Jag nöjer mig

Egentligen skulle jag vilja skrika ut samtliga fula ord som finns i min vokabulär. Och sen googla fram alla andra fula ord som finns och skrika ut dem också. Och efter det lägga mig ner och gråta.
 
Det är nämligen så, förstår ni, att jag sparade ett dokument fel. Ett dokument som jag spenderat timmar på att få i ordning, ett dokument som är väldigt viktigt och som, tillsammans med tre andra dokument, är väldigt VÄLDIGT viktiga att ha klara om drygt en vecka.
 
Men jag ska inte skrika (herregud barnen kan ju vakna?). Istället nöjer jag mig med att konstatera att det snöar. Det är nästan första maj, och det snöar ute.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
(@@@####£@$"€€$£$%£$%$£%%"@3!3@¤@£¤%%/€(€£@)

Valborgsmässoafton

Här sitter jag, halv tio på valborg, och jobbar. Regnet vräker verkligen ner utanför fönstret. Ellen sover i sin säng, och zelda sover i babyskyddet. Reflux-barn ska vara upprätta så mycket som möjligt för att lindra besvären, så vi försöker ha z sovandes i babyskyddet i den mån det går. Hon är ofta i selen dagtid, så då är hon per automatik upprätt. Men på kvällarna när hon somnat i någon av våra famnar är det skönt att, för en stund i alla fall, kunna lägga ner henne. Och då är alltså babyskyddet det främsta valet.
 
Det har tagit säkert tjugo minuter att skriva det här inlägget eftersom jag får springa till barnen hela tiden. Emil har låst in sig på toaletten. Jag antar att han rakar benen, vaxar bikinilinjen, klipper håret, målar naglarna, har ansiktsmask och sånt där. Så jag har ensam ansvaret för alla våra barn. Ellen började gråta (?) så jag var in och stoppade i en napp i munnen på henne. Och la på täcket. Z knorrar lite då och då. Jag springer på en gång när jag hör henne för att försöka undvika att hon vaknar till. Jag vill rädda situationen i tid så att säga. Och mitt upp i alltihop så klampade en katt in och utlöste monitorn?
 
Och nu började det smälla en massa raketer utanför fönstret. Vi har en majbrasa väldigt nära oss, och de skjuter såklart upp raketer när kalaset är över. Vilket det tydligen är nu. Väldigt vackert att titta på, men ellen blev ledsen vilket man ju kan förstå. Att vakna upp till en massa smällande mitt i natten är väl ingen höjdare direkt.
 
Jag har förresten traskat 9.6 kilometer idag, samtliga med minimänniskan på magen. Först upp till mamma för att lämna av ellen (hon fick vara där när vi var på bvc så att vi kunde prata ostört). Sen till BVC via Emils kontor. Och så tillbaka till mamma för att hämta hem flickebarnet igen. Och på hemvägen gick vi halvvägs till kontoret för att plocka upp pappan.
 
Och i morse visade vågen 52.9 vilket betyder att det inte är jättelångt kvar till 50 som är mitt mål. Jag vägde ju 48 innan jag blev gravid, men då käkade jag LCHF (nåja, nästan i alla fall), gick en mil om dagen och sprang nästan varje kväll. Det känns inte helt rimligt att satsa på under 50 riktigt än. Emil verkar dock inte hålla med?
 
Jag - I morse vägde jag 53. Eller 52.9 faktiskt.
Emil - Då har du ju en bit kvar.
Jag - ...tack för det stödet?
Emil - Satsa på att väga 40.

BVC och barnstatus

Idag var vi som bekant till BVC för koll av minstingen. Som väntat hade hon inte gått upp som hon borde ha gjort, men det visste vi ju redan. Torsdag förraförra veckan till i lördags hade hon bara gått upp ynka 30 gram, men från i lördags till idag visade lilla vågen på 80 gram upp så det var ingen katastrof. Vi har en läkartid nästa vecka, och sedan en koll veckan efter den för att se att viktkurvan stiger litegrann. I övrigt var hon 53 lång och huvudmåttet tror jag var 36.8 cm. På längden följer hon sin kurva i alla fall, så det är ju bra.
 
I övrigt har hon varit mycket piggare idag. Först efter klockan sex ikväll började hon skrika, vilket är en klar förbättring jämfört med tidigare dagar. Jag har fått en spray (från BVC) som gör att mjölken rinner till fortare vid amning, så nu behöver hon inte "kämpa" för att få mat. Det har gjort stor skillnad! I natt hade vi (hon) många matstunder, likaså på dagen idag. Det känns bra att hon äntligen börjar äta ordentligt igen.
 
 
Vad det gäller ellen är statusen ungefär lika som igår. Hon är feberfri men vill inte äta. Och dreglar. Idag tog hon en tugga på en banan, spottade ut och pekade sedan i munnen. Så trots att hon inte tidigare blivit påverkad av nya tänder så misstänker vi nu att det är något sånt som spökar. Tydligen kan kindtänderna ställa till det lite på det här viset, så vi hoppas på att det är det och ingenting annat som är fel. Annars har hon varit ganska pigg och glad, men såklart har hon sämre humör än vanligt eftersom hon inte äter ordentligt. Men i morgon, i morgon kanske hon äter igen.
 

Polisen Ellen

Vi försöker lära Ellen att hon inte får gå ut på vägen här hemma. Om hon går ut på vägen utan att hålla någon i handen så skriker vi stopp, säger AJAJ och visar att hon måste ha en vuxen med sig. Det här verkar hon, ganska bra, ha lärt sig. När hon vill gå ut på gatan och undersöka en sten eller hämta en pinne så tar hon någon i handen först. Duktiga hon. 
 
Men så här om dagen stod hon och tittade ut på gatan när det kom en tjej gåendes förbi. Då hytte Ellen med pekfingret och sa "jajajaj" åt henne. Tjejen trodde dock att Ellen vinkade så hon vinkade glatt "tillbaka". 
 
Tänk ändå vad de härmar och tar efter, de små liven. 

Det gäller att fånga de bra stunderna

 
 

Tjejerna <3

 

Lägesuppdatering

I morse vaknade Ellen sin vanliga tid, runt halv nio. Hon åt frukost, ratade sen lunchen, sov middag väldigt kort stund, åt mellis, ratade middagen och somnade till sist inför kvällen i sin säng. Hon har inte alls verkat dålig i övrigt idag, termometern visade 37.3 vid sänggång och hon har låtit bli att vara gnällig idag. Så förhoppningsvis har hon aptiten tillbaka i morgon igen, och kan ses som helt frisk :)
 
Z åt vid fyra, fem i morse och sov sedan vidare till nio när vi gick upp. Hon var gnällig men började inte skrika förrän efter lunch någon gång. Jag vet inte riktigt vad vi ska ta oss till med henne. Hon skriker nästan all vaken tid, och ibland blir hon extra ledsen (om det ens går?). Det verkar som att något gör mer ont då, eller det är så jag och Emil tolkar det. Så himla svårt med de här små, det är ju omöjligt att veta vad som är fel. 
 
I morgon ska vi till BVC, vi har ordnat med barnvakt åt Ellen (mamma/mormor) så att jag och Emil ska kunna fokusera helt på Zelda när vi är där. Förhoppningsvis kan vi få lite mer information om det här med reflux, framförallt vill vi veta hur vi ska lindra det som gör så ont. Jag vet inte om jag skrivit det innan men vi misstänker att magsaft trängt upp och skapat sår i hennes strupe, och att det därför gör så ont. I övrigt ska ju hennes medicin göra så att syrorna i magen blir mildare, men det kan visst ta flera veckor innan medicinen ger (full) effekt. Hittills har vi inte märkt någon skillnad. Vi funderar på om hon istället kan få medicin som lägger sig som ett lock och förhindrar att uppstötningarna kommer upp. Just nu ser vi tydligt att hon blir jätteledsen och otröstlig när hon får uppstötningarna. Jag hoppas att vi kan få hjälp, för så här kan det inte fortsätta. Till råga på allt så sover Z väldigt dåligt på dagarna. Idag har hon sovit tiominuterspass. Så det blir mycket vakentid. Nu ligger hon däremot på min mage och slumrar så sött. Plutten. 

Kommer in på toaletten och möts av det här. Inga konstigheter.

 

Alvedonkampen

Ellen är sjuk och har feber. Hon har väldigt sällan feber, men när hon väl har det så märkts det tydligt på henne. Hon blir gnällig, ledsen och lättirriterad. Ungefär som jag en vanlig dag alltså. Hur som helst. Emil skulle ge henne alvedon igår kväll innan hon skulle i säng, så att hon skulle somna lättare. Jag var inte med (jag var i sovrummet med en hysterisk bebis), men har fått situationen återberättad för mig. Ungefär såhär gick det till:
 
Emil ger Ellen alvedon i ett skedmått - Ellen spottar alvedon på golvet. 
 
Emil ger Ellen alvedon blandat med saft - Ellen spottar alvedon på golvet. 
 
Emil ger Ellen alvedon i en urgröpt jordgubbe - Ellen käkar jordgubben och spottar alvedon på golvet. 
 
Emil ger Ellen en hård brödbit som fått absorbera alvedon en stund - Ellen äter och kan känna sig ägd. 
 
Ellen - emil: 0-1.
 
Idag vid lunch blandade han alvedon med ketchup och gav till henne.  Hon åt utan protester. Sittandes på köksbänken. 
 
Ellen - emil: 0-2

Emil - sluta att bara titta på bilderna och börja läs texten!

Natten till idag gick bra. Jag vaknade vid halv tre och tyckte att Z skulle äta, vilket hon gjorde. Sen snuttade hon till och från fram till halv sex då hon blev ledsen och började att skrika. En liten stund efter det hörde vi Ellen inifrån sitt rum. Vi försökte lugna ner barnen och få dem att somna om, men vid åtta gav Emil upp och gick upp med Ellen. Jag lyckades få Z att äta ordentligt och sedan somnade vi om till tio. 
 
Precis som igår hade Ellen feber och var gnällig och hängig. Hon tog till och med sin filt och napp och la sig på soffan - där hon somnade! Det har aldrig hänt förut. Hon åt knappt någon lunch, men fick i alla fall i sig lite alvedon innan eftermiddagens sovstund. Som hon till största del pratade sig igenom eftersom alvedonen kickat in och gjort henne piggare. Ha ha ha, fail. Ellen - föräldrarna: 1-0.
 
Z skrek mellan elva och halv två ungefär, då somnade hon igen. Jag och Emil passade på att äta lunch, innan Ellen vaknade (läs: ledsnade på att vara i vagnen där föräldrarna låtsades att hon låg och sov sött). 
 
När Ellen vaknade tog vi en promenad till Ica hela familjen för att inhandla mjölkproteinfria livsmedel. Många barn med reflux har också allergi mot mjölkprotein så jag ska utesluta det i min kost för att se om Z mår bättre då. Ni håller väl tummarna för att hon får göra det snart? Må bättre alltså. 
 
Väl hemma igen satte Z igång att skrika. Hon skrek mellan ungefär fem och nio (puh) men sover nu så sött så sött. 
 
Ellen åt en burk majs till middag, och somnade utan några större problem. Vi hoppas att hon får sova i natt, vakna sin vanliga tid, och vara feberfri i morgon. Ni håller väl tummarna för det också? En tumme per barn kan ni väl avvara? 
 
 

Sommarellen äter finmellis

 
 

Vill inte vara med idag

Alltså. Minimänniskan har halsbränna och sura uppstötningar, sannolikt också något typ av sår i matstrupen som gör att hon inte vill äta. De sakerna i kombination gör att hon skriker och gråter nästan all sin vakna tid, helt otröstlig. På förmiddagen idag gick det ändå bra när vi var ute och gick, men från lunch och framåt har det varit väldigt jobbigt. Hon gråter för att det gör ont och hon är hungrig, men när jag erbjuder henne att äta från bröstet skriker hon ännu mer. Till slut fick jag nog idag och åkte till affären för att köpa ersättning, med tårarna brännandes i ögonen. Efter en hel del trugande fick emil i henne en flaska, men till vår stora besvikelse blev det inte mycket bättre av det. När hon fick lite ersättning igår blev hon mycket gladare, så vi hade såklart hoppats på samma sak idag. När det nu inte blev så funderade vi på vad z gjorde igår och vad hon gjort idag. Den skillnad vi kan komma på är att hon sov i babyskyddet (upprätt läge är bra för hennes bekymmer) i stort sett hela dagen igår. Därför har jag suttit med henne i famnen (i sängen) sedan femtiden idag. När hon sovit lite lättare har jag gett henne bröstet och då har hon ätit litegrann (tack och lov!). Nu hoppas vi på att natten blir lugn och att hennes medicin börjar ge någon verkan till i morgon.
 
Natten till idag var inte rolig, och nu är det ellens tur att ha det jobbigt. Igår kväll vägrade hon äta middag och ví upptäckte att hon hade feber, inte så jättemycket (drygt 38) men tillräckligt för att hon skulle vara påverkad av det. Vi tänkte att hon skulle sova bort febern - ack så fel vi hade. Hela kvällen gick utan att hon egentligen somnade ordentligt. Sen kom natten och emil sprang fram och tillbaka mellan hennes och vårat sovrum. Hon ömsom pratade på (i sömnen/halvsovandes) ömsom grät, och tillslut fick emil nog och bar in henne till oss. Sist hon sov hos oss var nog över ett halvår sedan. Men alltså ingen av oss sover bra när hon sover hos oss. Dessutom sover z i våran säng, och jag var orolig att ellen skulle sparka eller rulla över henne, så av den anledningen halvsov jag hela natten. Ellen somnade i alla fall till slut, men hon var trött, grinig och gnällig idag. Till råga på allt var febern inte borta när vi gick upp i morse. För att göra förmiddagen dräglig begav vi oss ut på en promenad hela familjen. Det var först efter att ellen sovit på eftermiddagen som febern försvann - för att sedan komma tillbaka lagom till middagen. Som hon därför vägrade att äta. Efter mycket om och men lyckades dock emil få i henne lite Alvedon innan sängdags, så nu hoppas vi på att hon kan få sova ordentligt i natt och att den dumma febern försvinner ut genom fönstret.
 

 
 
Det är roligt att vara småbarnsförälder?
 

Första läggningen!

Igår var första kvällen som jag (vi) kunde natta Z i sovrummet. Senaste tiden har vi ju fått bära runt på henne utomhus hela kvällarna, men eftersom hon var så lugn ikväll bestämde jag mig för att prova natta henne i sovrummet. Runt niotiden bytte jag hennes blöja och tog på hennes pyjamas. Sen traskade vi in i sovrummet, la henne i sängen, startade vaggvisa och stjärnorna i taket, la mig bredvid henne och gav henne bröstet. Efter en stund somnade hon, och ytterligare en stund senare smög jag mig därifrån. Jag låg kvar en stund för att försäkra mig om att hon sov, det hade absolut ingenting att göra med stjärnorna som lyste i taket. Inte alls, inte minste lilla dugg. Och jag startade inte om dem en gång efter att hon somnat. Och sen en gång till. Säger vi.
 
 
(Bästa bilden nånsin)
 
En liten seger ändå va? Mamma - Z: 1-0.

En helt vanlig lördag - på akuten

Ni vet Zs skrikperiod som jag skrivit om tidigare? Den senaste veckan har de här skrikperioderna eskalerat och blivit till hela dagar. Hon har i princip skrikit all sin vakna tid senaste dagarna, vilket varit mycket då hon dessutom varit väldigt svårsövd. Till råga på det har hon ätit dåligt trots att hon måste ha vart väldigt hungrig. Som jag skrev häromdagen kunde det gå upp mot sju timmar mellan målen. Hon har också haft problem med sura uppstötningar, egentligen ända sedan hon föddes.
 
Igår fick vi nog och tänkte att vi inte kan ha det såhär. Stackarn skriker ju för att det är något som är fel, och då måste vi ju se till att hitta felet och åtgärda det. Efter mycket om och men, eller ja mest googlande (google is your friend), så kom vi fram till att hon mest troligt (vi hobbydoktordiagnostiserade henne ganska snabbt) lider av (tyst) reflux. Det är när magmunnen glappar lite så att innehållet i magsäcken kommer upp. Eller som i Zs fall åker jojo upp och ner. Många barn kräks ju upp lite mat efter att de ätit, men Z har "bara" uppstötningar. Som fräter.
 
Emil ringde vårdcentralen igår och bad om att få en tid tidigare än den vi redan har inbokad på självaste valborgsmässoafton. Han beskrev symptomen precis som jag gjorde här ovanför, men vårdcentralen hade inga tidigare tider än den vi redan hade bokad. Däremot kunde vi få boka in en telefontid? Himla märkligt att personalen har tid med telefonmöten, men inte med personliga möten. Nåväl.
 
I morse fick vi nog igen efter den värsta natten hittills med mycket skrik och lite sömn, och så en blöja med lite, lite blod i. Emil ringde 1177 för att rådfråga dem och fick till svar att vi skulle åka till akuten med lilla plutten. Sagt och gjort. Vi lämnade av Ellen hos mina föräldrar och styrde sedan mot akademiska. Där kunde vi ganska snabbt konstatera att Z inte gått upp mer än ett tiotal gram sedan torsdag förra veckan. Vi fick ge henne lite ersättning så att doktorn kunde undersöka henne. Precis som vi trodde så handlar det om reflux. Vi fick rådet att höja upp hennes huvud när hon sover och amma henne så upprätt som möjligt. Och så fick vi medicin som ska reglera syrehalten så att uppstötningarna inte blir så sura. När de åker upp och ner fräter det på matstrupen, vilket gör ont och antagligen är anledningen till att hon inte vill äta.
 
Vi plockade upp medicinen på vägen hem och gav henne en dos så fort som möjligt. Vilken skillnad! Idag har hon inte alls skrikit, hon har sovit bra och ätit lite bättre än senaste dagarna. Nu håller vi tummarna för att det inte bara var ett sammanträffande. Allt mitt hopp ligger just nu i händerna på medicinen, för om den inte fungerar så vet jag inte vad vi gör?

Sista fredagen i april - för den här gången

Kvällen igår gick bra, Z sov ända tills vi skulle gå och lägga oss då hon vaknade av att jag klädde av och på henne. Hon käkade lite, var vaken en stund och somnade sedan om. Helt ärligt så vet jag inte hur mycket hon har ätit i natt, men det är några gånger. Vid halv åtta i morse vaknade hon och var superglad, hon log och hade sig. En stund senare somnade hon om, och när jag gick upp vid elva så sov hon vidare en stund till. Inte illa!
 
Nu har jag (äntligen) fått henne att sova i sin vagn ute på altanen, ellen sover också, så jag passar på att sitta i solen (och jobba) en stund. Bikiniöverdel, mjukisbyxor uppdragna till knäna - och strumpor. En riktig fashionista, måste jag säga. 
 
Jag är väldigt extremtsuperkissnödig men vettetusan om jag törs springa in och kissa. Med mitt flyt så kommer Z antagligen att vakna till och börja gallskrika innan jag är tillbaka, och då är det lagom kört att få henne att somna i vagnen igen. Sannolikheten att det skulle gå är ungefär lika stor som att vinna tv-skrapet på triss och sedan vinna högsta vinsten i direktsänd tv. Sen åka hem, köpa en ny lott, vinna tv-vinsten och skrapa fram högsta vinsten igen i direktsänd tv. Inte jättesannolikt med andra ord. Men det skulle ju kunna hända?
 
 

Äntligen!

Efter mycket om och men, och många (jag menar många!) flygturer över gräsmattan (teorin om att de alltid landar på fötterna stämmer) verkar java äntligen ha fattat att hon inte får sova i Zs vagn.
 
 
 

Varje dag är en dag närmare slutet på skrikandet?

Ikväll tog jag och Z en runda på drygt åtta kilometer. En del av vägen hade vi sällskap av min mamma också. Z höll sig lugn hela tiden, med undantag för lite orolig sömn ibland. Men inget skrikande, och inga öppna och vakna ögon. När vi kom hem kom det där kritiska momentet som alltid. Att lyfta ur henne ur selen och få henne att sova vidare i sängen. Selen vi har är väldigt bra, för den går att ta knäppa upp så att man bara kan lägga ner barnet utan att krångla med att lyfta, bända och böja för att det ska komma ur. Men ibland tycks det inte fungera ändå. Men idag gick det! På med massa brus i telefonen, ner med barnet i sängen och i med nappen. Ikväll hade vi tur, för hon fortsatte att sova utan alltför mycket knorr och krångel. Och nu sover hon som en stock! Nu är det bara att försöka få av henne ytterkläderna, byta blöja, ta på pyjamas och få i henne mat. Helst utan att hon vaknar alltså. Ni håller väl tummarna?
 
Igår var det inte lika roligt. När jag var ute och gick var hon vaken en stor del av tiden, och vägrade somna. När jag kom hem satte hon igång och skrek, och vägrade lugna ner sig. Först framåt elvatiden fick vi henne att somna, men då sov hon oroligt någon timme innan hon föll in i djupsömn. Men det var igår det.
 
Jag blir lite, inte orolig, men ängslig över att hon äter så sällan. Senast hon åt nu var runt sextiden, det vill säga snart sex timmar sedan. Det kan ju inte vara bra för henne? På dagarna äter hon kanske var tredje timme, och det känns också lite glest? Jag erbjuder henne mat, men det verkar helt kört med tanke på att hennes reaktion på det är att skrika. Vi ska till bvc först på onsdag nästa vecka för att väga och mäta och det känns väldigt långt borta just nu. Kan det vara så att hon skriker för att hon egentligen är hungrig, men typ är för hungrig för att själv förstå det? I så fall tycker jag ändå att det är märkligt att hon somnar på fem röda när man klivit utomhus med henne i selen, samtidigt som hon totalvägrar att låta sig tröstas av att vaggas i famnen?
 
Det är tur att hon är söt i alla fall. Lilla loppan.
 
Det här är förresten hennes mest intelligenta utseende.
 
 
 
 

För allra första gången!

För allra första gången sitter jag med två monitorer (monitors?) framför mig. Båda barnen sover ute i respektive vagn - samtidigt! Det har aldrig någonsin hänt förut. Och med allra största sannolikhet kommer modell mini att vakna exakt vilken sekund som helst. Men ändå. Nu njuter jag! (Och firar genom att jobba)
 
 

 
 
 

En vet att en är småbarnsförälder när en duschar tillsammans med en gaffel utan att tycka att det är något konstigt med det

 

Blommigt!

 

Kolik, magont, kvällsångest, övertrötthet eller bara en dåligt kommunicerande mamma?

Som jag skrev för några dagar sedan så har Z en skrikperiod varje kväll. Runt klockan sju sätter hon igång, och det kan vara ett par timmar. Kanske mer, kanske mindre. Vi vet inte varför hon skriker, och alla vi träffar har olika teorier. De handlar för det mesta om magont. Varken jag eller emil tror att hon har ont i magen, men vad vet vi? När hon är lugn så är hennes mage mjuk, det skulle den väl inte vara om hon hade massa gaser? När hon skriker spänner hon däremot hela kroppen, ända ut i tårna, och det tyder tydligen på magknip? Jag vet inte. Jag var inne på att hon är hungrig samtidigt som hon inte har tålamod att vänta på utdrivningsreflexen i bröstet, men igår försökte jag ge henne tidigare urpumpad mjölk på sked varpå hon skrek ännu mer. Så jag vet inte. Jag har ingen aning egentligen om vad som är fel, men skriker gör hon. Och det är så jobbigt. Inte själva skrikandet i sig, utan  att inte veta varför. Att stå bredvid och se sitt barn skrika hysteriskt utan att kunna göra någonting åt det. Utan att veta varför hon gör det. Det är fruktansvärt och jag känner mig som världens sämsta mamma varje gång. Samtidigt som jag inte alls kan trösta henne har jag väldigt (väldigt) svårt att släppa ifrån mig henne till emil. Som om han skulle vara sämre lämpad än jag att försöka trösta vårt barn?
 
Jag läste att det finns många olika teorier om vad som orsakar kolik. Den vanligaste uppfattningen tycks vara att bebisen har ont i magen. En annan teori är att barnet och föräldrarna kommunicerar för dåligt med varandra, och att det skulle vara anledningen till att bebisen skriker på kvällarna. Mådde jag inte dåligt innan på grund av allt skrikande då gör jag det garanterat nu. Är det så att jag pratar för lite med mitt barn, att det är därför hon skriker? Är jag en så inåtvänd person att jag inte ens kan prata med mitt spädbarn tillräckligt mycket? Jag vet att jag är dålig på att dela med mig (emil får alltid dra ur mig saker) men att det skulle vara så illa var inte ens i närheten av vad jag trodde.
 
Det ända som (tack och lov!)(peppar, peppar) hjälper är att gå ut och gå med henne i sele. Ingenting annat duger. Så fort vi sätter henne i selen, stoppar i nappen och vaggar/guppar ganska kraftigt så blir hon tyst, förutsatt att vi är utomhus. Börjar vi då att gå så somnar hon - fort. Inom tio minuter har hon alltid somnat när jag har gått. Inomhus vägrar hon selen. Och vilken teori våra nära än har så går de alla ut på samma sak - den här perioden är övergående! Förhoppningsvis redan vid tre månaders ålder (om 7-8 veckor). Visserligen 7-8 gaska långa veckor, men ändå. Övergående.
 
Jag vill inte längta. När ellen var liten längtade vi alltid till nästa fas. Tills hon skulle lära sig nästa sak. Vi såg alltid fram emot en annan tid, och glömde (eller missade?) litegrann att ta vara på den tid som var. För när skulle hon egentligen lära sig att sitta? Och att krypa? När börjar hon gå? Den här gången vill jag ta tillvara på varenda dag utan att längta framåt. Men det skär sig lite eftersom jag mer än gärna vill att hon ska vara en glad tjej på kvällarna, utan massa skrik. Vilken balansgång.
 
Det här är så klart jobbigt för oss alla tre, men värst är det för Z som är så fruktansvärt ledsen. Men det drabbar även mig och emil, och vår relation. Och vad är det som håller ihop oss? Jo vår relation, så klart. Missförstå mig inte nu, vi har det inte på något sätt dåligt. Men det påverkar oss hur som helst ändå. Det är ju en väldigt kort period det handlar om (förhoppningsvis) men efter en lång och jobbig graviditet med mycket foglossning så hade vi nog båda sett fram emot den här första bebistiden. Nu känns det istället som att jag inte räcker till till någon. Ellen får för lite uppmärksamhet av mig eftersom jag är den som matar Z, och hennes behov går före ellens som snällt får vänta. Z räcker jag inte till för eftersom jag inte kan trösta henne. Och till emil räcker jag heller inte till eftersom jag inte har någon direkt energi till det vi kallar för oss.
 
När jag var ute och gick med Z ikväll kom jag till insikt. Hon skriker på kvällarna. Det börjar vid kockan sju. Vårt ända vapen mot skrikandet är promenader med sele och bebis på magen. Det är bara att gilla läget och acceptera situationen. Så från och med nu har jag motionstid mellan sju och nio varje kväll. Då är det promenader ute i det fria som gäller - med bebis på magen. För om jag går innan hon börjar skrika, och kommer hem efter att hon annars skulle ha slutat, så har hon ju ingen skrikperiod alls? Och då är jag inte världens sämsta morsa som inte kan få mitt barn att sluta gråta?
 

1-0 till mamma! #vagnvägrandebebissoverivagn

 

Morgonpromenad

 

Nätterna

Alla vi träffar oss frågar alltid om vi får sova på nätterna. Det får vi, vissa får sova mer och vissa mindre. Den som sover mest är, inte helt otippat, Ellen. Vid sjusnåret är det blöjbyte och tandborstning, en godnattpuss och sen i säng. Hur lång tid det sedan tar tills hon somnar varierar. Hon brukar träna på ansiktets delar (ö-g-a, näna), sparka allt vad hon har i huvudgaveln och sådär. Men generellt så har hon somnat inom en timme. 
 
I samma stund som Ellen går och lägger sig börjar Z skrika. Det gör hon i ungefär en och en halv timme. Hon verkar inte ha ont, är absolut inte hungrig (gud nåde mig om jag lägger henne vid bröstet och det kommer mjölk) utan verkar helt enkelt vara övertrött/ha extremt svårt att Komma till ro. Igår tog jag en nätt promenad på över sju kilometer med henne i sele mellan halv åtta och nio. Hon sov hela promenaden! Så det verkar vara vår nya kvällssysselsättning. 
 
Vid elva ungefär äter Z för att sedan somna och sova ganska djupt. Det här är enda gången på dagen som jag kan lägga ner henne när hon somnat. Hon sover till ungefär klockan två innan det är dags för mat igen. Efter det äter hon varannan timme tills vi går upp, de senaste två dagarna vid klockan tio. Ellen vaknar vid nio och då går Emil upp med henne. 
 
Så nätterna har hittills gått över förväntan! 

#livetärsomvanligtigen #moraträsk

 

Disney Junioir topp tre bästa och sämsta programmen

Jag tänkte rangordna de tre bästa och sämsta barnprogrammen som går på Disney junior. Jag känner att det är något som verkligen ligger i er läsares intresse. Håll till godo!
 
De tre bästa:
  1. Mimmis rosettbutik
    Motivering: klatschig sång (väl-komm-en in i min butiiiiiiiiik, där var rosett är HELT unik), det är typ en minut långt (omöjligt att hinna ledsna) (för mig alltså) och så har de världshistoriens ljusaste röster. Och en katt som heter Figaro. Det går ju inte att misslyckas med de förutsättningarna?
  2. Musses klubbhus
    Motivering: samma sak här; klatschig sång. Och sen är ju musse, mimmi, långben, pluto och kalle klassiker. Dessutom låter de meddela att "öron vi har, och det är JÄTTEBRA", och det är väl precis budskap som detta vi vill förmedla till våra barn? 
  3. Art attack med leon
    Motivering: det är varken tecknat eller dubbat. Leon är en riktig konstnär som oftare än vad jag egentligen vill erkänna imponerar med sina pysselkunskaper. (Men han som gör bilder av svarta plastgafflar och annat trams får gärna ramla över kanten och bara försvinna.)
De tre sämsta:
  1. Specialagent oso
    Motivering: oso är så förbannat dum att jag blir provocerad på riktigt. Jag byter kanal varje gång det börjar nu för tiden.
  2. Små einsteins
    Motivering: alltså. Det är helt värdelöst. De lyssnar alltid på tråkiga stycken klassisk. Vilka föräldrar låter sina barn åka omkring i en rymdraket själva? Föräldrar till översittarbarn som tror att de är smartare än alla andra bara för att de lyssnar på klassisk musik.
  3. Mouk
    Motivering: det är egentligen inte så dåligt. Det faller mest bara offer för "fel plats vid fel tillfälle" - ellen såg nämligen ofta på det när jag mådde som sämst under graviditeten. Så jag mår illa varje gång jag ser programmet eller hör sången till det. Men ärligt talat, visst är den där mouk en tjurskalle?
 

Kvällspromenad

Kvällspromenad med Z i selen. 

En panodil och två värkar lustgas - en förlossningsberättelse

Jag har tänkt att skriva en förlossningsberättelse ända sedan Z föddes, men det har liksom inte blivit av förrän nu. Men här är den! 
 
Söndag den 16 mars, 2014
 
03.00: jag vaknar av att det blir helt blött i sängen, vattnet har gått. In i badrummet för att byta kläder och torka. 
 
03.10: jag väcker Emil och talar om att hans dotter nog vill komma ut nu eftersom vattnet gått. Han yrar något om att vattnet inte alls gått, utan att det är blött i sängen för att han svettas. Jag säger åt honom att det visst är vattnet, och ungefär då vaknar han till. 
 
03.30: jag ringer in till förlossningen och förklarat läget. Inget etablerat värkarbete (inte en endast värk faktiskt) och klart fostervatten - domen blir att avvakta och komma in klockan nio för bedömning. 
 
03.35: emil tycker att vi ska sova vidare så jag kryper ner i sängen igen. 
 
03.45: Emil har somnar men jag ligger vaken. Och känner något, var det kanske en värk? 
 
04.00: jag inser att jag inte kommer att kunna somna om så jag lägger mig på soffan. Med (o)jämna mellanrum kommer en och annan värk, men de kommer varken tätt och gör heller inte särskilt ont. Jag tänker på allt vi måste komma ihåg innan vi åker in, och att vi absolut måste ta en klassisk sista magbild iförd sjukhusets snygga kläder. 
 
04.00 - 05.00: jag ligger på soffan och försöker somna. Vilket absolut inte går. 
 
05.00: nu börjar värkarna göra ondare och komma lite mer regelbundet. Jag laddar ner en värktimer-app och börjar tajma värkarna. Åtta-tio minuter emellan. 
 
05.20: jag googlar runt på hur täta värkar man "ska" ha för att åka in till förlossningen. Kommer fram till att tre fyra stycken på tio minuter är en riktlinje för förstföderskor och konstaterar att lite glesare borde gälla för omföderskor. 
 
05.30: jag bestämmer mig för att väcka Emil när jag har två värkar på tio minuter. Nu gör de ganska ont. 
 
05.50: värkarna är ännu inte så täta, men gör ONT. Jag bestämmer mig istället för att väcka Emil klockan sex. 
 
 
 
 
06.00: jag väcker Emil och säger att det nu gör ganska så ont. Han säger åt mig att ringa förlossningen och säga att vi kommer in nu, och sedan ringa hit mina föräldrar. Sjukhuset hälsar oss välkomna och pappa säger lite nyvaken att de kommer på en gång. 
 
06.15: fy satan vad ont det gör nu. Jag tar, av en något oklar anledning, en panodil. Hur mycket lindrar det tror ni? Ungefär inte ett jävla skit. 
 
06.20: mina föräldrar kommer. Jag stapplar omkring mellan värkarna och plockar med meningslösa saker. Mamma säger åt mig att sluta upp och istället sätta mig i bilen. 
 
06.25: Emil och pappa sitter i bilen, och jag avvaktar en värk innan jag lyckas sätta mig jag också. Mot förlossningen! 
 
06.28: jag förklarar lite pedagogiskt för pappa att "det är 70 här och inte 50". Jag får ett flin till svar. 
 
06.42: nu trycker det verkligen på - bebisen verkar vilja komma ut nu?!? Jag säger lite försiktigt att vi kanske får ringa efter en ambulans. Härifrån går färden fort fram till sjukhuset. 
 
06.45: Emil ringer förlossningen och ber att de kommer till ingången för att möta upp oss. 
 
06.50: vi kommer fram till förlossningen. Jag lyckas, trots värkarna, att gå in till förlossningsrummet. 
 
Härifrån är det lite suddigt, men på ett ungefär. 
 
06.52: jag får av mig byxor och trosor (och strumpor?) och lägger mig på sängen. Jag ber om lustgas. Och vatten. 
 
06.53: barnmorskan meddelar att jag är tio centimeter öppen. "NO shit" tänkte jag. 
 
06.55: "hur går det med lustgasen?" undrar jag. 
 
06.56: "kan jag få lustgas nu?" frågar jag. 
 
06.57: jag får lustgas. 
 
06.58: jag får tillåtelse att krysta, om jag vill göra det. 
 
07.05: personalen tar bort lustgasen från mig. "Nästa värk kommer bebisen ut" säger de. 
 
07.07: Zelda föds och kommer upp på mitt bröst. Vilken fantastiskt bebis! 
 
 
 
 

Napp vs mamma: 1-0

Z har fått sin allra första napp. Hittills har jag fyllt det behovet hos henne, men nu är den tiden förbi. Det värker lite i mitt hjärta, nu behöver hon ju inte mig längre? 
 
 

Blixten

Ellens nya skor kom idag, och de lever verkligen upp till sitt namn. Långsamma morsan (jag) hann inte alls med att fota när skorna provsprangs.
 
 
 
 
 
 
 

Äntligen börjar vi få lite nytta av henne



 

Jag kommer inte loss?

 

På väg mot åtta kilo minus. Eller åtminstone sex.

 

Här sitter jag, i mörkret

Jaha, här sitter jag i ett mörkt sovrum, blickar ut genom fönstret och ammar. Hade tänkt att utöva någon typ av fysisk aktivitet idag. Runt klockan sex var jag inne på att gå en rask promenad. När klockan närmade sig sju hade jag istället tankarna på ett pass med crosstrainern. Nu, kvart över åtta, har jag fortfarande inte kommit till skott med någonting. Inte ens middag har blivit av. Och det beror inte (enbart) på min lathet, utan på en liten, liten minimänniska som verkar känna på sig att jag vill ha en stund för mig själv. Det ska ätas, och det ska snuttas, och det ska somnas till för att vaknas upp i samma sekund som jag gör en antydan till att lägga ifrån mig henne. Nåväl, vad gör väl det? De där åtta extrakilona får väl hänga med till i morgon. Och middag kan man ju faktiskt äta hur sent som helst, skulle det bli tillräckligt sent så kallas det bara för frukost istället. 
 
 

"Åh det är så krävande med två barn"

 

#mysigaste

 

En dag som denna

Idag var vi på stan i Uppsala hela lilla familjen. Tanken var att äta lunch och sedan köpa en amningsbh till mig. 
 
Lunch blev det på kebabhouse, jag och Emil åt jämt där i våra unga dar (haha). Idag var det dock inte lika gott som då, jag vet inte om det beror på att vi har andra smakpreferenser nu eller om kvalitén helt enkelt blivit sämre. Och det faktum att jag inte dricker läsk (är rädd att kolsyran ska ge Z magknip) (bästa motivationen att hålla mig borta från sånt skräp) utan istället valde vatten var nog inte direkt något som förhöjde smakupplevelsen. 
 
Jakten på en amningsbh var inte heller särskilt tillfredsställande. Jag söker en snygg amningsbh som inte liknar någonting man kan hitta i sin farmors garderob. En snygg bh vill jag ha, som faktiskt ser ut som en bh. Som kan ge lite stöd och form åt min tunga byst. Men. Det verkade stört omöjligt. Till slut hittade jag en modell på hm som åtminstone såg ganska bra ut, den påminner faktiskt till stor del om en vanlig bh. Förutom att den saknar byglar då (det finns i princip inga med byglar). Då stötte jag på nästa problem. Storlek 75D var liten, men E-kuporna fanns bara i storlek 80 och större. Men brösten krymper väl lite i takt med att jag jobbar bort några kilon så det ska nog lösa sig. Jag tog ett par amningslinnen också, de är ju så praktiska! 
 
Z är helt utslagen efter dagens shoppingtur 

Emil har blivit en såndär caffe-latte-morsa

 

Finbesök i duschen

Ikväll skulle jag få unna mig. En dusch i lugn och ro med en ansiktsmask skulle jag få unna mig. Utan att stressa. Utan att lyssna efter en gråtande bebis. Ellen låg och sov, och emil skulle ta hand om zelda. "Ta det lugnt, stressa inte!", sa emil innan jag gick in i badrummet.
 
Jag passade på att ta mina mått på lår, mage och midja (25 cm för mycket), och göra 40 sekunder plankan (2x20 sekunder) innan jag smetade in ansiktet med en värmande mask. Jag hann till och med klä av mig spritt språngande naken innan det knackade på badrumsdörren. Emil pratade om en hungrig bebis, men vad jag kunde se var hon hur nöjd som helst i pappas famn. Jag är säker på att emil egentligen hade helt andra motiv för besöket i badrummet precis när jag skulle hoppa in i duschen.
 
Duschpubliken
 
Jaha, så mycket för den duschen i lugn och ro.

Totalt nerröstad

Jag blev totalt nerröstad i valet av skor, så de får bli de här istället. Emil mumlade någonting om rörlighet och att det inte går att springa snabbt i kängskor. Dessutom heter den här modellen blixten, då kan det väl omöjligt finnas några andra skor som man kan springa snabbare i?
 
Men jag har lyckats kompromissa till mig att z ska få de blommiga skorna till nästa vår i alla fall.

BVC-besök

Idag har vi varit till BVC för kontroll av miniskrutten, som inte längre är så mini. 3255 härliga gram vägde hon, vilket betyder 255 gram upp sedan vi vägde henne för en vecka sen. Vi kan väl konstatera att det minsann inte är något fel på aptiten i alla fall. Eller på mjölken för den delen. Ellen var som vanligt med, så vi har checkat av en hel del för hennes också. Nästa vecka är det dags för hennes 18-månaderskoll, men det mesta av den kollen är redan gjord. BVC-tanten (som för övrigt är typ 30 år och inte ens i närheten av tant) har hört ellen snacka, fått bekräftat vart både näsa och ögon är, och sett henne springa omkring. Så det är bara vägning, mätning och sprutor som ska klaras av nästa vecka.
 
Just nu ligger alla två barnen och sover i varsin vagn, den ena inne och den andra ute. Emil sitter bredvid mig i soffan och jobbar. Och själv ska jag handla hem lite saker som vi behöver. Eller snarare som barnen behöver. Det blir skor till ellen, och ett babygym till zelda. Ellen skulle behöva en vårjacka/skaljacka också. Och visst vore det väl tufft om hon hade en baseballjacka också? Eller en skinnjacka? En jeansjacka vore ju snyggt till sommarklänningar? Jag har 20% rabatt på ett helt köp hos ellos, så ju mer jag köper ju mer sparar jag ju? Heja, heja!
 
Något av dessa par tror jag att det får bli.
RSS 2.0