Rymdellen är redo för vintern! Bortsett från att hon inte har några andra skor än sandaler.

 
 

Vänligen respektera mina barn

Ibland får jag känslan av att vår omgivning ser på våra barn som små dockor. Dockor som vi mer än gärna lånar ut, och som alltid står redo till deras förfogande. Dockor som de kan göra som de vill med. Dockor som de kan krama, pussa, busa och leka med - allt efter deras egna villkor. Dockor utan varken personlighet eller egen vilja. Dockor som inte förtjänar, eller åtminstonde inte får, någon respekt.
 
Det gör mig förbannad.
 
Mina barn är inga dockor. Mina barn förtjänar respekt på samma sätt som du och jag även om de inte kan ge uttryck för sina känslor på samma sätt. Varje gång någon tar sig friheten att göra någonting mot eller med mina barn får jag lust att fråga dem om de vill bli behandlade likadant. "Skulle du vilja att jag stoppar in mina fingrar i din mun?", sannolikt skulle jag få ett nekande svar. Jag förstår inte varifrån det här tänket kommer, tänket om att barn inte ska behandlas på ett värdigt sätt. Varför skulle jag vilja att du kommer med din mun och pussar mina barn på munnen? Dina basilusker får du gärna hålla för dig själv, eller på sin höjd sprida dem på mina barns kinder. Men inte deras munnar. Det är knappt så att jag och Emil pussar dem på munnen av den enkla anledningen att det inte känns helt rätt för oss att tvinga på dem det. Om de däremot aktivt pussar oss på munnen pussar vi självklart tillbaka - då har de ju visat att de vill. Och så tänker vi överlag. "Vill mitt barn det här?" tycker jag är en fråga som ska prägla alla våra handlingar. Jag frågar alltid ellen om jag får titta i hennes blöja innan jag gör det. Hon har visat att hon har en stor integritet och jag vill inte inkräkta på henne. Jag vill inte att mina barn ska lära sig att vara andra till lags. Jag vill att de ska lära sig respektera sig själva och andra, och det tror jag de bäst lär sig genom att själva bli respekterade.
 
Låt mina barn få vara de individer de är utan att tvinga er själva på dem.
 

Den där Ellen

Följande samtal utspelade sig vid sandlådan i veckan, Ellen hade "lagat mat" i sandlådan och vi (hon och jag) har slagit oss ner vid bordet för att äta.  
 
Ellen - äta mat! 
Jag - åh, det ser gott ut! Vad har du lagat? 
Ellen - sand. 
Jag - sand? Jaha, har du haft några kryddor då? 
Ellen - sandkryddor. 
Jag - sandkryddor, något mer? 
Ellen - sand. Mamma äta UPP! 
 
 
Ibland är hon klurig, den där Ellen. För ett tag sedan utspelade sig följande vid köksbordet:
 
Jag - z, du är väldigt skitig
Ellen - baby senne (zelda) åka tettpimi (tvättmaskin) 
Jag - nej, bebisar får INTE åka i tvättmaskinen
Ellen blir tyst och funderar en stund
Ellen - anni (Ellen), mamma, pappa åka tettpimi
 
Ja, jag sa ju aldrig att Ellen, mammor och pappor inte får åka i tvättmaskinen? Idag tyckte hon för övrigt att jag skulle stoppa hela hennes tripptrapp i tvättmaskinen. Varje dag går hon och stoppar kläder i tvättmaskinen, vilket i sig är väldigt duktig av henne. Om det inte vore för att hon tar rena kläder och lägger där... 
 

Att inte ha någon TV

För några månader sedan valde vi att ta bort den tv som stod i vardagsrummet. Istället ställde vi den i sovrummet. Och det kan vara bland det bästa vi har gjort! Förut stod den på mest hela dagarna utan att någon egentligen tittade på den. En riktig tidstjuv var den. Vareviga kväll satt vi där, jag och Emil, och bläddrade mellan alla kanaler. Och vareviga kväll svor vi över att det aldrig fanns någonting att titta på. Men ändock satt vi där och glodde som två idioter. 
 
Nu på kvällarna ägnar vi oss åt annat, jag vet inte riktigt vad, men vi slötittar i alla fall inte på tv. 
 
Ikväll till exempel gav vi barnen mat vid klockan sex, stoppade dem i säng klockan sju, och lagade sedan middag tillsammans. Potatisgratäng, whiskeysås och kött serverades vid köksbordet där vi tänt ljus. Länge satt vi och åt, pratade och filosoferade tillsammans. Vi hann avhandla både relativitetsteorin, barnuppfostran, kompisar och studier innan vi tyckte att det var dags att sova. Det hade aldrig hänt om vi haft tvn närvarande. Nu står Emil i duschen, när han är klar ska vi äta chips&dipp till filmen "gravity", märk väl den röda tråden som följer oss genom kvällen. 
 
Och det här med att ha tv i sovrummet är det bästa preventivmedlet. Vi går och lägger oss - startar en film - ser inledningen - jag somnar. Här blir inga syskon på bra länge minsann! 

#ettinläggigenusdebatten #detskabörjasitid

 
 
 

Lite bra och lite dåligt på kvällskvisten

Sitter här i en förstor tjocktröja och ett par ännu mer förstora mjukisbrallor och fryser, men det är ingenting att bry sig om eftersom att det tydligen, uppenbarligen, sannolikt beror på min mängd kroppsfett. Om man ska tro de okunniga alltså.
 
Tänkte stolpa upp lite plus och minus, direkt tagna från livet.
 
+
Den här veckan har jag tränat tre dagar i rad, först ut var ett cirkelpass i tisdags följt av core/tabata i onsdags och box igår. Jag har träningsvärk i varenda del av min ömma kropp, och har gått upp minst ett kilo ren muskelmassa på fyra dagar. Nu är det inget pass igen förrän på tisdag då söndagens styrkepass, till min stora förtret, är inställt. Funderar dock på att betala ett gäng guldpengar för att få "prova på" både cirkel, tabata och box på söndag. Alla tre passen efter varandra. 
 
-
Jag har inga guldpengar. Inga andra pengar heller för den delen. 
 
+
Den obligatoriska fredgascolan är kall. Visserligen ingen skillnad mot torsdgscolan, eller onsdagscolan. Inte mot tisdagscolan eller måndagscolan heller för den delen. Men ändå.
 
-
Colan är förpestad av någon märklig stark gulbrun vätska.
 
+
Den märkliga vätskan är inte kiss.
 
+
Barnen sover
 
+
Z har lärt sig att åla, och det går undan.
 
-
Z har lärt sig att åla, och det går undan.
 
+
Titta igenom klipp på kidsen.
 
 
 
God kväll?

Är jag inte en människa av betydelse?

För varje dag som går känner jag mig som en allt mindre betydelsefull människa. Det går nästan inte en dag utan att jag känner mig överkörd på ett eller annat sätt av de mina. Min tid tycks för andra vara oändlig. Att göra planer med mig för att sedan ställa in i sista sekund är mer regel än undantag. Men säg, vilken tur att jag bara är föräldraledig och inte har några som helst måsten. 
 
Eller hur var det nu?
 
Jag och alla andra föräldraledig har det viktigaste jobbet i världen - att ge våra barn den tryggaste tillvaron de kan ha. Att stötta, pussa, blåsa, trösta, leka, skratta, skälla, lära men framförallt att finnas där för dem, i alla lägen. Det är ett jobb som aldrig tar slut. Ett jobb som börjar i samma sekund som barnet föds för att aldrig avslutas. Under årens lopp kommer karaktären att förändras, men likväl kommer åtangandet att bestå. Vi är aldrig lediga, vårt arbete tar aldrig slut. Det kan heller aldrig vara tillräckligt, för alltid finns det något att göra lite, lite mer. Efter att helt ha givit mig hän till mina barn under en hel dag är jag ganska trött. Då har jag oftast fortfarande ganska många saker kvar att göra innan jag kan varva ner och ta det lugnt. Att bara få vara JAG. Mycket hushållsarbete gör jag tillsammans med barnen, de får hjälpa till, titta på eller leka själva under tiden. Men vissa saker går helt enkelt inte att göra tillsammans med två barn under två år och de sakerna får jag göra på kvällarna. Bara en sån sak som att duscha, eller att skura toaletten utan att riskera tre kilo lego i toalettstolen. Att träna, planera mat och skriva inköpslistor är andra saker som är svåra att få till med barnen närvarande. 
 
Ni utan barn kan bestämma er för att gå hem från jobbet, att inte göra mer för dagen eller att skjuta upp saker till morgondagen. Det kan inte jag. Jag kan inte säga till Ellen när hon har slagit sig att "nu har jag redan blåst på dina sår femtio gånger idag, nu får du vänta tills i morgon innan jag gör det igen". Jag kan inte bara ge upp och göra någonting annat. 
 
När jag bestämmer någonting med en annan person så finns det alltid planering bakom det. Det kan vara allt ifrån att ha gjort upp med Emil om att han blir själv med barnen, att han behöver sluta jobba lite tidigare till att jag lagt barnen tidigare/senare för eftermiddagsvila, att skötväskan packats, barnen har ätit eller att blöjorna är bytta. Det finns alltid någonting att planera för att kunna gå hemifrån, om det så bara är för att gå till ica. Jag kan inte bara kasta mig in i bilen med två barn och åka iväg. I alla fall inte om det ska bli någon angenäm vistelse med den person vi ska träffa.
 
Vid sju påbörjas läggningarna här hemma. Då ska det bytas blöjor, borstas tänder, letas reda på nallar, väljas böcker, startas vaggvisor, göras välling, drickas vatten och så vidare. En bra kväll räcker det med att lägga Ellen i sin säng med ett par böcker. Då läser hon en stund, sedan lägger hon undan böckerna och somnar. En mindre bra kväll får vi springa fram och tillbaka för att hon är orolig. Med Z finns inga bra kvällar än, där är varje läggning ett stort projekt som tar minst en timme. För att sedan springa fram och tillbaka resten av kvällen. Mellan åtta och halv nio brukar det ha lugnat ner sig så pass att jag och emil kan sätta oss ner tillsammans och prata om vår dag. Ponera att vi ska gå och lägga oss vid elva, ungefär två och en halv timme har vi då att vara bara vi. De timmarna försvinner lika fort varje kväll. Vilken småbarnsförälder som helst kan skriva under på att de där få timmarna när barnen somnat på kvällarna är heliga.
 
Varje gång jag bestämmer någonting med en annan människa väljer jag bort tid med mina barn eller min man.
 
Så säg mig hur ni kan slösa bort och vara så respektlösa med min tid?
RSS 2.0