Tittut!

 
 
 

 

Inskolning, dag två

Idag var vi på förskolan från klockan nio och fram till lunchen var uppäten. Vi började med utelek, och ellen fick in snitsen ganska bra på att gå i tunga skor och flera lager kläder. Hon gick och kröp runt för att utforska gården, och så spanade hon in de andra barnen. När vi var inne lekte hon med bollar och brydde sig inte så mycket om oss. Vid lunchen satt hon bredvid fröken och åt sin mat, utan att ägna någon vidare uppmärksamhet mot oss. Så det verkar väl bra?
 
Men jag känner ändå mig lite dyster. Är hon verkligen tillräckligt stor? Kommer hon att vara sitt glada jag på förskolan? Det var några andra småttingar där som var väldigt gnälliga/ledsna, och så vill jag inte att ellen ska vara på förskolan. För det är inte sån hon är. Nu vet ju inte jag hur de andra barnen är hemma, de kanske är lite ängsliga av sig där också. Och i så fall är väl skillnaden inte så stor. Men om ellen börjar bete sig så på förskolan så är ju någonting fel. Kan man vara säker på att förskolan säger till i så fall? Jag menar, vi kommer hitta en annan lösning om ellen verkar ängslig när hon är där. Det är ju svårt för oss att veta hur hon är när hon är där utan oss. När vi är där så vet hon ju att vi finns där, som en trygghet.

Det är en pojke och han kommer att födas på julaftons morgon

Det är en pojke och han kommer att födas på julaftons morgon, och vi kommer att få äta färdigmat i korridoren istället för ett mumsigt julbord. Och han kommer att ha på sig ellens nalle puh-pyjamas.
 
Ja, i alla fall om vi ska tro på nattens dröm. Det är lite roligt, för när jag väntade ellen var jag helt säker på att det var en tjej, ändå till någon vecka före ultraljudet då jag drömde att det var en pojke. Den här gången är jag mer osäker, men tror faktiskt att det är en pojke som gömmer sig i magen. Men den här graviditeten drömde jag också om att det är en pojke kort innan ultraljudet. Himla knasigt. Nu kanske vi inte ska ta drömmen på så stort allvar, främst av tre anledningar:
 
  1. Jag tänker inte föda ett barn tre månader för tidigt. Inte två heller för den delen. Helst inte en heller, men det gick ju bra sist. Så vid en månad kan vi sätta gränsen. Men då ska ungen vara färdig också, inget neonatal eller långa sjukhusvistelser efteråt.
  2. Jag tänker inte föda ett barn som får vänta ett helt år mellan att få önska sig saker i present.
  3. Jag tänker inte äta färdigmat istället för julmat.

Fullt upp

Den här veckan har vi fullt upp, på riktigt. Alltså, i förhållande till vad vi (läs jag) brukar ha. En vanlig vecka ser ut ungefär såhär för mig:
 
Måndag: ingenting
Tisdag: ingenting
Onsdag: ingenting. Kanske, eventuellt, möjligen öppna förskolan
Torsdag: ingenting
Fredag: ingenting
Lördag: vattengympa en timme
Söndag: ingenting
 
Så ni måste förstå min stress inför denna vecka som ser ut såhär:
Måndag: inskolningssamtal på förskolan och årsdag med emil (åtta år)
Tisdag: inskolning med ellen och BVC-besök inklusive vaccination
Onsdag: fortsatt inskolning och icke att förglömma att jag fyller år
Torsdag: inskolning och föräldramöte
Fredag: ultraljud
Lördag: vattengympa
Söndag:ingenting
 
Utöver det ska jag dessutom namnmärka ALLA ellens kläder. Och till råga på allt har dessutom diskmaskinen gått sönder, så vi måste diska allting för hand. Och så har vi dömt ut ellens overall som vi fyndade för ett tag sedan, så ikväll har jag letat och letat efter en bra overall till henne. På internet alltså. Till slut hittade jag en på ellos där jag hade massa rabatter, som såklart inte gällde på just den overall som jag hade hittat. Typiskt! Men nu är den i alla fall beställd. En rosa blev det, så det är baskemig bäst för den där krabaten i magen att den är en tjej. För att kunna ärva alltså. (Killar kan ju ha rosa och blabla genus hit och genus dit)
 
Är det förresten någon som sökt föräldrapenning på halvtid, fast jobbat 5 timmar fyra dagar i veckan? Det är baske mig stört omöjligt att söka föräldrapenning för tre timmar om dagen. Mina alternativ, som jag såg det, var att ta ut lägstanivådagar eller en fjärdedelsdag av sjukpenningdagarna. Det senare skulle innebära att jag måste plocka ut lägstanivå på helgerna för att komma upp i full sysselsättning. Och inget av alternativen skulle ge mig de pengar som motsvarar föräldraledighet på halvtid med sjukpenninggrundande dagar. Så. Himla. Omständigt. Min lösning på problemet? Jag jobbar 16 timmar i veckan istället för 20. Och kan således plocka ut föräldrapenning på ett vettigt sätt.
 
Visste ni förresten hur jag fick mitt jobb? Hos emil alltså. Man kan ju ha sina teorier kring det hela, eftersom vi är gifta, men faktum är att anledningen är min briljanthet. Alltså, hur smart jag är. Jag föreslog nämligen att han skulle ha vatten i en tillbringare istället för att springa fram och tillbaka till vattenkranen. Ni förstår, det är sådan kvinnlig list de saknar där, på kontoret. Lyllos dem att jag snart börjar .
 
 
 

Dagisellen!

På väg mot junibacken!
 
 
Möjligen kunde väl barnet ha sett aningen mer intresserat ut, men hon var antagligen i chock för att hennes gamla mamma faktiskt gick utanför dörren före klockan tolv en helt vanlig vardag. Eller ja, att jag gick ut överhuvudtaget kanske chockade henne. Hursom, vi hade bara rundvisning och samtal med fröken idag, men i morgon ska hon få träffa de andra ungarna.

Spårlöst försvunnen lime

Vi har alltid lime i kylskåpet, för det tycker jag är gott att ha i vattnet. Eller i colan, för all del. Hur som helst så har antalet lime i kylskåpet minskat stort senaste tiden, utan att jag har använt dem. Vilket jag tycker är lite märkligt. Hur skulle limen bara kunna gå upp i rök i kylskåpet? Nog för att gravidhjärnan gör sitt, men så illa är det ännu inte ställt med tankeverksamheten att jag inte kan räkna ut att fem lime minus en lime är fyra lime. Och inte två, eller noll lime.
 
Häromdagen fick jag ett svar på gåtan:
 
 
Det är alltså en limetjuv vi har att göra med! Det ante mig. Men det är en ganska snäll tjuv ändå, för i morse hittade jag en av hennes mjukisbollar i kylskåpet där limen brukar vara. Så hon har väl kanske helt enkelt bara bytlånat lite?
 
 
 
(Hur böjer man förresten ordet lime? Limear? Limes? Kanske är det som ordet syskon, som heter likadant oavsett hur många det är?)

Jag vill springa!

Åh vad jag saknar att springa. Jag vill, vill, vill ge mig ut på en runda. Jag har inte sprungit på många veckor, först beroende på trötthet och illamående, och på senare tid beroende på foglossningen. Små, korta, långsamma steg är ok enligt sjukgymnasten. Jag har ju sprungit en mil på ren och skär vilja, så nog skulle jag kunna trotsa smärtan och ge mig ut på en tur. Men jag misstänker att jag skulle få sota för det länge efteråt, eller vad tror ni? Att den extra smärtan jag skulle dra på mig skulle hänga sig kvar i flera dagar efteråt.
 
Så. Himla. Tråkigt.
 
 
Jag får väl het enkelt nöja mig med de inte alls utmanande övningar jag har fått av sjukgymnasten. Tråkigt, var ordet.

En riktig dagisunge

 Exakt såhär ser ett dagisbarn ut, eller hur?
 
 
 
 
 Och exakt såhär ser alla speglar ut hos småbarnsfamiljer, eller hur?

Det där med förskolan

På måndag ska ellen börja på förskolan. Jag har alltid sagt att jag inte ska låta mina barn börja förskolan innan de kan prata så pass att de kan berätta om någonting är fel. Men de senaste månaderna har jag ändrat mig, för jag vet att jag skulle märka på ellen om något inte stod rätt till. Det är en anledning till att vi valt att låta henne börja på förskolan nu.
 
En annan anledning är att vi inte vill att hon ska skolas in i nära anslutning till att bebisen föds. Jag är rädd att hon skulle känna sig utkastad hemifrån om hon helt plötsligt skulle vara på förskolan när hon fått ett småsyskon. Det blir en stor omställning för henne ändå med syskon. Visserligen skulle hon ju kunna få vara hemma med oss, men jag tror faktiskt, med handen på hjärtat, att hon har det roligare på förskolan 15 timmar i veckan. Förhoppningsvis kan jag vila då, så att jag är en pigg och glad mamma de timmar ellen inte är borta. Dessutom är det inte alltid jättelätt att sätta sig ner och göra saker och samtidigt hålla ett litet spädbarn nöjt. Och bara en sån sak som utelek varje dag! Sen är det ju så att ellen fick ha oss för sig själv dygnet runt, är det inte då rätt mot bebisen att den får i alla fall några timmar i veckan själv med oss? Varför skulle syskonet vara mindre värd den tiden än vad ellen var? Om hon börjar nu kommer det ju att vara en väl invand rutin när bebisen kommer. Sen kan det ju såklart vara så att hon inte trivs där när syskonet kommer och då får hon såklart vara hemma med oss. Och samma sak om hon inte skulle trivas nu när hon börjar, då skjuter vi det hela ett tag.
 
Samtidigt tycker jag att det ska bli roligt att jobba några månader innan det är dags för nästa period av föräldraledighet. Jag kommer att jobba deltid, ca 20 timmar i veckan, och tanken är att ellen ska gå ungefär lika många timmar på förskolan. Vi får pussla lite för att få ihop timmarna, men med tanke på mitt arbete är det nog inga större problem för mig att jobba några timmar hemma varje vecka.
 
Det här beslutet har känts bra för mig ända sedan jag sökte förskoleplats åt ellen. Men så har jag ramlat in på den ena artikeln efter den andra om små barn i förskolan den senaste veckan. Sammanfattningen av samtliga artiklar är kort och gott att så små barn inte har något BEHOV av förskolan, och att det är föräldrarna som är egoistiska och bara tänker på sig själva, pengar och karriär. Att barnen har det mycket bättre hemma hos föräldrarna. Det får mig att bli lite ledsen. Jag/vi har föräldradagar kvar, vår ekonomi kräver inte att jag ska börja arbeta, så jag kan inte skylla på någonting sånt. Det här är ett beslut som jag tycker känns bäst för vår familj, och det har absolut med att jag vill jobba att göra. Jag har gått hemma ett år nu, och jag saknar vuxenkontakt på dagarna. Och jag tror, med handen på hjärtat, att ellen kommer att få jätteroligt på förskolan. Hon är väldigt framåt och tar för sig, hon är inte tillbakadragen eller försynt. När vi är på öppna förskolan bryr hon sig inte om varken mig eller emil, hon springer iväg och utforskar allt som utforskas kan. Om jag inte var övertygad om att hon skulle ha det bra så skulle jag fortsätta vara hemma, så klart. Men nu tror jag att det här är det som passar vår familj bäst, och jag vill inte må dåligt över det beslutet för att förskolepedagoger skriver i artiklar om hur "dåligt" barnen har det på förskolorna runt om i landet. Men jag kan inte hjälpa att jag sitter här och försöker komma på argument för att rättfärdiga vårt beslut om att skola in vår nyblivna ettåring på förskolan.

Vi behöver nog köpa en ultra-HD-TV

 
Vi behöver nog köpa en ultra-HD-TV eftersom att ellen envisas med att stå så nära. Det är viktigt, nämligen, att bilden inte är pixlig när ettåringar ser på mora träsk.

Konsten att vara gravid

Att vara gravid är väldigt mysigt. Ett nytt liv skapas i min kropp, ett liv som jag och min älskade har skapat tillsammans. En växande mage, vaggande gång och små buffar i magen, det är ju så mysigt.
 
Eller, vänta nu.
 
Hur är det egentligen att vara gravid?
 
Tänk dig att du är konstant bakfull, fast utan att ha vart på en rolig fest kvällen innan. Faktum är att du däckade i sängen av trötthet strax före klockan åtta . Varje morgon försöker du får rummet att sluta snurra - innan du ens har öppnat ögonen. På väg till frukostbordet tar du en avstickare in i badrummet för att spy. Sen äter du frukost som vanligt. Har du tur får du behålla den utan vidare utflykter till toaletten, Under hela dagen kommer sedan attacker av illamående slå till när du som minst anar det. Då gäller det att inom loppet av ungefär tre sekunder stoppa i dig någonting ätbart. Du kommer att bli en mästare på att rota fram ätbara saker ur kylskåpet. Du kommer att falla för myten om att illamående går över efter vecka tolv. Jag är i vecka 18 och kräktes så sent som i morse.
 
Varje gång någon säger eller gör någonting ska du tänka dig din egen reaktion multiplicerat med ungefär hundra. Då får du åtminstone en känsla för hur graviditetshormonerna känns. Kort och gott kan vi bara säga att de tar över alla dina känslor, och får tårarna att spruta i tid och otid. Har din pappa lånat ut släpkärran till din bror när du tänkte använda den? Gråt gärna både en och två gånger över att livet är så fruktansvärt orättvist.
 
Oavsett hur mycket tid du lägger på träning så kommer din kropp att bli degig och otymplig. Och dina resultat kommer att försämras. Oavsett vad du gör. Om du nu överhuvudtaget har turen att kunna träna. Du kan drabbas av någonting så trevligt som foglossning. Enkelt förklarat har du ont i hela bäckenet, upp i ryggen och "där" fram. Tänk dig att du bokstavligt talat håller på att falla isär. Ta ett spännband och spänn åt runt höfterna, alternativt spänn varenda del av kroppen nedanför höftbenen för att förhindra känslan av att du smular sönder. Att köra kundvagnen är helt omöjligt för dig, vilket gör att du måste ha hjälp för att kunna handla.
 
För att få den rätta känslan av hur hud och hår förvandlas kan du blanda i svinto i ditt hår och smeta in ditt ansikte med smör. Det borde göra susen. Några månader in i graviditeten kommer du inte heller att kunna måla dina tår eller raka dina ben utan att det blir ett projekt.
 
Dina bröst kommer växa - kul! tänker du. När brösten växer blir de spända och ömma, det vill säga att de gör ont.
 
Huvudvärk är också någonting som är ganska vanligt. Beror det inte på vätskebrist, järnbrist, sömnbrist eller någon graviditetsrelaterad sjukdom så beror det på hormonerna. Gilla läget.
 
När du ätit dig mätt kan du ta ett par, tre portioner till för att få den rätta övermätta känslan med halsbränna och sura uppstötningar.
 
Tiden när bebisen börjat träna kickboxning dygnet runt kommer inte att gå obemärkt förbi. Revbenen ligger väldigt illa till, likaså urinblåsan. Du kommer att behöva rusa till toaletten för att kissa, eftersom kickboxningsmästaren fått in en fullträff. Igen.
 
Om du reser dig fort kommer du att få ont i ligamenten, det känns som ett hugg i magen. Men smärtan går över fort. Lite som att slå i armbågen i någonting hårt. Mensvärken som du så gärna slipper under graviditeten slipper du inte alls. Du kommer att känna precis samma värk, fast nu handlar det om livmodern som växer. Den stora skillnaden är att du i möjligaste mån undviker värktabletter. Och om du skulle ta någon läser du noga på innehållsförteckningen först för att se att de innehåller paracetamol och inte acetylsalicylsyra.
 
 
 
Men det är det värt!

Ja må hon leva!

I lördags fyllde den där lilla virvelvinden ett helt år. Sitt allra första år har hon förbrukat. Det känns märkligt tycker jag, hur fort tiden har gått. Var det inte för ett par, tre månader sen vi kom hem från bb?

Hon fick bland annat ett par gummistövlar i present. Den ultimata födelsedagsutstyrseln, tycker ni inte?
 
RSS 2.0