Pincettgreppet

Igår var vi hos mina föräldrar och åt mat. Ellen blev klar först, och eftersom vi ville äta och fika i lugn och ro försökte vi komma på någonting att sysselsätta henne med under tiden. Gärna något som inte involverade katternas matskål på golvet. Så jag kom på den briljata (möjligen lite elaka) idéen att ge ellen små små bitar av ost. Vi tänkte att det nog skulle sysselsätta henne en stund. Vilket det också gjorde. Hon pillade och pillade och försökte få fatt på de små ostbitarna. Och med jämna mellanrum fick hon också in någon bit i munnen. Man skulle kunna säga att det var den ultimata pincettgrepparövningen. Men till slut ledsnade hon (det gick ju så långsamt att äta!) och la istället ned huvudet på bordet och började slicka på osten likt en katt som lapar mjölk.
 
Och idag kan vi väl kanske på riktigt konstatera att den där omtalade friden börjar sina. Inte nog med att ellen har lärt sig att krypa (ja, numer kryper hon faktiskt på riktigt) hon har också, under natten, utvecklat pincettgreppet ytterligare. För er som inte är så insatta i fackspråket som gäller småbarn så innebär det att man plockar saker med tumme och pekfinger. Det betyder att hon inte bara far fram som en vildvetting över golvet, hon plockar även upp mikroskopiskt skräp och för, med en träffsäkerhet på hundra procent, föremålet in i munnen. Det skulle inte förvåna mig om ellen en morgon ligger och käkar kvalster i sängen, ett i taget.
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0