Och så var de fogarna igen

Alltså, idag har jag så ont i fogarna att jag vill skrika varje gång jag:
  • Reser mig upp
  • Sätter mig ner
  • Böjer mig framåt
  • Lyfter ett ben
  • Lyfter ellen
  • Tar ett steg som är längre än två decimeter
  • Rör mig överhuvudtaget
Men för att inte ge ellen några men väljer jag att bita mig i läppen och vara tyst istället. Och som om det inte vore nog med fogarna så har jag börjat få ryggont. Det hade jag när jag väntade ellen också, men då kunde jag åtminstone vila den när jag ville. Nu när jag är hemma med ellen blir det lite svårt att vila, hon blir nämligen väldigt tjurig om jag sätter mig i soffan istället för på golvet. Med tjurig menar jag förbannad. Och när jag sitter på golvet drar hon i mina fingrar och vill att jag ska följa med henne överallt, jag antar att hon gör så eftersom hon inte kan prata. Hon kan ju inte säga till mig att hon vill hämta en bok, utan hon måste visa mig. Det gör att jag måste resa mig upp - AJAJ. Och sedan sätta mig ner igen tre meter bort - AJAJ. Jag har provat att krypa, men det fungerade inge bättre - AJAJ. Upp och ner, upp och ner.
 
Sen är det det där med hur jag sitter på golvet. Skräddare är den position som går bäst för ryggen, och för fogarnas del fungerar det förvånansvärt bra - så länge en viss ettåring inte kommer springandes och hoppar på ena benet. För då går fogarna av, känns det som. Det andra alternativet är att sitta på knä, det fungerar bra för fogarna oavsett antal ettåringar som kommer och hoppar, däremot går det bara att sitta så i ungefär tre sekunder innan ryggen strejkar. Men vad gör det om hundra år? Eller om sju veckor när ungen hoppat ut. #Jagtänkerintegåövertiden


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0