En bra idé. Eller, hur det nu var?

Med jämna mellanrum får jag en bra idé. En briljant idé får jag. Det är alltid samma idé jag får.
 
Jag tänker att det vore så praktiskt med en burk som anpassar sin storlek efter behovet för stunden. Till exempel är burken stor när man går hemifrån och har fyllt den med mellanmål. Vartefter innehållet försvinner så krymper burken. Alla ni med barn som ska mutas i tid och otid med allt möjligt har nog, precis som jag, svurit över de otympliga burkarna som tar upp massa plats helt i onödan. Eftersom ungen ändå äter upp mutorna så snabbt. Det är en väldigt bra idé det här med krympbara burkar, tycker jag. Och den här idén får jag alltså ganska ofta, och varje gång den slår till så kan jag inte för mitt liv förstå varför jag förkastade idén sist jag fick den. Men så kommer jag på det. Som en blixt från klar himmel slår det mig. Det finns ju plastpåsar. Och samtidigt som den hårda sanningen slår mig så står jag där, besviken på min intelligens, och undrar återigen hur jag kunde vara så dum.
 
 
 
(Men jag har i alla fall gjort ett aktivt val av elbolag. (Säger vi))

Det är väl inte..? Nä, det kan det väl inte vara..? Nä..? Eller?

Den senaste veckan har jag drabbats av en smärta som jag aldrig förr har känt. Och det har kommit från ingenstans. Det gör ont i ljumskarna. Det strålar ner i låren. Och känns i höfterna. Ibland, speciellt efter att jag gått och hållit i ellens båda händer, gör det ont i nedre delen av ryggen och ner i rumpan. Att gå fort går inte. Det där är väldigt märkligt. För det är inte så att det inte går för att det gör ont, utan det går inte för att det verkligen inte går. Som om jag inte kan ta större steg som är längre än mina vanliga steg. Det är som om bäckenet (?) liksom är helt stelt och inte går att rucka på. Och när jag ska svänga kundvagnen på affären så gör det ont. Likaså när jag är ute och går med ellen i vagnen, speciellt när det bir lite tyngre som i uppförsbackar. Att ta upp och ner vagnen för trappen vid dörren är inte heller så skönt. Eller att kånka omkring på världens mammigaste barn. Och så känns det som att alla muskler kring hela bäckenet arbetar på högvarv hela tiden, som om jag spänner den delen av kroppen hela dagarna.
 
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen. Det är väl inte foglossning va? Det kan det väl inte vara? Snälla säg att barnmorskan med största sannolikhet bara ljög för mig när hon sa "foglossning" till mig i telefonen. Snälla?

Vagn, vagn, mera vagn

Kommer ni ihåg för ett par månader sen när vi köpte en ny vagn? En donkey, för att vara med exakt. Jag var så nöjd och glad, och vagnen var så fin. Fast. Nu ångrar jag mig. Jag vill inte ha dubbelbuggan längre. Alls. Jag vill ha en ny vagn. Eller, en annan vagn. Den behöver nödvändigtvis inte vara ny. Det där med nya vagnar är lite som nya bilar, förstår ni. Så fort man rullar ut dem från butiken så sjunker de i värde. Mycket.

 

Nu när det går mot höst (jippie!) så börjar jag faktiskt att sakna emmaljungan som vi hade innan vi köpte donkeyn. Men som vi såklart har sålt. Till Finland, av alla ställen. Hur som. Jag saknar den eftersom den var så otroligt mysig, eller den såg i alla fall väldigt mysig ut. Buggan går inte alls att mysa till på samma sätt. Jag tror att det har med suffletten och sitsens utformning att göra. Så. Därför har jag bestämt att vi ska köpa en Emmaljunga igen. Fast en nitro city denna gång. Chassit är mindre och smidigare än på förra emmaljungan, men sitsen är densamma. Det kommer att bli toppen! Och precis som på en bil så finns det vinterdäck att byta till när det blir dags för det.

 

 

 

Men buggan kommer vi att behålla  eftersom att den går att göra om till en syskonvagn. Vilket vi ju kommer att behöva i vår/vinter. För då kommer skrällen :)

 

 

 

Tisdagen den tionde i nionde

Och så var helt plötsligt ännu en dag slut.
 
Idag har jag och ellen hunnit med mycket. Lunchat på mitt jobb (hejhej, vad kul att se dig! Och dig! Och dig!), och sedan fikat med vänner (tre pratglada mammor, fyra spralliga småttingar under ett år). Ja, alltså, för er som har något typ av jobb eller annan vettig sysselsättning förstår jag att det här inte alls låter mycket. Men för mig som är föräldraledig var det en körig dag. Dock är diskmaskinen full, bänken svämmar över och köksbordet ska vi inte ens tala om. Och om någon lyckas kryssa fram genom ellens rum är jag den första att applådera. För något plock har vi absolut inte hunnit med. Föräldraledighet i all ära, men effektiviteten har försämrats avsevärt för mig. Eller ja, jag kanske inte var så effektiv på jobbet heller när jag tänker efter...
 
I morgon ska vi försöka hinna med både öppna förskolan och lek hos mormor. Och kanske åtgärda diskmaskins-bänk-köksbords-rummet. Jag bara känner hur magsår, depression, trötthet och andra stressrelaterade symptom smyger sig på.  

Steget är inte långt

Från vattengympa är ju inte steget långt till det här.

 

 

 

Projekt halsduk till Ellen vintern 2014/2015 är nu påbörjat. Önska mig lycka till!

Den passerade helgen - och så är det måndag idag!

Premiären för vattengympan i lördags gick finfint! Det var roligt, men mest skönt att bada i det varma vattnet. Precis som jag trodde var jag yngst, och resten var väl i mammas ålder. På ett ungefär. Det var några övningar, för bålen, som var riktigt jobbiga. Men det är bra, för det är ju de övningarna som ger resultat.
 
Efter träningen for jag och mamma en vända på stan. Vi började med att luncha, men vi fick vänta en timme (!) på maten, så det var ju sådär. Det var grönsaksmarknad på torget, men vi var försent ute så allt var slut. Förutom morötter och sylt typ. Tråkigt!
 
Igår gjorde vi absolut ingenting. Eller jo, vi var och handlade. Men utöver det hände inte ett endaste dugg.
 
I morse vaknade jag upp till världens dimma, som fortfarande ligger kvar, och åh vad det är mysigt! Nu kan väl den där förbannade sommaren försvinna så att vi kan njuta av hösten?

Dagen fredag

Idag har jag upplevt två av ellens mest intelligenta stunder.
 
Det ena var när hon skulle slicka i botten av en måttbunke. Eller det är i alla fall vad jag tror att hon försökte göra, det är liksom det mest logiska jag kan komma på. Så här såg det ut.
 
 
"Kanske om jag lutar huvudet bara liiiiite mer bakåt?"
 
En liten stund senare fick hon syn på de där knasiga stjärnorna som sitter fast under strumporna. So far so good. Men så skulle hon undersöka de där underliga stjärnorna lite närmare, och försökte därför få fatt på sin fot. Hon såg exakt ut som en hund som jagar sin egna svans. På pricken. Runt, runt for hon. Och jag skrattade. Det är väl okej att skratta åt sina barn? Jag menar, efter att skrattanfallet gått över så hjälpte jag ju henne att få fatt på foten. Säger vi.
 
 
 
 
 

Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa

Ja, jag säger som knugen,
 
"Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa"

40x25=jätteduktigt?

Idag har jag simmat en kilometer tillsammans med min mamma. Det är så skönt att simma, och varje gång jag gör det ångrar jag att jag slutade med simning när jag var mindre.
 
På lördag börjar jag och mamma på vattengympa. Vi har fått lite insiderinfo och det är tydligen "ett gäng gamla tanter" som går, och så jag och mamma då. Lite oklart dock om de gamla tanterna verkligen är gamla tanter, eller om de i själva verket är ett gäng medelåldersdamer. Oavsett vilket kommer jag att dra ner snittåldern. Men så börjar jag fundera. Visst behöver man väl en baddräkt när man går på tantvattengympa? Jag tycker på något sätt att det hör till. Visst gör det väl det? (Eventuellt skulle det dock kunna vara så att jag letar efter en anledning att shoppa. Alla anledningar är goda anledningar, och vad som helst att shoppa är roligt att shoppa. Förutom byxor.) Hur som helst, det ska bli roligt att dels ha en fast fysisk aktivitet, dels gör något med bara mamma. Heja, heja oss!
 
Och heja, heja ellen som är ute och övningsgår i sina nya pjux! Det går inte jättebra, men det går framåt. Och neråt.
 
 

Björnunge, sötunge

 

Jag tror jag dör lite

Alltså. Huvudrollsinnehavarna till 50 shades-filmatiseringen har blivit offentliga. Charlie Hunnam ska spela Grey, och ungefär här rasar min värld samma litegrann. Ni förstår, Hunnam passar inte alls till att gestalta Grey. Matt Bomer hade däremot varit det ultimata valet. Hur som helst. Min karl förstår inte problemet här. "Hunnam ser ju typ ut som Brad Pitt" säger han. Som om det skulle vara någon tröst. "Brad Pitt ser väl bra ut?" fortsätter han. Men Brad Pitt är typ som nyår, till hundra procent överskattad. Och inte ett dugg snygg.

 

Hur ska jag gå vidare med mitt liv nu?

 

RSS 2.0