Hur kan man sakna någon som är så nära?

I måndags kväll/natt var det Emils tur att bli magsjuk. I går låg han hela dagen och försökte återhämta sig, han drack och drack vatten för att återställa vätskebalansen. Som den omtänksamma fru jag är serverade jag lite vätskeersättning som hjälp på traven. När ellen hade lagt sig för kvällen gjorde jag i ordning en bricka med smörgåsar, yoghurt, flingor, c-vitamin, vatten och banan till honom. Allt efter hans egna önskemål. Idag äter han som vanligt igen och säger själv att han är pigg och kry, tjoho!
 
Hur som helst. Jag begav mig ganska snabbt till soffan när han blev dålig för att försöka undvika att bli smittad. Igår spärrade jag av halva huset, jag och ellen på ena sidan och emil på den andra. Idag har jag lättat lite på restriktionerna, emil har faktiskt fått äta mat med oss. Mat som han absolut inte fått tillaga eller själv lägga upp på sin tallrik, men ändå. Och eventuellt tjatar jag lite väl mycket på honom om vikten av att tvätta händerna helst hela tiden. Möjligen kan det vara så att jag tvingat honom att köra flera maskiner tvätt, sanerat badrummet och sig själv idag. I morgon väntar ungefär samma procedur. Och det är i den del av huset som jag inte besökt sedan jag gick ifrån sängen i måndags natt. Nåväl. Jag kommer att sova på soffan en natt till, minst, men det tar emot. Det blir andra hela natten som jag sover där, och det känns så ensamt. Jag sover ju alltid nära emil? Just nu sitter vi i varsitt hörn i soffan, så nära men ändå så långt bort från varandra. Inget somna i famnen, eller mysa framför en film i soffan. Inte en endaste liten puss eller kram på flera långa dagar. Är det inte konstigt att man kan sakna någon som bara är någon decimeter bort?
 
Jag saknar emil.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0