I morgon är en stor dag

I morgon är det första februari, vilket betyder att jag kan säga "nästa månad kommer bebisen". Det kan jag ju visserligen säga idag också, men då ljuger jag ju. Dessutom kan jag i morgon säga att "den här månaden har jag varit gift i ett år", och det är ju inte dåligt?
 
På tal om giftemålet då. Det finns några saker som jag ångrar angående det där bröllopet. Samtliga involverar enbart mig själv . Den största är, inte så otippat, vikten. Tänk om vi hade väntat tills jag var nere under 50? Hur fantastiskt hade inte det vart? Förmodligen hade det inte vart någon helst skillnad, förutom min egen uppfattning om mig själv i bröllisklänningen. Jag får väl helt enkelt ta tag i mig själv i samma stund som bebisen föds, och försöka nå min matchvikt så snart som möjligt. Och börja träna på en gång. Springa intervaller i korridorerna på BB kanske? När vi sen ska döpa ungen efter några månader får jag väl helt enkelt hoppa i bröllisklänningen igen, och köra en favorit i repris? Utom själva vigseln då. Att bära bröllopsklänning utan att gifta sig när man döper sitt barn är väl ingenting konstigt? Och så kan kanske någon snäll själ fota mig, så kan jag byta ut mig själv på alla bröllopsfoton. Klippa och klistra liksom. Så får det bli?

Lexbase

Det har ju varit ett väldans liv kring sajten lexbase de senaste dagarna. Jag tänker inte ge mig in i någon debatt kring det hela, utan nöjer mig med att säga att det daltas alldeles för mycket hela tiden.
 
Hur som helst. På efterlyst igår tog de upp sidan till diskussion. De tyckte att sidan var fruktansvärd, att människor hängdes ut, och så vidare. Ungefär samma saker som går att läsa i artiklar lite här och där. Jag tycker att det är märkligt att de som arbetar med efterlyst tycker att det är skamligt med en sida där man kan köpa domar.
 
Jag undrar vad efterlyst själva tycker att de gör? För i mina ögon efterlyser de folk, helt öppet, på bästa sändningstid i TV. Personer som ännu inte blivit dömda för någonting, utan bara är misstänkta. De lägger upp beskrivningar och bilder/filmer på personer de vill komma i kontakt med. Öppet för alla att se. Det om något är väl att hänga ut människor? De domar som finns ju lexbase är ju faktiskt just det - domar. Det är fall där personen i fråga har blivit dömd (eller inte dömd) för ett brott i, vad jag förutsätter, en rättvis rättegång, I Sverige är vi ju alla oskyldiga tills dess att vi blivit dömda, och domarna är sedan offentliga. Så länge det inte är stängda dörrar är det bara att valsa in på en rättegång och titta på. Det har jag själv gjort. Så hur rättfärdigar efterlyst sitt beteende? Vi får vara med och fånga in ligisterna, men vi får inte läsa vad de sedan blir dömda (eller inte dömda) för?
 
Missförstå mig inte nu, jag tycker att efterlyst är bra. Faktum är att jag gärna skulle se att det fanns en kanal där det dygnet runt snurrade bilder och reportage om efterlysta personer. Men frågan kvarstår ändå, varför för efterlyst "hänga ut" människor, när inte lexbase får?

Igår var vi och handlade

Ellen är mycket duktig liten tjej. Igår när vi kom hem efter att ha handlat började hon, helt spontant, att plocka ur varorna ur påsarna. Jag höll på att rensa kylskåpet och var kanske inte helt uppmärksam på vad hon gjorde, så döm av min förvåning när jag hittade topsen på nedersta hyllan i kylskåpet. Nåväl, hon är som en liten hustomte.
 
 
 
Hur många blöjbarn vi har? Ett. Och hur många blöjor det går åt? På en höft sisådär en 3-4 stycken om dagen kanske. Man kan aldrig ha för mycket blöjor?
 

Besvikelsen är total

På förmiddagen idag var jag på ett rutinbesök hos barnmorskan. Vi gjorde det vanliga: mätte, lyssnade, tog prover, kissade på sticka och allt det där. I samma vecka förra graviditeten började mitt blodtryck att stiga, vilket resulterade i havandeskapsförgiftning och lite tidig födsel. Hela den här graviditeten har jag gått och, i smyg, hoppats på ett liknande förlopp. Havandeskapsförgiftning utan att jag eller bebisen tar skada eller mår dåligt, och födsel några veckor före beräknat. Så lite besviken blev jag nog ändå när alla prover visade toppen. Kunde jag inte få ha i alla fall lite högt blodtryck?
 
Eftersom havandeskapsförgiftningen verkar lysa med sin frånvaro så frågade jag istället min barnmorska hur det brukar vara för omföderskor som fött sitt första barn några veckor tidigt. "Det är väldigt olika, räkna du med att gå tiden ut" svarade hon. "Men går man över tiden då?" försökte jag. "Nää, det brukar man inte göra som omföderska. I snitt föder man lite tidigare, ungefär två dagar innan man är beräknad" fick jag då till svar.
 
Gissa om jag är besviken? Jag orkar inte vara gravid längre. Men tydligen ska jag räkna med att bebisen stannar där inne ända till 23 mars, eller "bara" till den 21 mars eftersom jag är omföderska. Det betyder att det är 53 (51) långa, plågsamma, dagar kvar.
 
Hur som helst. Nästa gång vi träffas ska vi skriva någon typ av förlossningsbrev (?). Det gjorde jag aldrig förra graviditeten så jag vet inte riktigt vad det innebär, men barnmorskan sa att vi skulle skriva in hur förloppet såg ut förra gången så att jag blir lite bättre bemött den här gången. Och det är ju bra?

Hur får det plats i en sån liten mage?


 
 Nu skulle man ju kunna tro att prinsessan ätit upp allting själv med sked. Så är dock inte fallet. Jag matade henne varenda liten bit, sen greppade hon tag i skeden för syns skull när jag tog bilden. Hon är nämligen inte världsbäst på att äta med sked ännu.

Och priset som årets mamma går till...någon annan!

Priset som årets mamma kommer definitivt inte att gå till mig. Igår spenderade jag och ellen större delen av dagen framför tvn och Disney junior. I pyjamas. Tillsammans med nappen och filten. Till lunch och middag serverade jag henne den kulinariska maträtten makaroner. Utan någonting till. Och så fick hon gå och sova en halvtimme tidigare än vanligt. Utan välling.
 
Idag har dagen sett ungefär likadan ut. Lite mindre tv kanske, för vi byggde ihop en säng på eftermiddagen. Ellen har nämligen fått en ny säng, för hennes säng ska lillasyster få. Till lunch serverade jag makaroner precis som igår, fast denna gången med korv till. I övrigt har jag inte varit mycket till varken rolig eller engagerad mamma de senaste dagarna, tyvärr. Fast idag fick hon faktiskt kläder på sig.
 
Nåja, snart är emil smittfri och kan engagera barnet lite mer. Min ork finns tyvärr inte till det, hur mycket jag än skulle vilja. Jag antar att den växande magen i kombination med någon smygande förkylning gör sitt till.
 
 
Bilder från en dag när hon fick riktig mat, kläder och en tofs i hårt.
 
 
 

Hur kan man sakna någon som är så nära?

I måndags kväll/natt var det Emils tur att bli magsjuk. I går låg han hela dagen och försökte återhämta sig, han drack och drack vatten för att återställa vätskebalansen. Som den omtänksamma fru jag är serverade jag lite vätskeersättning som hjälp på traven. När ellen hade lagt sig för kvällen gjorde jag i ordning en bricka med smörgåsar, yoghurt, flingor, c-vitamin, vatten och banan till honom. Allt efter hans egna önskemål. Idag äter han som vanligt igen och säger själv att han är pigg och kry, tjoho!
 
Hur som helst. Jag begav mig ganska snabbt till soffan när han blev dålig för att försöka undvika att bli smittad. Igår spärrade jag av halva huset, jag och ellen på ena sidan och emil på den andra. Idag har jag lättat lite på restriktionerna, emil har faktiskt fått äta mat med oss. Mat som han absolut inte fått tillaga eller själv lägga upp på sin tallrik, men ändå. Och eventuellt tjatar jag lite väl mycket på honom om vikten av att tvätta händerna helst hela tiden. Möjligen kan det vara så att jag tvingat honom att köra flera maskiner tvätt, sanerat badrummet och sig själv idag. I morgon väntar ungefär samma procedur. Och det är i den del av huset som jag inte besökt sedan jag gick ifrån sängen i måndags natt. Nåväl. Jag kommer att sova på soffan en natt till, minst, men det tar emot. Det blir andra hela natten som jag sover där, och det känns så ensamt. Jag sover ju alltid nära emil? Just nu sitter vi i varsitt hörn i soffan, så nära men ändå så långt bort från varandra. Inget somna i famnen, eller mysa framför en film i soffan. Inte en endaste liten puss eller kram på flera långa dagar. Är det inte konstigt att man kan sakna någon som bara är någon decimeter bort?
 
Jag saknar emil.

Så ni gillar mina nakenbilder? Hur är det med navelstånd då?

Av statistiken att döma kan jag konstatera att min lilla nakenkupp igår gett resultat. Antalet unika besökare har sedan igår ökat med 150%.
 
Jag tänkte därför att jag skulle spinna vidare litegrann på det här med nakenhet. Häromkvällen när jag låg i min säng så hände någonting konstigt. Jag såg på tv, och började att skratta. Det i sig är ingenting konstigt, även om emil nog skulle vilja påstå att det numer hör till ovanligheterna att jag skrattar. (Och trots det tycker han att det är en bra idé att hålla mig gravid de närmaste 5-6 åren?!?). Men när jag skrattade så "pluppade" min navel ut? Det såg jättemärkligt ut, och emil höll på att garva ihjäl sig. Det såg precis ut som att naveln fick stånd varje gång jag spände magmusklerna för att antingen skratta eller hosta. Naveln växte sig utåt när jag spände musklerna, för att sedan dra sig tillbaka när jag slappnade av. Vad är det för märkligt navelståndsfeonomen? Jag var inte ens i närheten av något liknande när jag väntade ellen. Då höll sig naveln i skinnet och stannade inåt som sig bör. Nästa gång det händer ska jag försöka föreviga det med bilder och visa er.

Är det i morgon snart?

Vilken lång dag det har varit! Den var så lång att det kändes som att det var flera dagar sedan jag hade ont i halsen. "Men du hade ju det igår kväll?" påminde emil mig. Då förstår ni hur lång den var va? Dagen alltså.
 
Och då undrar ni nog varför. Tänk er följande scenario: en ettåring som sovit dåligt och ätit lite för lite, en pappa som håller på att bli förkyld och till råga på det också sovit dåligt, en gravid mamma med ohygglig foglossning och tillhörande graviditetströtthet, i kombination med för lite sömn, ensamma hemma en söndag. Ni har bilden framför er va? Då förstår ni varför jag tycker att denna dag gått fruktansvärt långsamt.
 
Nu sover dock det lilla kärleksknytet, förhoppningsvis ända tills i morgon. Utan ett endaste uppvak eller nappsökande. Eller stoppa-om-mig-gnäll. Och förhoppningsvis vaknar hon i morgon upp som den glada unge hon egentligen är. Och förhoppningsvis mår pappan bättre i morgon. Och förhoppningsvis kan jag ta mig upp från golvet utan assistans i morgon.
 
Det har inte blivit några bilder idag, men jag kan bjuda på en bild från nyårsafton. "i believe i can fly" heter denna bild.

 

På tal om magar

Ellen är väldigt fascinerad av magar. Eller framförallt av navlar faktiskt. Det händer att hon kommer fram till mig, drar upp min tröja, pekar på min mage och skrattar. Eller att hon, på kvällarna när hela familjen är samlad i soffan framför Disney junior, drar upp våra tröjor och borrar in sitt pekfinger i våra navlar. Mig gör det inte så mycket, men emil är väldigt känslig för navelpill. Igår försökte ellen förresten att trycka in en av sina nappar i min navel. Till hennes stora besvikelse fastnade den dock inte. Jag och emil väljer att tro att hon ville dela med sig av sin napp till lillasyster i magen. För självklart förstår vår 15-månaders att det ligger en lillasyster i min mage. Allt annat vore ju konstigt?
 
Här om dagen gick hon ut i hallen och var borta en bra stund. När hon kom tillbaka såg hon ut såhär.
 

Antagligen hade hon stått framför spegeln och studerat sin mage och navel. Och på något vänster lyckats vika upp sin t-shirt så att magen för alltid skulle synas.

En liten uppdatering

Idag är det lördag igen, och liksom alla andra lördagar invägning. Det slog mig nu, i detta ögonblick, att det möjligen är en ganska dum dag att väga sig på. För är det någon gång en äter lite för mycket så är det väl fredagkvällar? Till exempel åt jag och emil glass, grädde, banan, maränger och chokladsås igår. Ikväll nöjer vi oss med glass, banan, maränger och chokladsås, det gäller ju att hålla igen lite?
 
Hur som helst. Vågen visade 58.8 härliga kilon, vilket betyder 9.3 kilo plus sedan jag blev gravid. Samma tid i förra graviditeten hade jag antagligen gått upp 20 kilo redan.
 
I morgon går jag in i vecka 32 (31+0), vilket betyder att det är 4 veckor och 3 dagar kvar tills den dag i graviditeten som ellen föddes. Hängde ni med på det där? Hon är född i vecka 35+2 alltså. Men jag känner på mig att denna graviditet kommer att vara längre, säkert ända in i april. Men se att det tänker inte jag gå med på, för det orkar inte min stackars kropp.
 
Senaste veckorna har jag fått höra att det "knappt syns att du är gravid" av olika människor. Det här stör mig av flera olika anledningar. Den första anledningen är ganska simpel - det är människor som jag är ytligt bekant med som tagit sig friheten att kommenterat storleken på min mage. Jag kommenterar ju inte deras kroppar? Men den anledning som stör mig mest är det faktum att det VISST syns att jag är gravid. Jag brukar inte se ut så här. Det var knappast såhär min kropp såg ut innan jag blev gravid, när jag gick minst en mil om dagen under en väldigt lång tid. När jag power-walkat så mycket att jag inom loppet av en månad gick från att springa tre kilometer till att springa en mil på under en timme. Ni tror mig väl?
 
 
 Vecka 7 ungefär
 
Vecka 30+6

På tal om absolut ingenting

 

Två speciella tack (jag är inte bitter)

I det här inlägget kommer två olika tack.
 
Det första är till försäkringskassan. Tusen tack försäkringskassan för att ni är helt omöjliga att få tag på. Och att ni gjort om hela er webb så att det är stört omöjligt att söka föräldrapenning. Sedan helgen före julafton har jag försökt att söka föräldrapenning för januari och februari. Men hela tiden stöter jag på samma informativa felmeddelande, "tekniskt fel". Efter mycket om och men lyckades jag dock tillslut skicka in min ansökan. Problemet nu är istället att min ansökan inte går att öppna ("tekniskt fel") och att den preliminära utbetalningen är 724 kronor. Det säger ju inte er så mycket, men jag kan låta meddela att den preliminära utbetalningen borde vara 11 000 kronor. I flera dagars tid har jag försökt nå krångelkassan, men de har ett sånt icke välfungerande telefonkösystem att jag inte ens hamnar i någon kö. Istället får jag ett automatiskt meddelande om att det är hög belastning, och att jag ska prova ringa igen senare. Det här är alltså oberoende av vilken tid på dygnet jag ringer. Så allt jag kan göra verkar vara att hålla tummarna och hoppas på att de betalar ut rätt summa till mig. För det råkar faktiskt vara så, tro det eller ej, att vi har räkningar att betala.
 
Det andra tacket riktar jag till alla idioter till föräldrar som inte följer förskolans regler kring magsjuka. På Ellens förskola är regeln att barnen ska vara symtomfria 48 timmar innan de får gå tillbaka till förskolan. Det är alltså inte 48 timmar sedan sista kräkningen, utan barnen ska vara "sig själva" i 48 timmar innan de är välkomna tillbaka. Likaså finns en regel om att barnen sa hållas hemma om någon i familjen är magsjuk. De här reglerna kan man tycka vad man vill om (jag gillar dem, hade gärna sett 72 timmar istället för 48), men de ska likförbannat följas. I annat fall kan man se sig om efter en annan förskola. Det finns fyra stycken här i byn. Det är nämligen så, att i början av veckan fick vi information om att magsjukan går på Ellens avdelning. Som ett brev på posten blev hon sedan sjuk i tisdags kväll. Samma dag som vi observerat ett barn på förskolan vars föräldrar var hemma - magsjuk. Sedan i tisdags kväll har jag tvättat, tvättat och tvättat. Ellens sängkläder har snurrat otaliga varv i maskinen. Och jag har bytt kläder två gånger om dagen. Minst. Inte för att hon kräkts så mycket, det gjorde hon i några timmar natten mot onsdagen. Utan för att jag har så extrem rädsla för att bli magsjuk.(När Emil lät meddela att Ellen kräktes så började hela jag att skaka. Eventuellt kom det en och annan paniktår också) Hur som helst, mitt varmaste tack går till er föräldrar som inte har vett nog att hålla era barn hemma när de eller ni är sjuka. Har ni inte råd att vabba? Prioritera för bövelen. Dessutom får ni på sikt vabba mindre om ni faktiskt håller ungarna hemma när de är sjuka, för då skulle inte sjukdomarna snurra runt, runt, runt.
 

Jag har visst en blogg?

Det har kommit till min kännedom att jag har en blogg enligt följande:
 
"Som man kan skriva i"
"Och lägga ut bilder i"
 
 
Så därför tänkte jag att jag skulle göra det. Skriva och lägga ut bilder alltså.
 
Problemet är att jag inte riktigt vet VAD jag ska skriva?
 
Jag kan låta meddela att vi var hos barnmorskan i morse (klockan 10.45, haha) för att mäta och lyssna. Jag/vi springer dit varannan vecka, och det känns inte som att det händer så mycket mellan gångerna. Hjärtljuden idag var närmare 150, och magen följde sin egen kurva exemplariskt. Och bebis ligger (fortfarande) uppochner, och pressar sin rumpa mot mina revben. Jag själv kan konstatera att det är jobbigt att andas i alla positioner förutom liggandes raklång på rygg. Då är istället problemet att jag blir yr och lätt illamående efter en liten stund. Men det är ju petitesser.
 
Ett problem av lite allvarligare slag är den där förbannade snön som kommit. Inte nog med att det är sibirisk iskyla ute, det är dessutom halt. Och när det är halt måste en parera sin kropp för att inte falla handlöst framåt. Inte för att ett eventuellt fall skulle bli speciellt långt för mig med tanke på den utstickande magen, men ändå. Den där pareringen att hålla emot när halkan smyger sig på gör så förbaskat ont i fogarna! Aj, aj, aj, aj!
 
De ovan utlovade bilderna får utebli, det är nämligen så att jag har en chokladmuffin att äta upp innan jag åker till dagis. Av erfarenhet vet jag att det är bäst att jag kommer i tid.
 
 
 
RSS 2.0