"Ruckbart åt det fixerade hållet"

I morse var vi hos barnmorskan. Klockan kvart över tio skulle hade vi bokat en tid, och exakt en timme före det vaknade jag. Då sov fortfarande resten av familjen, så det blev lite bråttom. Ellen ville inte alls vakna, utan snarkade (!) vidare en stund i ren protest. Klockan 10.15 prick stegade vi dock in på barnmorskemottagningen i flogsta. Heja oss!
 
Allting såg bra ut, blodtrycket var fint, inga konstigeter i kissprovet, bebisens hjärta tickade på i full fart och magen följer sin kurva. Den där magkurvan har jag hela tiden legat precis ovanför på, ungefär så att strecken legat bredvid varandra, om ni förstår? Idag låg mitt streck lite under istället, vilket barnmorskan förklarade berodde på att magen sjunkit lite, lite. Och bebisen ligger fortfarande neråt (som sig bör) med ett "ruckbart huvud åt det fixerade hållet". Det innebär alltså att bebisen antagligen inte kommer att vända sig något mer, utan snarare fixera sig. Omföderskors bebisar fixerar sig oftast precis innan det är dags att föda, alltså efter att förlossningen har startat. Men inte alla såklart.
 
Vi pratade lite om förlossning och amning också, som jag skrev igår att vi skulle göra. Barnmorskan försäkrade mig om att lilla bebisen kommer att få komma upp på bröstet direkt när den är född, såvida det inte tillstöter några komplikationer såklart. Det där med att väga och mäta är inte så bråttom, trots allt. Och så skrev hon in i min journal att personalen på förlossningen måste lyssna på mig om jag säger att jag har ont. Den här gången satsar vi på smärtlindring innan jag är 10 centimeter öppen. Det känns bra.
 
 
 
 

Konsten att förföra en kvinna?

Aldrig känner väl sig en kvinna så attraktiv som när hon får höra orden
 
"fan vad stor du har blivit!
Man ser en tydlig skillnad mot för bara några dagar sedan.
Kolla in armarna! Och benen! Hahahah"
 
av sin man.

Sista tio och bröllopsdag på det

Nu är vi inne på de sista tio procenten av graviditeten. Idag är det exakt en månad kvar, vilket just den här månaden är lika med exakt fyra veckor. Jag tänker ju inte gå över tiden med ens en minut, så inom fyra veckor är jag alltså tvåbarnsmor till, vad som sägs vara, två flickor. Eller ja, en flicka har vi ju redan. Men ni fattar.
 
Jag tänkte att jag skulle skriva ner mina fasor inför förlossningen. De är som följer:
  • Att ellen ska känna sig förvirrad och ledsen för att hon eventuellt måste ha barnvakt under en hel dag och kväll/natt.
I morgon har vi en dubbeltid hos barnmorskan, vi ska gå igenom ("förväntningar" på) förlossningen och amning. Vad det gäller förlossningen vill jag egentligen bara att de ska ta mig på allvar. Säger jag att det gör ont - då gör det ont. Inte som förra gången, jag sa att det gjorde ont och de gjorde ingenting. Jag fick ligga på BB på grund av högt blodtryck och vattenavgång, och allt de sa till mig var att de skulle sätta igång min förlossning ett dygn senare. Först när jag slet bort ctg-bandet runt magen bemödade sig personalen att undersöka mig. Jag var tio centimeter öppen och åkte säng till förlossningsavdelningen.
 
Vad det gäller amningen så vet jag egentligen inte riktigt vad vi ska säga. Jag har nog läst allt och lite till om amning, och vet i teorin precis hur man ska göra. Men det kanske dyker upp några frågor tills i morgon. Jag undrar till exempel om ungen måste vägas och mätas det första som händer när den föds? Kan de inte lägga upp bebisen på bröstet (förutsatt så klart att den andas och så), navla av, och sedan lämna oss i fred en stund? Måste den vägas, och mätas, och måste det där apgar göras medsamma? Nåja.
 
Förutom att det idag är fyra veckor kvar till beräknad förlossning så är det också vår bröllopsdag. Ett helt år har gått sedan vi gifte oss. I fredags skickade jag det här lilla meddelandet till emil:
 
 
Och när han kom hem hade han med sig allting - i mängder. Lyckliga jag!

Finbesök

Idag hade vi finbesök av Arvid med familj. Redan i ottan (eller ja, runt halv tio) var både jag och ellen (och pappan i huset) uppstigna, påklädda och jag även sminkad. Det händer inte ofta kan jag meddela. Jag menar, tre av fem dagar äter ellen lunch i sin pyjamas.
 
Lite snabbt slängde jag då ihop pannbiff, potatis, gräddsås, stekt lök och morot&apelsinsallad till lunch åt oss allihop. Och lika snitsigt serverade jag sedan en nybakad kladdkaka. Det kan hända att jag kokade över såsen en gång dock. Och sen en gång till. Men vad gör väl det?
 
En liten stund efter att de åkt kom delar av emils familj hit och hälsade på. Eftersom jag inte riktigt orkar ta med ellen på så mycket äventyr nu med foglossning och en stor tung mage, så tycker jag att det är extra roligt när det kommer hit människor och hälsar på.
 
 
Nu sitter jag, emil och en av katterna här i soffan med varsin dator i knät. Eller emil och katten delar, jag tror att de jobbar. Själv sitter jag och slösurfar, men ska precis starta lost. Sannolikheten att jag håller mig vaken ett helt avsnitt är ungefär lika med noll.

Min tröja börjar bli lite liten?

 

Vaxtavlor

I förra veckan pysslade jag och mamma lite. Det händer inte så ofta att jag gör det, jag är ingen pysslare nämligen. Lite av det svarta fåret i släkten skulle man väl kunna säga. Men förra veckan gjorde jag alltså det ändå. Vi gav oss på att göra vaxtavlor, vilket jag aldrig hade hört talas om innan. Man använder sig av en speciell typ av papper, ett strykjärn och färgblock. När man trycker färgerna mot strykjärnet smälter de, och sedan är det bara att stryka på färgen på pappret. Lätt som en plätt!
 
Så här blev resultatet:
 
 
 
 
 

Här ligger jag

Jaha, här ligger jag och väntar på Emil. Jag kan inte starta avsnittet innan han lagt sig, för då tvingas jag återberätta varenda sekund av vad som hänt. Och det orkar jag inte. 
 
 
Och den som spoilar kommer jag aldrig mer att prata med. Någonsin. 

Förlovningsdag och "bf-dag"

Vet ni om en sak? Igår var det vår förlovningsdag. Jag frågade emil idag om han visste vad det var för dag igår. "Freds födelsedag", svarade han. "Ja men mer då?", försökte jag. Efter en stund kom han på det. "Aha, var det vår förlovningsdag", sa han lite förvånat. Jajamensan! Det var det. Fast den är ju så nära vår bröllopsdag (som är på söndag) så vi struntar i den (tydligen?). Vi firar i oktober som är vår vi-blev-tillsammansdag, och så den 23 februari då vi gifte oss. Vilket, tydligen, är ett år sen nu? Vad fort det har gått. Visste ni förresten om att emil friade framför melodifestivalen?
 
Fast sådär ser inte min förlovningsring ut nu.
Den har stenar i sig precis som vigselringen. Viktigt, viktigt.
 
Idag, eller i natt, är den dag när vattnet gick när jag väntade ellen. Om man räknar graviditetslängd alltså, det är inte det här datumet som vattnet gick. Det hade ju vart lite märkligt med tanke på att hon är född i oktober. Vattnet gick ju runt klockan 02, i vecka 35+2, vilket alltså är i natt. Det betyder att jag på onsdag slår graviditetsrekord, för så länge jag vart gravid då har jag aldrig tidigare varit. Vilket känns lite vemodigt, för jag börjar bli ganska less nu. Jag kan inte röra mig, är det inte fogarna eller höfterna så är det magen som tar emot. När jag knyter skorna får jag halsbränna för att magen trycker så mycket på alla organ och annat härligt därinne. Fast å andra sidan vill jag gärna inte ha en lika slö bebis denna gång, för det var inte roligt att tvångsmata en liten bebis varannan timme dygnet runt. Jag är väl medveten om att bebisar äter dygnet runt, det är inte det som är problemet, utan den där biten med att tvinga ner maten i halsen. Det känns inte bra att behöva göra det igen, så jag hoppas att vi slipper det. Dessutom är det ju faktiskt förenat med risker med att få en bebis i vecka 35, även om det i de allra flesta fall går bra. Hur som helst planerar jag nu att föda bebisen i vecka 37+. Det är väl så man gör va, bara bestämmer en dag för bebisen att titta ut?

Födelsedagskalas

För ett tag sedan fick ellen ett brev innehållandes ett inbjudningskort med bamse på. Väldigt tjusigt. Igår var det således dags att fara iväg på kalaset. Ellens syssling, tillika mitt kusinbarn, Fred fyllde två hela år. En mycket trevlig tillställning, och många människor. Till min förvåning var ellen inte särskilt blyg trots att hon inte kände igen så många. Hon tog för sig, minst sagt. Både av leksaker, ballonger, tårta och presenter. Tur att födelsedagsbarnet inte verkade ha något emot det. Faktum är att han gav ellen en puss på munnen när det var dags för oss att åka hemåt igen. SMACK! lät det, högt och tydligt.
 
Jag har inte så mycket att säga om partajet förutom att jag, på riktigt, åt de godaste bullarna jag någonsin har ätit. Jag. Vill. Ha. En. Nu.
 
  
 
 
 

Man arbetar som bäst under tidspress?

När lilla bus hade somnat inför natten tidigare ikväll hoppade jag in i duschen, tog på mig mina nya (fina?) mjukiskläder, värmde en kopp te, hällde upp chipsen, slog igång datorn, och satt mig vid köksbordet. Det är nämligen den tiden igen. Den kommer var tredje månad, samma datum, och ändå står jag där som ett fån kvällen innan - varje gång. Momsredovisningen. Den är inte så jobbig egentligen, så länge man har alla sina papper i ordning. Vilket jag tyvärr sällan har. Och vilket, ännu mer tyvärr, inte alls beror på mig utan på min chef. Han har noll koll. Trots att jag tjatar. Jag måste stå och hänga över honom för att få de papper mitt arbete kräver. En gång, var tredje månad, är inte min chef så populär hos mig. Vilket egentligen inte är till besvär, om det inte vore så att det är min chef tillika min äkta hälft jag pratar om.
 
Nåväl, denna gång är jag faktiskt inte så sur som jag brukar vara. Jag vet inte om det beror på graviditetshormonerna, eller på det faktum att han hade med sig ett Pringles-rör när han kom hem från jobbet idag. En timme tidigare än vanligt, dessutom.
 
Men nu är jag äntligen färdig, rapporten stämmer, den är inlämnad till skatteverket, pengarna är på väg genom cyberrymden till rätt ställe, och papperna är i pärmen. Och klockan är inte ens i morgon ännu. Puuuh!
 
 
Nu sitter jag och finurligar lite på hur jag ska plocka ut föräldrapenning för bebisen. Hur lite pengar klarar man sig på, egentligen?
 
 

These boots were made for walking

 
 
 

Krulltott

 När Ellen hade badat sist tyckte jag att hennes hår var så lockigt och fint. Hon har ju i vanliga fall spikrakt hår - som sin mor. Men nu var det krulltotts-Ellen som kom fram. Jag övervägde på allvar att smeta i lite hårprodukter för att framhäva lockarna, men någonstans i tanken tog förnuftet över så det blev ingen styling. Hur som helst försökte jag fånga krulltotten på bild, vilket var betydligt lättare sagt än gjort.

 
 
 
 
 
 

Innebandy

Igår hittade ellen en köttbulle på golvet när jag lagade lunch. Möjligen kan det vara så att jag hade råkat tappa den där köttbullen på golvet. Och kanske var det så att gravida jag inte iddes böja mig ner för att plocka upp den. Eventuellt låtsades jag som ingenting när den for ner på golvet. Men det är rena spekulationer från min sida.
 
 
 
Som ni ser har ellen en viss förkärlek till att plocka köttbullen med händerna. Jag tänker mig att hon överger innebandykarriären till förmån för handbollen?

Konsten att få kissa ifred

 

Sovmorgon!

 

Tack till dig du mystiska varelse!

I samband med magsjukeepidemin som ägde rum här hemma började jag att frenetiskt tvätta mina händer. Hela tiden. I princip tvättade jag händerna så fort jag hade tagit i någonting. Öppnade toalettdörren - tvättade händerna - kissade - tvättade händerna - stängde dörren - gick till köket och tvättade händerna. Ja, ni fattar?
 
Det här resulterade i ett par väldigt torra händer. Med betoning på väldigt. Så pass att de började att blöda varje gång jag knöt nävarna. Det gjorde lite ont, om jag ska vara ärlig. Både min barnmorska, min mamma och min svägerska har varit på mig om mina händer. "Har du köldeksem?" frågade min barnmorska mig när jag träffade henne förra veckan. "Va? Nä, alltså jag har tvättat händerna?" svarade jag. Hon gav mig stränga order om att jag måste smörja in händerna, ofta. Samma sak sa min mamma och svägerska i helgen, "SMÖRJ, SMÖRJ, SMÖRJ" tjatade de.
 
Och det har jag gjort, så nu mår mina händer lite bättre, de blöder i alla fall inte längre när jag böjer på fingrarna.
 
 
 
Nu var jag nyss och duschade, och emil var på nedervåningen och dammsög (heja heja!). När jag kom ut från badrummet möttes jag av den här på trappräcket:
 
 
Det är alltså någon mystisk person som vart hit och lämnat receptbelagd kräm till mig och mina händer under tiden jag duschade. Tack du snälla, mystiska, människa!

Och så var de fogarna igen

Alltså, idag har jag så ont i fogarna att jag vill skrika varje gång jag:
  • Reser mig upp
  • Sätter mig ner
  • Böjer mig framåt
  • Lyfter ett ben
  • Lyfter ellen
  • Tar ett steg som är längre än två decimeter
  • Rör mig överhuvudtaget
Men för att inte ge ellen några men väljer jag att bita mig i läppen och vara tyst istället. Och som om det inte vore nog med fogarna så har jag börjat få ryggont. Det hade jag när jag väntade ellen också, men då kunde jag åtminstone vila den när jag ville. Nu när jag är hemma med ellen blir det lite svårt att vila, hon blir nämligen väldigt tjurig om jag sätter mig i soffan istället för på golvet. Med tjurig menar jag förbannad. Och när jag sitter på golvet drar hon i mina fingrar och vill att jag ska följa med henne överallt, jag antar att hon gör så eftersom hon inte kan prata. Hon kan ju inte säga till mig att hon vill hämta en bok, utan hon måste visa mig. Det gör att jag måste resa mig upp - AJAJ. Och sedan sätta mig ner igen tre meter bort - AJAJ. Jag har provat att krypa, men det fungerade inge bättre - AJAJ. Upp och ner, upp och ner.
 
Sen är det det där med hur jag sitter på golvet. Skräddare är den position som går bäst för ryggen, och för fogarnas del fungerar det förvånansvärt bra - så länge en viss ettåring inte kommer springandes och hoppar på ena benet. För då går fogarna av, känns det som. Det andra alternativet är att sitta på knä, det fungerar bra för fogarna oavsett antal ettåringar som kommer och hoppar, däremot går det bara att sitta så i ungefär tre sekunder innan ryggen strejkar. Men vad gör det om hundra år? Eller om sju veckor när ungen hoppat ut. #Jagtänkerintegåövertiden

Premiär av Ahlgrens bilar

Igår fick ellen premiärsmaka Ahlgrens bilar. Så här såg det ut:
 
 
 
 
 
 
"Mm mm mmm" sa hon här. Det ser inte riktigt ut som att hon menade det?

Villa villerkulla

Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare, men vi är på jakt efter ett nytt hus. Gärna här i Örsundsbro, vilket försvårar letandet med ungefär tre tusen procent. Det finns nämligen ingenting till salu här alls. Eller jo, det gör det. För tillfället finns ett hus liknande vårat en gata bort. Det är inte intressant för oss då det till att börja med har en källare, vilket vi absolut inte vill ha. Det andra huset som är till salu är inte fullt inrett, men har ett väldigt högt utgångspris. Och ligger inte riktigt optimalt, för det ligger väldigt nära ån. Vilket säkert är mysigt, men jag vill ha lite längre avstånd till vattnet än så eftersom vi har småbarn.
 
Så vi har pratat lite om att kanske bygga själva istället. Då skulle vi få det hus vi verkligen vill ha, vilket vore fantastiskt. Idag var vi således till Arlandastad och kikade på hus från olika husleverantörer. Eventuellt blev jag lite förälskad i det här huset. Så himla mysigt! Riktig herrgårdskänsla på insidan, med relativt stora och rymliga sovrum. Och en stor välkomnande hall med plats för både vagnar och kläder, och som var öppen ända upp till taket. Men det som värmde mest var nog ellen som såg så lycklig ut när hon sprang runt i huset. Ett pippi-hus med bullerbykänsla skulle jag säga. Det negativt är väl kanske att det är väldigt mycket dyrare än vad vi räknat på. Men den lilla petitessen?
 
Bilden är lånad från A-hus
RSS 2.0