Läkarbesök - igen

Idag hade vi som bekant en träff med en utsänd läkare från barnspecialisten i Enköping. Vi hade hoppats att det här besöket skulle ta oss ett steg i rätt riktning vad det gäller z, men tji fick vi.
 
Den här läkaren vi fick äran (?) att träffa var inte ett dugg intresserad av att hjälpa oss. Hon gjorde följande:
  • Vägde Z. Så klart. Vikten är det absolut viktigaste, det hör man ju på namnet?
  • Frågade hur länge ellen ammats. Och hur gammal hon är.
  • Påtalade hur pigg Z var och vilken fin kontakt hon hade, jag citerar "vilken fin kontakt vi har du och jag".
  • Gav rådet att ge ersättning efter varje amning.
  • Påtalade att Z såg så fin ut och har lite hull på låren.
Vikten var inte mycket att hurra för, 60 gram upp sedan i torsdags. Vilket i och för sig är bättre än 60 gram ner, men ändå inte bra. Vi upplever att Z varit gladare senaste dagarna dock. Jag sa att det inte är brist på mat som är problemet, utan det faktum att hon överhuvudtaget inte vill äta. Emil försökte närma sig allergier eftersom vi misstänker någon typ av allergi. Som svar på det fick vi:
  • Barn skriker. PUNKT. SÅ ÄR DET.
  • Z kan inte ha någon allergi eftersom varken jag eller emil har det.
  • Eller för att hennes hud är fin, och allergibarn har tydligen ALLTID massa eksem.
  • Tremånaderskolik.
Vi kontrade med att jag inte ätit mjölkprotein på två veckor, och att det ju i så fall kan vara det som är orsaken till bristande eksem. Då erkände tanten att man ju KAN vara KÄNSLIG mot mjölkprotein, men att nu kan jag börja äta det igen. Och då märker vi om Z blir dålig. Hon verkade på fullaste allvar tro att vi sökte hjälp hos en läkare för att Z inte följer sin viktkurva? Det är inte det som är problemet, viktuppgången (eller avsaknaden av den) är ju en följd av det som är det egentliga problemet. Vilket var vad vi ville ha hjälp med att lösa.
 
Mina tankar kring det hela:
  • Varför är de så extremt besatta av vikten? Som om ett barn inte kan må dåligt om det går upp i vikt?
  • Det är väl fullständigt irrelevant hur länge ellen ammades eller inte ammades. Nästa gång (för den frågan kommer att ställas igen) ska jag svara "hon ammades inte alls eftersom vi blev fruktansvärt misstrodda av er inom vården att den stress det orsakade mig gjorde att hela jag gick i baklås. Vi hoppades på ett annorlunda bemötande den här gången".
  • Ersättning löser inte problemet? Och varför kan inte personal som arbetar med så små barn istället för att rekommendera ersättning i tid och otid istället förklara för mammorna (och papporna) (eller partnern) hur amning egentligen fungerar? Om det finns för lite mjölk är det en sak som fungerar för att få mer och det är att amma oftare. Amningen blir dödsdömd genom att börja ge ersättning efter varje mål, men det är det ingen som nämner. Och sen gnälls det över att amningsfrekvensen är så låg?
  • Jag känner, spontant, att om man som läkare träffar ett barn där föräldrarna misstänker allergi så frågar man av vilken anledning föräldrarna tror att barnet har en allergi. Istället för att bara avfärda det. Eller överhuvudtaget låta föräldrarna tala om varför de är där. Att man som läkare åtminstone LÅTSAS att man är intresserad och vill hjälpa till.
  • Men framförallt tänker jag att jag inte under några som helst omständigheter kan ta en läkare på allvar som tycker att det är fullt normalt att ett spädbarn skriker hysteriskt flera timmar i sträck.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0