Är jag inte en människa av betydelse?

För varje dag som går känner jag mig som en allt mindre betydelsefull människa. Det går nästan inte en dag utan att jag känner mig överkörd på ett eller annat sätt av de mina. Min tid tycks för andra vara oändlig. Att göra planer med mig för att sedan ställa in i sista sekund är mer regel än undantag. Men säg, vilken tur att jag bara är föräldraledig och inte har några som helst måsten. 
 
Eller hur var det nu?
 
Jag och alla andra föräldraledig har det viktigaste jobbet i världen - att ge våra barn den tryggaste tillvaron de kan ha. Att stötta, pussa, blåsa, trösta, leka, skratta, skälla, lära men framförallt att finnas där för dem, i alla lägen. Det är ett jobb som aldrig tar slut. Ett jobb som börjar i samma sekund som barnet föds för att aldrig avslutas. Under årens lopp kommer karaktären att förändras, men likväl kommer åtangandet att bestå. Vi är aldrig lediga, vårt arbete tar aldrig slut. Det kan heller aldrig vara tillräckligt, för alltid finns det något att göra lite, lite mer. Efter att helt ha givit mig hän till mina barn under en hel dag är jag ganska trött. Då har jag oftast fortfarande ganska många saker kvar att göra innan jag kan varva ner och ta det lugnt. Att bara få vara JAG. Mycket hushållsarbete gör jag tillsammans med barnen, de får hjälpa till, titta på eller leka själva under tiden. Men vissa saker går helt enkelt inte att göra tillsammans med två barn under två år och de sakerna får jag göra på kvällarna. Bara en sån sak som att duscha, eller att skura toaletten utan att riskera tre kilo lego i toalettstolen. Att träna, planera mat och skriva inköpslistor är andra saker som är svåra att få till med barnen närvarande. 
 
Ni utan barn kan bestämma er för att gå hem från jobbet, att inte göra mer för dagen eller att skjuta upp saker till morgondagen. Det kan inte jag. Jag kan inte säga till Ellen när hon har slagit sig att "nu har jag redan blåst på dina sår femtio gånger idag, nu får du vänta tills i morgon innan jag gör det igen". Jag kan inte bara ge upp och göra någonting annat. 
 
När jag bestämmer någonting med en annan person så finns det alltid planering bakom det. Det kan vara allt ifrån att ha gjort upp med Emil om att han blir själv med barnen, att han behöver sluta jobba lite tidigare till att jag lagt barnen tidigare/senare för eftermiddagsvila, att skötväskan packats, barnen har ätit eller att blöjorna är bytta. Det finns alltid någonting att planera för att kunna gå hemifrån, om det så bara är för att gå till ica. Jag kan inte bara kasta mig in i bilen med två barn och åka iväg. I alla fall inte om det ska bli någon angenäm vistelse med den person vi ska träffa.
 
Vid sju påbörjas läggningarna här hemma. Då ska det bytas blöjor, borstas tänder, letas reda på nallar, väljas böcker, startas vaggvisor, göras välling, drickas vatten och så vidare. En bra kväll räcker det med att lägga Ellen i sin säng med ett par böcker. Då läser hon en stund, sedan lägger hon undan böckerna och somnar. En mindre bra kväll får vi springa fram och tillbaka för att hon är orolig. Med Z finns inga bra kvällar än, där är varje läggning ett stort projekt som tar minst en timme. För att sedan springa fram och tillbaka resten av kvällen. Mellan åtta och halv nio brukar det ha lugnat ner sig så pass att jag och emil kan sätta oss ner tillsammans och prata om vår dag. Ponera att vi ska gå och lägga oss vid elva, ungefär två och en halv timme har vi då att vara bara vi. De timmarna försvinner lika fort varje kväll. Vilken småbarnsförälder som helst kan skriva under på att de där få timmarna när barnen somnat på kvällarna är heliga.
 
Varje gång jag bestämmer någonting med en annan människa väljer jag bort tid med mina barn eller min man.
 
Så säg mig hur ni kan slösa bort och vara så respektlösa med min tid?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0