Ni är det finaste jag vet

 

Ellen har fått en syster

Ellen är så snäll mot sin syster. När vi kom hem från BB och de fick träffas för första gången så började Ellen i princip att hyperventilera när hon såg Zelda. Vi har ju länge pratat om bebisen i min mage, och nu var den äntligen här. 
 
Ellen är väldigt hjälpsam och nyfiken. Hon vill gärna vara med och byta blöja, och hon vet precis var Zeldas blöjor är. Hon har försökt bjuda sin lillasyster på både vatten och smörgås, och när jag förklarat att Zelda inte har några tänder att äta med har hon försökt ge mindre bitar. Hon hämtar blöjor från badrummet mest hela tiden, och när vi ska äta middag har hon gett Zelda en haklapp samtidigt som hon hämtat sin egen. Hon har till och med erbjudit sin napp när Zelda vart ledsen. 
 
Ibland hämtar hon Zeldas golvfilt, lägger den på golvet och viker ut den ordentligt. Sen visar hon oss det och säger tydligt "bejbi". Ellen har nämligen inte riktigt förstått att Zelda heter Zelda, utan verkar tro att hon heter bejbi. 
 
Bejbi! 

Sex-deppen

Här hemma har vi drabbats av sex-deppen både jag och emil. Fast med olika innebörd, på olika sätt och av olika anledningar. 
 
Min sex-depp börjar strax före klockan sex på kvällarna. Jag blir låg, sen nere, sen gråter jag, sen dricker jag te, sen äter jag middag, sen blir jag lite gladare igen. Det är ingen allvarlig deppighet utan den så kallade baby bluesen. Det är väldigt vanligt att man blir lite nedstämd några dagar efter förlossningen, det kallas ibland för tredagarsgråten också eftersom den oftast börjar på tredje dagen efter förlossningen. Precis som allt annat när man får barn så är det hormoner som ligger bakom. Igår och idag har det varit lite bättre, så det har nog vänt nu för min del. Som nyförlöst (hur länge räknas man som det?) kan man börja gråta för allt och inget i tid och otid utan att det för den sakens skull är någonting konstigt. Eller fel. Precis som i början av en graviditet alltså. 
 
Emils sex-depp däremot är precis vad det låter som.

Den påklädda nakna sanningen - nio dagar senare

Det har gått nio dagar sedan Zelda föddes nu. Jag tänkte visa er den påklädda nakna sanningen om hur en (min) kropp ändrar sig efter en förlossning. Eller snarare efter en graviditet. Som sagt visade vågen bara 5 kilo minus efter att Zelda föddes. I morse vägde jag 56.1, alltså 9 kilo minus sedan förlossningen. Inte illa! Och jag har inte gjort någonting för att gå ner, så jag antar att det mest är vätska som försvunnit. Jag känner inte någon stress över att gå ner heller, däremot skulle det vara trevligt att komma i mina byxor igen. Just nu befinner jag mig i ett mellanläge - gravidbrallorna är för stora (jag har ingen mage som håller dem uppe) och mina vanliga byxor är för små. Så nu trallar jag omkring i mjukisar och amningslinnen. Inte så vidare fashion med andra ord. 
 
Nåväl, här är ett par bilder:
 
 
 
Som ni ser står magen ut en del fortfarande, men jag måste säga att jag tycker den försvunnit mycket ändå. Emil tycker att det är konstigt när vi kramas nu, för det är ingen stor mage i vägen längre. Däremot tar amningsbrösten emot, haha. 
 
Innan förlossningen tänkte jag att jag skulle ta en sådär klassisk "så här stor mage hade jag precis innan bebisen föddes" - bild, men det gick så förbaskat snabbt att jag helt enkelt inte hann göra det. Så tyvärr har jag ingen bild att jämföra med. 

Ett fullständigt exemplariskt barn

Idag var vi till barnspecialistmottagningen i Enköping för hörselkontroll och läkarbesök för Zelda. Allt såg fint ut, hörseln var bra och fontanellen på sin plats. Alla leder och reflexer fungerade som de ska, och vikten var godkänd. När hon föddes vägde hon 3070 och idag visade vågen 2940 vilket betyder att hon åtta dagar gammal ligger på 130 gram minus. Alla bebisar går ner i vikt de första dagarna, så det är ingenting konstigt. Vad jag kunnat läsa mig till har bebisar ungefär två veckor på sig att komma upp i sin födelsevikt igen, så det bådar ju gott. 
 
Barnläkaren frågade oss förresten om vi var nöjda med Zelda. Jag kan inte låta bli att undra hur hon hade reagerat om vi svarat nej? 

En hel vecka, stoppa tiden!

Idag blir zelda en hel vecka gammal. Det är alltså redan sju dagar sedan vi åkte in till förlossningen och fick möta vår fina tjej för första gången. En hel vecka. Det har gått så himla fort. Om det fortsätter i den här takten kommer både hon och Ellen börja skolan och flytta hemifrån typ i morgon. Det ger mig lite ångest. Hur ska jag kunna hinna med två så små barns snabba utveckling? Det räcker ju för tusan med att blinka så har ellen lärt sig femton nya saker. Och zelda blir mer en person för varje dag som går, hon är redan så mycket "med". Hon spärrar upp sina ögon och tittar sig storögt omkring.´Jag ser fram emot när ellen och zelda kan leka tillsammans, samtidigt som jag för allt i världen bara vill stoppa tiden och leva i det här nuet för alltid.
 
 
 

Besvikelsen som uppstår när man ställer sig på vågen efter att ha fött barn

Innan jag åkte in till förlossningen i söndags morse vägde jag mig, och vågen visade ganska precis 65 härliga kilon. Det betyder lite drygt 16 kilo upp från start, inte så jätteroligt med andra ord. Men en graviditet väger ju en 10 kilo eller så, och 6 kilo skulle jag väl klara av att gå ner tänkte jag. Ingen panik alltså. Dessutom skulle jag bara behöva gå ner ett par, tre kilo för att hamna på den vikt jag hade innan jag väntade ellen.
 
Hur som helst. När vi kom hem igen i söndags kväll ställde jag mig ivrigt på vågen för att se hur lätt jag blivit. Men känn min besvikelse när vågen visade precis strax under 60. Inte mer än 5 kilo var borta. Det kändes...blä?
 
 

 

Premiär för syskonvagnen

Idag var vi ut en sväng med barnen i syskonvagn för första gången. Ellen har ju åkt i den (i monoläge) sedan i somras, men för Zelda var det allra första gången i en bugga. Hon sov sig igenom hela promenaden så jag antar att vagnen får godkänt.
 
 
 

Nu är hon äntligen här!

I söndags kom hon äntligen, vår andra prinsessa. 3070 gram och 47 cm lång.
 
 
RSS 2.0