Ellens spöktand

Som ni vet har vi ju funderat kring det här med ellens tänder under en tid. En ganska lång tid. Ända sedan årsskiftet faktiskt. Eller ja, vi och vi. Emil är närmast besatt av denna tand som han påstår är på väg. Och har så varit sedan årsskiftet.
 
Här om dagen skymtade vi någonting vitt i det lilla barnets underkäke. Vi kikade om vartannat på tandköttet och på den lilla, lilla, vita pricken till tand. Och vi såg den "Det måste vara tanden" tjoade vi glatt till varandra. "Nu kan vi ge henne knäckemackor, grillade flintastekar och sega råttor" fortstte vi glatt. Vi var som i extas. Det här måste vara det största (nåja) som kan hända! Efter mycket om och men och glada rop började så sakteliga den glädjerika dagen lida mot sitt slut, och efter många tappra försök lyckades vi till slut somna in båda två. Ja, ellen sov ju förstås som en björn i ide. 
 
Men så kom dagen efter. Ni vet hur dagen-efter-dagar brukar vara? Sådär härligt ångestfyllda, och man undrar om det man tror hände igår verkligen hände. Vilket det alltid gjorde. Den glädje och upprymdhet vi känt kvällen innan var som bortblåst. Precis som tanden. Det fanns nämligen INTE ETT ENDA SPÅR kvar av den där förbaskade tanden som vi väntat så länge på. Hur ska vi nu kunna lita på att nästa tand faktiskt stannar kvar? Tänk om vi blir utsatta för ett sånt här spöktandsspratt igen? Jag vet inte hur vi ska hantera den här situationen och det trauma den medfört. Är ellen i maskopi med det onda väsen som försöker lura oss på tänder? Frågorna är många, men svaren är få. Mycket få.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0