En helt vanlig lördag - på akuten

Ni vet Zs skrikperiod som jag skrivit om tidigare? Den senaste veckan har de här skrikperioderna eskalerat och blivit till hela dagar. Hon har i princip skrikit all sin vakna tid senaste dagarna, vilket varit mycket då hon dessutom varit väldigt svårsövd. Till råga på det har hon ätit dåligt trots att hon måste ha vart väldigt hungrig. Som jag skrev häromdagen kunde det gå upp mot sju timmar mellan målen. Hon har också haft problem med sura uppstötningar, egentligen ända sedan hon föddes.
 
Igår fick vi nog och tänkte att vi inte kan ha det såhär. Stackarn skriker ju för att det är något som är fel, och då måste vi ju se till att hitta felet och åtgärda det. Efter mycket om och men, eller ja mest googlande (google is your friend), så kom vi fram till att hon mest troligt (vi hobbydoktordiagnostiserade henne ganska snabbt) lider av (tyst) reflux. Det är när magmunnen glappar lite så att innehållet i magsäcken kommer upp. Eller som i Zs fall åker jojo upp och ner. Många barn kräks ju upp lite mat efter att de ätit, men Z har "bara" uppstötningar. Som fräter.
 
Emil ringde vårdcentralen igår och bad om att få en tid tidigare än den vi redan har inbokad på självaste valborgsmässoafton. Han beskrev symptomen precis som jag gjorde här ovanför, men vårdcentralen hade inga tidigare tider än den vi redan hade bokad. Däremot kunde vi få boka in en telefontid? Himla märkligt att personalen har tid med telefonmöten, men inte med personliga möten. Nåväl.
 
I morse fick vi nog igen efter den värsta natten hittills med mycket skrik och lite sömn, och så en blöja med lite, lite blod i. Emil ringde 1177 för att rådfråga dem och fick till svar att vi skulle åka till akuten med lilla plutten. Sagt och gjort. Vi lämnade av Ellen hos mina föräldrar och styrde sedan mot akademiska. Där kunde vi ganska snabbt konstatera att Z inte gått upp mer än ett tiotal gram sedan torsdag förra veckan. Vi fick ge henne lite ersättning så att doktorn kunde undersöka henne. Precis som vi trodde så handlar det om reflux. Vi fick rådet att höja upp hennes huvud när hon sover och amma henne så upprätt som möjligt. Och så fick vi medicin som ska reglera syrehalten så att uppstötningarna inte blir så sura. När de åker upp och ner fräter det på matstrupen, vilket gör ont och antagligen är anledningen till att hon inte vill äta.
 
Vi plockade upp medicinen på vägen hem och gav henne en dos så fort som möjligt. Vilken skillnad! Idag har hon inte alls skrikit, hon har sovit bra och ätit lite bättre än senaste dagarna. Nu håller vi tummarna för att det inte bara var ett sammanträffande. Allt mitt hopp ligger just nu i händerna på medicinen, för om den inte fungerar så vet jag inte vad vi gör?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0