Kolik, magont, kvällsångest, övertrötthet eller bara en dåligt kommunicerande mamma?

Som jag skrev för några dagar sedan så har Z en skrikperiod varje kväll. Runt klockan sju sätter hon igång, och det kan vara ett par timmar. Kanske mer, kanske mindre. Vi vet inte varför hon skriker, och alla vi träffar har olika teorier. De handlar för det mesta om magont. Varken jag eller emil tror att hon har ont i magen, men vad vet vi? När hon är lugn så är hennes mage mjuk, det skulle den väl inte vara om hon hade massa gaser? När hon skriker spänner hon däremot hela kroppen, ända ut i tårna, och det tyder tydligen på magknip? Jag vet inte. Jag var inne på att hon är hungrig samtidigt som hon inte har tålamod att vänta på utdrivningsreflexen i bröstet, men igår försökte jag ge henne tidigare urpumpad mjölk på sked varpå hon skrek ännu mer. Så jag vet inte. Jag har ingen aning egentligen om vad som är fel, men skriker gör hon. Och det är så jobbigt. Inte själva skrikandet i sig, utan  att inte veta varför. Att stå bredvid och se sitt barn skrika hysteriskt utan att kunna göra någonting åt det. Utan att veta varför hon gör det. Det är fruktansvärt och jag känner mig som världens sämsta mamma varje gång. Samtidigt som jag inte alls kan trösta henne har jag väldigt (väldigt) svårt att släppa ifrån mig henne till emil. Som om han skulle vara sämre lämpad än jag att försöka trösta vårt barn?
 
Jag läste att det finns många olika teorier om vad som orsakar kolik. Den vanligaste uppfattningen tycks vara att bebisen har ont i magen. En annan teori är att barnet och föräldrarna kommunicerar för dåligt med varandra, och att det skulle vara anledningen till att bebisen skriker på kvällarna. Mådde jag inte dåligt innan på grund av allt skrikande då gör jag det garanterat nu. Är det så att jag pratar för lite med mitt barn, att det är därför hon skriker? Är jag en så inåtvänd person att jag inte ens kan prata med mitt spädbarn tillräckligt mycket? Jag vet att jag är dålig på att dela med mig (emil får alltid dra ur mig saker) men att det skulle vara så illa var inte ens i närheten av vad jag trodde.
 
Det ända som (tack och lov!)(peppar, peppar) hjälper är att gå ut och gå med henne i sele. Ingenting annat duger. Så fort vi sätter henne i selen, stoppar i nappen och vaggar/guppar ganska kraftigt så blir hon tyst, förutsatt att vi är utomhus. Börjar vi då att gå så somnar hon - fort. Inom tio minuter har hon alltid somnat när jag har gått. Inomhus vägrar hon selen. Och vilken teori våra nära än har så går de alla ut på samma sak - den här perioden är övergående! Förhoppningsvis redan vid tre månaders ålder (om 7-8 veckor). Visserligen 7-8 gaska långa veckor, men ändå. Övergående.
 
Jag vill inte längta. När ellen var liten längtade vi alltid till nästa fas. Tills hon skulle lära sig nästa sak. Vi såg alltid fram emot en annan tid, och glömde (eller missade?) litegrann att ta vara på den tid som var. För när skulle hon egentligen lära sig att sitta? Och att krypa? När börjar hon gå? Den här gången vill jag ta tillvara på varenda dag utan att längta framåt. Men det skär sig lite eftersom jag mer än gärna vill att hon ska vara en glad tjej på kvällarna, utan massa skrik. Vilken balansgång.
 
Det här är så klart jobbigt för oss alla tre, men värst är det för Z som är så fruktansvärt ledsen. Men det drabbar även mig och emil, och vår relation. Och vad är det som håller ihop oss? Jo vår relation, så klart. Missförstå mig inte nu, vi har det inte på något sätt dåligt. Men det påverkar oss hur som helst ändå. Det är ju en väldigt kort period det handlar om (förhoppningsvis) men efter en lång och jobbig graviditet med mycket foglossning så hade vi nog båda sett fram emot den här första bebistiden. Nu känns det istället som att jag inte räcker till till någon. Ellen får för lite uppmärksamhet av mig eftersom jag är den som matar Z, och hennes behov går före ellens som snällt får vänta. Z räcker jag inte till för eftersom jag inte kan trösta henne. Och till emil räcker jag heller inte till eftersom jag inte har någon direkt energi till det vi kallar för oss.
 
När jag var ute och gick med Z ikväll kom jag till insikt. Hon skriker på kvällarna. Det börjar vid kockan sju. Vårt ända vapen mot skrikandet är promenader med sele och bebis på magen. Det är bara att gilla läget och acceptera situationen. Så från och med nu har jag motionstid mellan sju och nio varje kväll. Då är det promenader ute i det fria som gäller - med bebis på magen. För om jag går innan hon börjar skrika, och kommer hem efter att hon annars skulle ha slutat, så har hon ju ingen skrikperiod alls? Och då är jag inte världens sämsta morsa som inte kan få mitt barn att sluta gråta?
 


Kommentarer
Eleonor

Kom ihåg att det bara är under några få timmar.. Dom resterande 22 timmarna går allt hur bra som helst och du är en jättebra mamma! Snart är hon på banan igen ska du se! :)

Svar: Men vad söt du är :)
frökensvår.se

2014-04-23 @ 10:06:19
URL: http://mamafashionella.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0