God morgon!

Jag och Z sitter (ligger) i sängen och myser. Emil tror att vi är trötta och sover, men i själva verket sitter jag och shoppar massa viktiga (haha) saker. Till exempel tre klänningar till mig, och skor till Ellen. Men alltså, jag måste ju ha någonting på mig på dopet nästa helg? Även om Emil möjligen inte skulle ha något emot om jag fick omkring naken. Hur jag vet det? Jo för att han tvunget måste byta blöja i badrummet precis när jag klivit in i duschen. Som har glasväggar. Och han kan tydligen byta blöja trots att han har huvudet vänt åt ett helt annat håll. Märkligt. Nåja. 
 
Kan Ellen ha rosa sandaler? Inte skrik-rosa utan mer mysrosa alltså. De vita är nämligen slut i hennes storlek. Och jag har 40 procent rabatt. Knepigt, knepigt. Men jo, det funkar? 
 
Nu ska vi väl klicka på beställ och sedan ta oss ur sängen och kliva upp. Jag gissar att det börjar bli dags för det när klockan närmar sig elva? 

"Det här är mitt smartaste"

 

Little boxes, little boxes

God kväll! 
 
Idag var pappan på jobbet hela fyra timmar, så när Ellen gått och lagt sig skulle jag få lite egentid. Jag hade bestämt mig för en power walk med bra musik i öronen. Men alltså. Det här med att planera såna saker med två små barn är ju dömt att misslyckas. För det första vägrade Ellen att gå och lägga sig. Från ingenstans skulle hon helt plötsligt ha välling? Hon har inte ätit kvällsvälling på flera månader. Och sen skulle hon har lite mer välling. När hon trots allt ändå gått och lagt sig kom nästa käpp i hjulet.
 
Minimänniskan skulle prompt ligga och mysa - med mitt bröst! Jaha? Det var ju inte så lätt för Emil att uppfylla den önskan, så jag fastnade i sängen en stund. Tills hon somnat. Då vi kom på att hon var tvungen att byta blöja. Vilket hon såklart vaknade av. Efter mycket om och men slutade det med att jag fick ta henne med mig ut och gå. Men inte nog med det! Hon somnade ju aldrig? Istället smågnällde hon så pass att jag fick lov att vända hem. När jag i princip var hemma igen så somnade hon ju, så klart. Men då orkade jag inte gå iväg igen så vi sprang runt på gräsmattan en stund och tittade på när hulken klippte gräset. 
 
När vi gick in hade jag tänkt hoppa in i duschen, efter att ha gjort ett par övningar för magen. Men då ville Z äta/mysa lite, så jag fastnade i sängen. Igen. Och sitter fortfarande kvar? Men nu SKA jag lägga ner henne, sen SKA jag göra mina övningar och sen SKA jag hoppa in i duschen. 

En vanlig dag

Jag skrev ju för några veckor sen om hur nätterna såg ut. Nu tänkte jag skriva om hur dagarna ser ut, just nu. Som alla ni med barn vet kan det ju ändra sig precis när som helst. 
 
Ellen vaknar mellan åtta och halv nio, då går Emil upp med henne. Se äter frukost (välling) i soffan och tittar på Disney junior. Jag och Z sover vidare till någon gång mellan tio och elva, då vi går upp. När Z fått lite käk och jag klätt på mig så brukar vi hitta på något. Ibland går vi en promenad, ibland går vi bara ut på tomten. Och ibland stannar iväg inne. Det beror, som ni förstår, på vädret. 
 
Efter lunch sover Ellen och jag och Emil turas om att ha z. Här borde Emil få tid att jobba egentligen, men det blir oftast inte så. När Ellen sen vaknat får hon lite mellis och så är vi ute, eller åker iväg någonstans för att till exempel handla mat. 
 
När vi ätit middag är det dags för Ellen att bada eller duscha (om klockan inte är för mycket), se lite på tv och sen gå och sova. Oftast lägger hon sig vid halv åtta. 
 
Jag och Emil kämpar sen vidare med Z. Hon vill inte somna för natten förrän runt elva, vilket för kvällarna ganska långa. Vi har ingen tid för varken oss själva eller för varandra, men jag antar att det får vara så ett tag framöver? Det finns liksom inte så mycket vi kan göra åt saken. 
 
 
Nu ligger hon i alla fall och sussar, och jag håller tummarna för att hon sover länge innan första uppvaket. 

Ny vecka, igen

Halloj! 
 
Det går lite trögt här på bloggfronten måste jag säga. Jag vet egentligen inte riktigt varför, det verkar inte finnas tid helt enkelt? 
 
Vi var till BVC idag, igen, och nu går Z upp i vikt. Utan att gå in alltför mycket på detaljer så kan jag låta meddela att hon numer äter ersättning. Till min (stora) sorg. Emil är dock inte så ledsen över det hela. Han bryr sig inte nämnvärt om VAD Z äter, eller hur hon äter det. Däremot känner han gott och väl till mina "jag-ger-inte-upp" - och "jag-kan-ta-mig-tusan-visst" - sidor och tror därmed att han är säkrad åtminstone en unge till. Eftersom jag ju måste amma i alla fall ett litet barn ordentligt.
 
Annars har det inte hänt så mycket. Igår var vi hos min mamma och åt lunch och tårta. Ellen kallade min pappa (morfar) för baby, och vattnade (dränkte?) min mammas blommor. 
 
Förra veckan hängde vi mest hemma och njöt av vädret, eller vi försökte snarare njuta av vädret. Jag kan inte tro att jag säger det, men det var lite för varmt faktiskt. Det kan ha att göra med att jag konkade runt en bebis stor del av tiden? 
 
Nu ska vi se på breaking bad (rond två) och sova. God natt! 

Z är helt inne i prison break

 

Länge sedan nu va?

Vad fort dagarna går hörni. Inte för att de kanske är så roliga alla gånger, men de försvinner ändå.
 
Senaste tiden har varit lite bättre här hemma, även om det är långt ifrån bra. Z skriker inte längre hundra procent av sin vakna tid, utan kan emellanåt le och vara glad. Däremot står vikten fortfarande still, och vi har fått order om att ge henne ersättning. Vi har gjort det två gånger idag, ena gången kräktes hon upp det och andra gången skrek hon bara. Så det har slutat med att vi gett henne bröstmjölk i alla fall. 
 
Ellen är i en väldigt rolig ålder just nu. Hon försöker göra sig förstådd genom att prata, vilket inte är så lätt alla gånger. Hennes favoritord just nu är "blääää" och "nej". Jag hoppas att det där med nej försvinner snart, haha. Hon skyller också allting på spindlar. Oklart varför dock. Sen har hon fått för sig att den bästa tiden på hela dagen är klockan sju, på kvällen. Hennes läggtid alltså. Det finns ingen annan stund på hela dagen när hon är så glad och busig som just där vid sju. Himla roligt att se, men det känns lite surt att hon ska gå och sova just då. Men vår erfarenhet säger att det är bäst att hon kommer i säng då, för läggs hon mer än en timme senare än vanligt så kan vi se fram emot en väldigt krånglig natt med många uppvak. Och på tal om sömn. Senaste veckan har hon haft en liten trotsperiod när hon blivit lagd i sin säng. Hon ar gastat och gråtit och haft sig. Men ikväll var det lugnt som en filbunke, så förhoppningsvis är den perioden över för denna gång.
 
Förresten! Jag har, omedvetet, lyckats lära ellen att säga "åh guuuuuuuuuuud". Jag säger det med ironi mot fjortisar, förstår ni? Klart ni gör. Det gör dock inte ettåringar. Så det där har ellen tagit efter, så klart. "Duuuuuuuuuuuuud" säger hon, vilket i och för sig låter festligt. Det är dock inte lika festligt att hon dessutom skrattar varje gång man säger gud med tanke på att vi har ett dop som stundar nästa månad. (Misströsta inte om ni inte fått någon inbjudan, de har precis blivit klara och kommer att skickas i morgon).
 

Nej hörni. Dags att hoppa i säng och försöka samla sömn. Igen.

Ellen låter hälsa att det är sommar nu

 

Ellen har lite temperament

Ellen är en liten klätterapa. En härmapa med för den delen. Men det här handlar om hennes klätteraperi och starka vilja. Idag klättrade hon på Zs stol, en tripptrapp med babydel, och ramlade med huvudet ner i golvet. Räddaren i nöden (jag) kastade mig (gick lagom lugnt) från spisen för att ta upp och trösta henne. Efter en stund i famnen, några pussar och lite distraktion med att krydda maten skulle jag, blott för en sekund, sätta ellen på sin stol under tiden jag hade ner vitlök i maten. Det var då det hände. Hela hennes värld rasade samman likt ett korthus i en sandstorm. Hon fick ett utbrott.
 
Huvudet åkte ner i golvet, gång på gång. När jag hade haft i vitlöken i maten tog jag upp henne igen, men hon fortsatte att vråla. Ni ska veta hur otroligt stark hon är i hela kroppen, det är knappt att man rår på henne när hon är sådär arg. Så jag bar in henne till sitt rum (intill köket). Hon fortsatte att skrika. Och att dunka huvudet i golvet. Till slut lugnade hon ner sig när hjälten (pappan) kom. Men ni ska veta att det tog lång tid innan hon accepterade mig igen. Emil förklarade för henne vad som hade hänt, men hon ville inte att jag skulle röra vid henne. Efter ett tag gick jag iväg för att mata Z, och först därefter var jag godkänd av ellen igen.
 
Här är resultatet efter episoden. Det lilla märket (upp till höger) är från fallet från stolen. Det dominerande är det självförvållande märket efter dunket i golvet.
 
 

Läkarbesök - igen

Idag hade vi som bekant en träff med en utsänd läkare från barnspecialisten i Enköping. Vi hade hoppats att det här besöket skulle ta oss ett steg i rätt riktning vad det gäller z, men tji fick vi.
 
Den här läkaren vi fick äran (?) att träffa var inte ett dugg intresserad av att hjälpa oss. Hon gjorde följande:
  • Vägde Z. Så klart. Vikten är det absolut viktigaste, det hör man ju på namnet?
  • Frågade hur länge ellen ammats. Och hur gammal hon är.
  • Påtalade hur pigg Z var och vilken fin kontakt hon hade, jag citerar "vilken fin kontakt vi har du och jag".
  • Gav rådet att ge ersättning efter varje amning.
  • Påtalade att Z såg så fin ut och har lite hull på låren.
Vikten var inte mycket att hurra för, 60 gram upp sedan i torsdags. Vilket i och för sig är bättre än 60 gram ner, men ändå inte bra. Vi upplever att Z varit gladare senaste dagarna dock. Jag sa att det inte är brist på mat som är problemet, utan det faktum att hon överhuvudtaget inte vill äta. Emil försökte närma sig allergier eftersom vi misstänker någon typ av allergi. Som svar på det fick vi:
  • Barn skriker. PUNKT. SÅ ÄR DET.
  • Z kan inte ha någon allergi eftersom varken jag eller emil har det.
  • Eller för att hennes hud är fin, och allergibarn har tydligen ALLTID massa eksem.
  • Tremånaderskolik.
Vi kontrade med att jag inte ätit mjölkprotein på två veckor, och att det ju i så fall kan vara det som är orsaken till bristande eksem. Då erkände tanten att man ju KAN vara KÄNSLIG mot mjölkprotein, men att nu kan jag börja äta det igen. Och då märker vi om Z blir dålig. Hon verkade på fullaste allvar tro att vi sökte hjälp hos en läkare för att Z inte följer sin viktkurva? Det är inte det som är problemet, viktuppgången (eller avsaknaden av den) är ju en följd av det som är det egentliga problemet. Vilket var vad vi ville ha hjälp med att lösa.
 
Mina tankar kring det hela:
  • Varför är de så extremt besatta av vikten? Som om ett barn inte kan må dåligt om det går upp i vikt?
  • Det är väl fullständigt irrelevant hur länge ellen ammades eller inte ammades. Nästa gång (för den frågan kommer att ställas igen) ska jag svara "hon ammades inte alls eftersom vi blev fruktansvärt misstrodda av er inom vården att den stress det orsakade mig gjorde att hela jag gick i baklås. Vi hoppades på ett annorlunda bemötande den här gången".
  • Ersättning löser inte problemet? Och varför kan inte personal som arbetar med så små barn istället för att rekommendera ersättning i tid och otid istället förklara för mammorna (och papporna) (eller partnern) hur amning egentligen fungerar? Om det finns för lite mjölk är det en sak som fungerar för att få mer och det är att amma oftare. Amningen blir dödsdömd genom att börja ge ersättning efter varje mål, men det är det ingen som nämner. Och sen gnälls det över att amningsfrekvensen är så låg?
  • Jag känner, spontant, att om man som läkare träffar ett barn där föräldrarna misstänker allergi så frågar man av vilken anledning föräldrarna tror att barnet har en allergi. Istället för att bara avfärda det. Eller överhuvudtaget låta föräldrarna tala om varför de är där. Att man som läkare åtminstone LÅTSAS att man är intresserad och vill hjälpa till.
  • Men framförallt tänker jag att jag inte under några som helst omständigheter kan ta en läkare på allvar som tycker att det är fullt normalt att ett spädbarn skriker hysteriskt flera timmar i sträck.

Ellen har fått nya skor

Ellen har fått nya skor, igen. Hennes fötter växer så fort och vi orkar inte köpa skor i tid och otid så vi tog ett par storlekar större på en gång. 
 

Tar hon inte upp lite väl mycket plats?

 

Vilken dag...

Vilken dag det blev hörni. Hela eftermiddagen och kvällen har z skrikit. Helt otröstlig. Ingenting har fungerat, varken mat, vagga eller att ha henne i sele. Vanligtvis lugnar hon ner sig i selen, men inte idag. Helt hysteriskt grät hon i många, många timmar. Hon vägrade att äta trots att hon måste ha vart väldigt hungrig. Precis när vi övervägde att åka in till akuten igen så slumrade hon till i Emils famn. Efter en stund vaknade hon igen, och efter diverse utsläpp så åt hon äntligen. Då var klockan ungefär nio, och hon hade skrikit sedan tretiden ungefär. Utan att varken äta eller sova.
 
När hon hade ätit åkte jag iväg till apoteket för att köpa magdroppar och hämta ut recept till mig. När jag kom hem för en stund sedan hade hon äntligen somnat, och låg på sin plats i sängen och sov. Jag satte mig här en stund, men nu ska jag och emil försöka få i oss lite käk innan vi också ska sova. Det där med maten är väldigt klurigt när man ska äta mjölkproteinfritt, har en gallskrikande bebis och en ettåring. Ellen ger vi halvfabrikat när det kör ihop sig som i dag, men jag kan inte äta såna saker eftersom de innehåller mjölkprotein. Himla knepigt det blir när det inte bara är att köpa med sig en hamburgare, smörgås eller en färdigrätt. Men ingenting är omöjligt?
 
 
 
 
 
Önska oss en bra natt.

Läkarbesök för lilla Z

Idag var vi på läkarbesök med Z. Det var den vanliga tvåmånaderskollen (tänk att hon nästan är två månader redan!), alltså inget besök som var inbokat på grund av hennes besvär. Till vår stora besvikelse hade hon inte gått upp i vikt alls (överhuvudtaget), men i övrigt sa doktorn att det såg bra ut. Hon beter sig precis som hon ska fysiskt. Däremot är det lite oroväckande det här med att hon inte går upp i vikt och därför fick vi boka in ett besök hos en annan doktor redan på måndag. Det är en doktor som kommer från barnspecialisen i Enköping och som förhoppningsvis kan hjälpa oss lite bättre än vad doktorn idag kunde göra. Fram tills dess ska jag bara försöka mata henne så mycket det går, men vi fick (tack och lov) inga order om ersättning. Ännu.
 
Det här med vikten känns inte bra. Jag skiter i kurvorna på BVC, för mig känns det konstigt att tala om hur ett barn mår enbart genom att jämföra dess viktuppgång med andra barn. Däremot är det ju självklart att ett så litet barn inte ska stå stilla vad det gäller vikten. Förutom att Z har bekymmer med halsbränna så är hon ganska pigg. När hon träffade doktorn kikade hon sig omkring, och många vi träffar tycker att hon har pigga och vakna ögon. Så hon är ju inte slö i alla fall, och det är ett bra tecken. Vi funderar över om det kan vara någon allergi som spökar. Det finns vissa saker som tyder på det, men som lika gärna skulle kunna ha en annan förklaring. Nåja, förhoppningsvis blir vi lite klokare på måndag.
 
 

Dagens vinst i badrummet

 

Första löprundan efter förlossningen! #jagföddebarnförsjuveckorsen

 
Det finns lite att jobba på, så här springer man inte milen på under en timme? 

God morgon!

 

Och så var det dags igen! #kvällspromenad

 

Kvällsrundan


Vi fick sällskap några kilometer, gissa vilka? =)
 

Undrat vilket håll det blåser åt?

 

God morgon!

Hur kan man inte bli glad när man vaknar till det här? 
 
 
Vilken fantastisk natt vi har haft. När jag och Z kom hem från promenaden igår gav jag henne mat, och sen somnade hon. Innan vi gick hade jag tagit på henne pyjamas, så hon var redan redo för sängen. Klockan tre i natt vaknade hon för mat, och somnade om på en gång igen. Eller hon åt halvsovandes kan man väl säga. Sen vaknade hon igen vid åtta ungefär och var hungrig. Nu ligger hon här och är jättenöjd, hon ler och gör lyckorus. 

Ellen, vännen, mamma vill inte plocka upp ett hav av klädnypor när hon äntligen fått tid att duscha och klockan är halv tolv på kvällen.

 

Det spelar ingen roll hur sakta man går, man varvar ändå dem som ligger hemma i soffan

 

Det ska börjas i tid det här med att äta rätt

 

Har ni någonsin beskådat en större pinne?

Ser ni den? Inte? Jo men den är ju där?
 
Nudå? Nu måste ni ju se den. Vadå liten? Tanig? Det är ju nästan en stock!
 
Ellen är i alla fall glad över sin pinne.

En av de absolut bästa bilderna någonsin på ellen

 

Det var en tandsing! Och så en lägesuppdatering på det.

I morse skrek ellen. Och skrek. Och skrek. Och blödde i munnen? Det måste vara en liten tandsing som kommit fram nu. I natt sov hon oroligt, väldigt oroligt. Men sedan dess har hon ätit och varit glad, så vi kan väl hoppas att det här är över för den här gången nu? I alla fall kan hon väl få slippa ha ont i munnen?
 
Z hade en ganska bra natt, eller ja, en vanlig natt. Jag tänkte igår när jag gick och la mig att hon skulle äta innan jag somnade, så att jag inte skulle bli väckt efter en timme för att hon var hungrig. Så jag tog henne ur babyskyddet. Hon sov. Jag gick in i badrummet och klädde av henne. Hon sov. Jag bytte blöja på henne. Hon sov. Jag la henne vid bröstet . Hon sov. Jag killade henne under fötterna. Hon sov. Jag tryckte lite i hennes händer. Hon sov. Jag kittlade henne på kinden. Hon sov. Jag smekte henne över ryggen. Hon sov. Jag smekte lite hårdare över hennes rygg. Hon sov. Jag tryckte, klämde, vände och vred på henne. Hon sov. Först vid halv två vaknade hon till så pass att hon kunde äta. Lilla loppan.
 
 

Ellen har valt lunch själv

Jag frågade Ellen om hon ville ha makaroner till lunch. Hon svarade "koov", "bröööö" (men skånskt r) (ni vet sånt i halsen) (som inte låter som ett r alls) (herregud hon är ett, hon kan inte säga rullande r) och "annnja". Såklart hon får det hon säger att hon vill ha. 
 
Makaroner, korv, bröd och majs
RSS 2.0