En panodil och två värkar lustgas - en förlossningsberättelse

Jag har tänkt att skriva en förlossningsberättelse ända sedan Z föddes, men det har liksom inte blivit av förrän nu. Men här är den! 
 
Söndag den 16 mars, 2014
 
03.00: jag vaknar av att det blir helt blött i sängen, vattnet har gått. In i badrummet för att byta kläder och torka. 
 
03.10: jag väcker Emil och talar om att hans dotter nog vill komma ut nu eftersom vattnet gått. Han yrar något om att vattnet inte alls gått, utan att det är blött i sängen för att han svettas. Jag säger åt honom att det visst är vattnet, och ungefär då vaknar han till. 
 
03.30: jag ringer in till förlossningen och förklarat läget. Inget etablerat värkarbete (inte en endast värk faktiskt) och klart fostervatten - domen blir att avvakta och komma in klockan nio för bedömning. 
 
03.35: emil tycker att vi ska sova vidare så jag kryper ner i sängen igen. 
 
03.45: Emil har somnar men jag ligger vaken. Och känner något, var det kanske en värk? 
 
04.00: jag inser att jag inte kommer att kunna somna om så jag lägger mig på soffan. Med (o)jämna mellanrum kommer en och annan värk, men de kommer varken tätt och gör heller inte särskilt ont. Jag tänker på allt vi måste komma ihåg innan vi åker in, och att vi absolut måste ta en klassisk sista magbild iförd sjukhusets snygga kläder. 
 
04.00 - 05.00: jag ligger på soffan och försöker somna. Vilket absolut inte går. 
 
05.00: nu börjar värkarna göra ondare och komma lite mer regelbundet. Jag laddar ner en värktimer-app och börjar tajma värkarna. Åtta-tio minuter emellan. 
 
05.20: jag googlar runt på hur täta värkar man "ska" ha för att åka in till förlossningen. Kommer fram till att tre fyra stycken på tio minuter är en riktlinje för förstföderskor och konstaterar att lite glesare borde gälla för omföderskor. 
 
05.30: jag bestämmer mig för att väcka Emil när jag har två värkar på tio minuter. Nu gör de ganska ont. 
 
05.50: värkarna är ännu inte så täta, men gör ONT. Jag bestämmer mig istället för att väcka Emil klockan sex. 
 
 
 
 
06.00: jag väcker Emil och säger att det nu gör ganska så ont. Han säger åt mig att ringa förlossningen och säga att vi kommer in nu, och sedan ringa hit mina föräldrar. Sjukhuset hälsar oss välkomna och pappa säger lite nyvaken att de kommer på en gång. 
 
06.15: fy satan vad ont det gör nu. Jag tar, av en något oklar anledning, en panodil. Hur mycket lindrar det tror ni? Ungefär inte ett jävla skit. 
 
06.20: mina föräldrar kommer. Jag stapplar omkring mellan värkarna och plockar med meningslösa saker. Mamma säger åt mig att sluta upp och istället sätta mig i bilen. 
 
06.25: Emil och pappa sitter i bilen, och jag avvaktar en värk innan jag lyckas sätta mig jag också. Mot förlossningen! 
 
06.28: jag förklarar lite pedagogiskt för pappa att "det är 70 här och inte 50". Jag får ett flin till svar. 
 
06.42: nu trycker det verkligen på - bebisen verkar vilja komma ut nu?!? Jag säger lite försiktigt att vi kanske får ringa efter en ambulans. Härifrån går färden fort fram till sjukhuset. 
 
06.45: Emil ringer förlossningen och ber att de kommer till ingången för att möta upp oss. 
 
06.50: vi kommer fram till förlossningen. Jag lyckas, trots värkarna, att gå in till förlossningsrummet. 
 
Härifrån är det lite suddigt, men på ett ungefär. 
 
06.52: jag får av mig byxor och trosor (och strumpor?) och lägger mig på sängen. Jag ber om lustgas. Och vatten. 
 
06.53: barnmorskan meddelar att jag är tio centimeter öppen. "NO shit" tänkte jag. 
 
06.55: "hur går det med lustgasen?" undrar jag. 
 
06.56: "kan jag få lustgas nu?" frågar jag. 
 
06.57: jag får lustgas. 
 
06.58: jag får tillåtelse att krysta, om jag vill göra det. 
 
07.05: personalen tar bort lustgasen från mig. "Nästa värk kommer bebisen ut" säger de. 
 
07.07: Zelda föds och kommer upp på mitt bröst. Vilken fantastiskt bebis! 
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0