tar slut (vilket i och för sig går ganska fort) och lägger henne i vår säng istället. Det här är stort hörni. Mycket stort. Och spännande. Men skyll inte på mig när ni är dödströtta i morgon efter att ha suttit och uppdaterat min blogg hela natten bara för att se hur det går för oss. Jag kan redan nu säga att det inte kommer att bli någon uppdatering inatt. Eller? 

Tanduppdatering

Jag förstår att ni har haft svårt att sova sedan jag berättade om Ellens spöktand som dök upp ena dagen för att sedan vara borta dagen efter. Ni förstår, det har hänt en del på tandfronten sedan sist. Det är nämligen så att - trumvirvel - den har dykt upp! Dagarna efter att jag skrev inlägget om spöktanden letade vi frenetiskt efter den där tanden, vilket inte var det lättaste då Ellen inte riktigt kan sitta stilla. Och om hon väl sitter stilla så är det ändå svårt att se fter ordentligt i tandköttet eftersom hon har en väldigt stor tunga. Eller, egentligen vet jag inte om den är så stor, men den är i alla fall i vägen. Hur som helst. Vi såg ingen tand. Men så en dag så kände vi något vasst när hon bet på våra fingrar. Hon gör det ibland. Eller ja ganska ofta. Så fort hon får chansen. Och liksom. Då var ju tanden ändå där! Så man kan säga att hon har fått sin första tand nu, även om vi kanske inte riktigt har sett den. Men det måste väl räknas om man känner den? Snälla, säg att det räknas. Schyrra då! 

Tankar på kvällskvisten

Ja, jag har lite tankar såhär på kvällskvisten (igen)
  • Vi har en oas här i vår metropol, en väldigt mysig sådan. Där brukar jag gå. Den leder till en kyrka. Det är mysigt.
  • Stackars, stackars ellen är sjuk. Febrig och snorig och synd-om. Stackarn. Hon har varit så i några dagar, så jag och paps hoppas på att det ska vända nu.
  • På grund av ovanstående punkt gick jag upp halv fem i morse. Efter att jag sovit tjugominuterspass sedan jag gick och la mig halv två.
  • Inatt sov emil mest, han kammade hem hela tre härliga timmars sömn.
  • Jag kan eventuellt, möjligen, ha råkat somna i solen på eftermiddagen idag. 
  • Kebabpizzan som jag blev så sugen på under min kvällspromenad levde inte alls upp till mina förväntningar.
  • Jag har footner på fötterna. De där sextio minuterna har nog passerat. Med råge.
  • Emil är fantastiskt bra att ha.
  • Vad det är jobbigt att ha mens när man inte har haft det på flera, flera år. Blöööööööö.
  • Hoppas att det blir fortsatt fint väder i veckan.
  • Hur kan klockan bli så mycket varje kväll innan jag kommer i säng?
  • I detta nu har vi ingen maskros som blommat ut på gräsmattan. Det är en liten seger.
  • Taggbuskar är inte roliga att handskas med. Ajaj.
  • Varför går jag inte och lägger mig när jag inser att klockan är mycket?
  • Sheldon cooper kan vara min idol.
  • Har man idoler när man är tjugotre år?
  • Jag är i alla fall fortfarande närmare födseln än femtio.
  • Och närmare tjugo än trettio.
  • Nu börjar det klia/bränna/svida/kännas obehagligt på fötterna.
  • Varför sitter jag fortfarande kvar här?
  • Nu går jag.
  • Okej, nu går jag. 
  • God natt.
 
Promenera, promenera,  promenera

Helt skitdumt

Jag har en vän som bjudit in mig till en utmaning i en såndär gå-app. Eller ja, en träningsapp. Endomondo heter den. Utmaningen går ut på att man ska gå så långt som möjligt under en viss tid, jag tror att det är fram till sjätte juni eller så. Och den här utmaningen startade i torsdags, så den har hållt på i fem dagar nu. Vi är tretton deltagare tror jag, så det är jag, min vän och så elva stycken till. Vad jag har förstått så är det bara föräldralediga mammor med.
 
Hur som helst så är det verkligen skitdumt att bjuda in mig till en sån här tävling. Eller dumt av mig att tacka ja, kanske. Jag tenderar att vara lite av en tävlingsmänniska nämligen. Så länge jag ser att jag har en chans att vinna, så gör jag allt för att ro åt mig förstaplatsen. Oavsett vad det är. Det här är lite jobbigt för mig ibland förstår ni, för jag får väldigt lätt ångest om jag inte går som segrare ut tävlingar. Ibland tävlar jag till och med mot människor som inte ens vet om att vi tävlar. 
 
I utmaningen så ser man hela tiden hur långt de andra har gått, och skulle det visa sig att jag inte ligger på första plats så kommer jag att gå ut och gå. Oavsett vad klockan är. Jag lovar. För så fungerar jag. Jag skulle förmodligen inte vänta till morgondagen även om det var kolsvart och ösande regn ute. Och det säger ganska mycket eftersom det knappast finns något läskigare än att vara ute och traska runt i mörker och ösregn. Nu är risken kanske inte så stor just nu att det här skulle hända med tanke på att jag har cirka tolv kilometer till andraplatsen. Men man vet ju aldrig. Så om ni ser någon filur som irrar omkring på gatorna här en sen kväll så är det bara jag som ska återta förstaplatsen.
 

Sommar-Ellen

Babysim

 Vi, eller ja ellen, går ju som bekant på babysim. Just nu är vi inne på kurs nummer två - fortsättningskursen. I första kursen fick bebisarna lära sig att dyka. Ja alltså inte från kanten med händerna rakt upp ovanför huvudet, utan de lärde sig att vara under vattnet i någon sekund. På fortsättningskursen ska barnen lära sig att hålla i saker. Vi tränar febrilt på stången som löper längs långsidan i bassängen, men vår dotter envisas hela tiden med att kravla upp på land. Vilket simfröken i och för sig inte verkar ha något emot, hon menar på att ellen då lär sig att ta sig upp ur bassängen om hon skulle drutta i. Ja alltså. Ingenting att förlita sig på så klart, men i alla fall. Det är roligt att hon är så aktiv.
 
Igår fick barnen använda ett nytt redskap bestående av två flytsaker med en pinne mellan sig. Ser ut ungefär som en tyngdlyftarsak, ni vet sån som pippi är så stark och orkar lyfta? Hur som helst. Tillsammans med det här redskapet skulle barnen dessutom ha en uppblåst flytkudde i brallan. Vilket såg mycket komiskt ut. Och sen var det bara för kidsen att plaska på. Och SOM ellen plaskade. Hon for runt, runt, runt i bassängen, och åkte på kallsup efter kallsup. Men hon verkade verkligen gilla den här övningen!
 
 
 
 
 
 
 
 

Ångesten

Ångesten som kommer smygandes när man med ett härligt fotbad och lugn avslappnande musik avnjuter en drink en onsdagskväll eftersom man "varit duktig och gått så mycket" och sen inser att man inte gått en endaste meter på hela dagen.
 
För att bli kvitt den ovälkomna ångesten (är ångest någonsin välkommen?) ser jag det som att jag har två alternativ:
 
Alternativ ett - Jag häller bort det som är kvar av drinken och låtsas som att de där sipparna jag redan har suppat (?) inte spelar någon roll. (Fast då kommer ju ångesten för den bortspolade malibun istället).
 
Alternativ två - Jag skyndar mig och går ut på en lång promenad. Minst åtta kilometer. 
 
 
 Uppdatering

Det blev alternativ två, dock bara 7,54 kilometer. Men jag tar igen det i morgon tänkte jag. När jag har gått så långt som jag tänkt gå i morgon så går jag helt enkelt ett varv extra, motsvarande 460 meter. Det är inte svårare än så. Nu ska jag och emil äta chips med dipp, för fet gräddfil i kombination med chips är ju en gudomlig kombination både vad de gäller smak och hälsa. 

Bildregn från bossen i lördags

 
 
 
 Hey little girl is your daddy home
 
Im on fire
 
 

Ellens spöktand

Som ni vet har vi ju funderat kring det här med ellens tänder under en tid. En ganska lång tid. Ända sedan årsskiftet faktiskt. Eller ja, vi och vi. Emil är närmast besatt av denna tand som han påstår är på väg. Och har så varit sedan årsskiftet.
 
Här om dagen skymtade vi någonting vitt i det lilla barnets underkäke. Vi kikade om vartannat på tandköttet och på den lilla, lilla, vita pricken till tand. Och vi såg den "Det måste vara tanden" tjoade vi glatt till varandra. "Nu kan vi ge henne knäckemackor, grillade flintastekar och sega råttor" fortstte vi glatt. Vi var som i extas. Det här måste vara det största (nåja) som kan hända! Efter mycket om och men och glada rop började så sakteliga den glädjerika dagen lida mot sitt slut, och efter många tappra försök lyckades vi till slut somna in båda två. Ja, ellen sov ju förstås som en björn i ide. 
 
Men så kom dagen efter. Ni vet hur dagen-efter-dagar brukar vara? Sådär härligt ångestfyllda, och man undrar om det man tror hände igår verkligen hände. Vilket det alltid gjorde. Den glädje och upprymdhet vi känt kvällen innan var som bortblåst. Precis som tanden. Det fanns nämligen INTE ETT ENDA SPÅR kvar av den där förbaskade tanden som vi väntat så länge på. Hur ska vi nu kunna lita på att nästa tand faktiskt stannar kvar? Tänk om vi blir utsatta för ett sånt här spöktandsspratt igen? Jag vet inte hur vi ska hantera den här situationen och det trauma den medfört. Är ellen i maskopi med det onda väsen som försöker lura oss på tänder? Frågorna är många, men svaren är få. Mycket få.

En kåmma seks mil, lite krypning och en jäkla massa maskrosor.

Ja, en komma sex mil är vad mina små ben har promenixat idag. Jag och ellen startade dagen med en runda på sex kilometer tillasammans med mamma malin och tjenis benis. Sen gick vi med pappa emil till industriområdet här i stan och köpte spackel på tub. Sen till ica och köpte kaffe i påse. Och sen på kvällskvisten gick vi med mamma malin till mormor lotta och hämtade trädgårdshandskar. 
 
Mellan promenaderna har jag rensat ogräs så det står härliga till. Jag har inte ens gjort i närheten av hälften, men har en sopsäck full av huggna maskrosor till en vikt som överstiger lillgrodans. Nu säger ju det i och för sig inte jättemycket, med tanke på att hennes vikt är mindre eller lika med sju ynka paket med mjölk. Sånadär små paket alltså. Med bara en liter i. Men dessa maskrosor alltså. Jag har en stor blåsa i min högra hand, och det är inte så skönt. MEN. Och det här men:et tar emot lite att erkänna. Jag tycker att det är ganska trivsamt att stå/ligga/sitta på gräsmattan och ryka upp det där skräpet. Ryggen går visserligen av, och jag får som sagt väldigt ont i händerna, men det är ändå fridfullt på något sätt. Med ellen i vagnen, antingen spanandes efter java, lekandes med apan eller sovandes. Och med java som springer omkring likt en ko på kosläpp. Jagandes humlor, eller så. Och solen skiner.
 
Men så var det det där med krypningen också som jag måste rapportera om. Vi kan väl säga som så att det går minst sagt framåt. Jag trodde att barn skulle lära sig att ta sig bakåt först? Men det har inte ellen gjort. Visserligen har hon en lite speciell stil på sitt framåttagande, men fram kommer hon minsann. Och har hon spanat in någonting längre bort på golvet så går det undan. Till exempel sin gamla (?) mor: se bildbevis nedan. Men krypa vet jag inte riktigt om jag skulle kalla det. Snarare att åla. Hon ser exakt ut som de där häftiga krigshjältarna i filmer. Ni vet de där som ålar, och kravlar sig genom lera. Så ser hon ut. 
 
Åh, mamma! 
 
 Stanna där, jag kommer!
 
 Snaaaaart framme
 
 Ge hit den där
 
 Ge mig den sa jag, annars dregglar jag på dig!
 
 Mouhahahahaha!
 

Vad ni är ihärdiga!

Tänk att ni ändå är några stycken som kikar in här titt som tätt trots att jag inte skriver något. Vad glad jag blir!
 
Jag tänkte att jag skulle uppdatera er på vad som hänt sedan sist i punktform. Jag gillar punktlistor, det blir liksom så tydligt.
 
Okej, så att ehhm... När skrev jag egentligen sist? Oj, sista april. Jösses, det är ju en halv månad sedan. 
 
Så, det här har hänt: Eller nej förresten. Jag tar var sak i sitt eget inlägg. Det blir roligare så :)
 
 
Jag kan dock redan nu avslöjat att vi,sedan sist vi hördes, har kunnat konstatera att prinsessan ellen minsann inte har något vidare bordsskick.
RSS 2.0