En promenad till seven-eleven

Jag drar igen skjutdörrarna och hinner precis vända mig om innan jag hör mellanbarnet med bestämd röst ”vinka”. Jag vänder mig om igen och vinkar till henne genom glaset. Hör hur hon skriker ”tre gånger” på andra sidan när jag går ner för trappan. Stoppar i fötterna i mina slitna flip-flops, en gång i tiden var de rosa med mönster av cirklar. Idag har de fått en gråaktig färg, cirklarna är sedan länge borta och sulan tycks ha delat sig. Egentligen borde jag limma ihop dem, eller köpa mig ett par nya. I morgon kanske.

Ett par steg över uppfarten och ut genom grinden. Mörkret har lagt sig över oss nu, det enda som lyser upp gatan är några stackars lysrör. Här och där lyser det från husens grindstolpar men just utanför oss är det lite extra mörkt. Lysrören ovanför är trasiga. Luftfuktigheten är hög och det är varmt ute. Kvavt. Sådär så att det känns som att en rejäl regnskur skulle behövas. Men jag vet bättre. Vet att en rejäl regnskur inte skulle göra någon skillnad, det kvava skulle fortsätta i alla fall. Jag börjar gå åt vänster. Går förbi husen på gatan, passerar både ”the sanctuary” och ”baan stuart” innan jag viker höger. I ögonvrån ser jag ödlor skynda över de svagt upplysta väggarna. Förbi huset med den stora trädgården och alla hönsen. Det är fortfarande blött på sina ställen sedan eftermiddagens regnskurar. För varje steg jag tar stänker grus och vatten upp på mina ben, upp på min kjol och min väska. Gråbruna fläckar lämnas kvar när vattnet snabbt dunstar bort.

Jag fortsätter längs vägen i det dunkla ljuset, förbarmar mig själv att jag tog just denna väg när jag hör det första skallet. En av de lösa hundarna har sett mig och meddelar ivrigt resten av gänget. Jag vet att det nu bara är några sekunder tills jag blir omringad av en flock lösa, skällande hundar. Jag håller ryggen rak och huvudet högt när jag svänger runt hörnet och får syn på resten av hundarna. Försöker hålla stegen lugna, men bestämda, när jag går längs med gatan. Hundar är inte mitt favoritdjur, speciellt inte när de är lösa. Eller många. Och definitivt inte i mörkret när jag är ensam. Stegen blir snabbare. De följer mig en bit men verkar sedan inse att jag inte är särskilt intressant.

Mopeder, bilar och tuk-tuks skyndar förbi på den trafikerade vägen längre fram, en högersväng till och sedan är jag framme.  



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0