Fredag 8 april

Vad säger ni om att damma av den här gamla bloggen och skaka lite liv i den igen?
 

Rymdellen är redo för vintern! Bortsett från att hon inte har några andra skor än sandaler.

 
 

Vänligen respektera mina barn

Ibland får jag känslan av att vår omgivning ser på våra barn som små dockor. Dockor som vi mer än gärna lånar ut, och som alltid står redo till deras förfogande. Dockor som de kan göra som de vill med. Dockor som de kan krama, pussa, busa och leka med - allt efter deras egna villkor. Dockor utan varken personlighet eller egen vilja. Dockor som inte förtjänar, eller åtminstonde inte får, någon respekt.
 
Det gör mig förbannad.
 
Mina barn är inga dockor. Mina barn förtjänar respekt på samma sätt som du och jag även om de inte kan ge uttryck för sina känslor på samma sätt. Varje gång någon tar sig friheten att göra någonting mot eller med mina barn får jag lust att fråga dem om de vill bli behandlade likadant. "Skulle du vilja att jag stoppar in mina fingrar i din mun?", sannolikt skulle jag få ett nekande svar. Jag förstår inte varifrån det här tänket kommer, tänket om att barn inte ska behandlas på ett värdigt sätt. Varför skulle jag vilja att du kommer med din mun och pussar mina barn på munnen? Dina basilusker får du gärna hålla för dig själv, eller på sin höjd sprida dem på mina barns kinder. Men inte deras munnar. Det är knappt så att jag och Emil pussar dem på munnen av den enkla anledningen att det inte känns helt rätt för oss att tvinga på dem det. Om de däremot aktivt pussar oss på munnen pussar vi självklart tillbaka - då har de ju visat att de vill. Och så tänker vi överlag. "Vill mitt barn det här?" tycker jag är en fråga som ska prägla alla våra handlingar. Jag frågar alltid ellen om jag får titta i hennes blöja innan jag gör det. Hon har visat att hon har en stor integritet och jag vill inte inkräkta på henne. Jag vill inte att mina barn ska lära sig att vara andra till lags. Jag vill att de ska lära sig respektera sig själva och andra, och det tror jag de bäst lär sig genom att själva bli respekterade.
 
Låt mina barn få vara de individer de är utan att tvinga er själva på dem.
 

Den där Ellen

Följande samtal utspelade sig vid sandlådan i veckan, Ellen hade "lagat mat" i sandlådan och vi (hon och jag) har slagit oss ner vid bordet för att äta.  
 
Ellen - äta mat! 
Jag - åh, det ser gott ut! Vad har du lagat? 
Ellen - sand. 
Jag - sand? Jaha, har du haft några kryddor då? 
Ellen - sandkryddor. 
Jag - sandkryddor, något mer? 
Ellen - sand. Mamma äta UPP! 
 
 
Ibland är hon klurig, den där Ellen. För ett tag sedan utspelade sig följande vid köksbordet:
 
Jag - z, du är väldigt skitig
Ellen - baby senne (zelda) åka tettpimi (tvättmaskin) 
Jag - nej, bebisar får INTE åka i tvättmaskinen
Ellen blir tyst och funderar en stund
Ellen - anni (Ellen), mamma, pappa åka tettpimi
 
Ja, jag sa ju aldrig att Ellen, mammor och pappor inte får åka i tvättmaskinen? Idag tyckte hon för övrigt att jag skulle stoppa hela hennes tripptrapp i tvättmaskinen. Varje dag går hon och stoppar kläder i tvättmaskinen, vilket i sig är väldigt duktig av henne. Om det inte vore för att hon tar rena kläder och lägger där... 
 

Att inte ha någon TV

För några månader sedan valde vi att ta bort den tv som stod i vardagsrummet. Istället ställde vi den i sovrummet. Och det kan vara bland det bästa vi har gjort! Förut stod den på mest hela dagarna utan att någon egentligen tittade på den. En riktig tidstjuv var den. Vareviga kväll satt vi där, jag och Emil, och bläddrade mellan alla kanaler. Och vareviga kväll svor vi över att det aldrig fanns någonting att titta på. Men ändock satt vi där och glodde som två idioter. 
 
Nu på kvällarna ägnar vi oss åt annat, jag vet inte riktigt vad, men vi slötittar i alla fall inte på tv. 
 
Ikväll till exempel gav vi barnen mat vid klockan sex, stoppade dem i säng klockan sju, och lagade sedan middag tillsammans. Potatisgratäng, whiskeysås och kött serverades vid köksbordet där vi tänt ljus. Länge satt vi och åt, pratade och filosoferade tillsammans. Vi hann avhandla både relativitetsteorin, barnuppfostran, kompisar och studier innan vi tyckte att det var dags att sova. Det hade aldrig hänt om vi haft tvn närvarande. Nu står Emil i duschen, när han är klar ska vi äta chips&dipp till filmen "gravity", märk väl den röda tråden som följer oss genom kvällen. 
 
Och det här med att ha tv i sovrummet är det bästa preventivmedlet. Vi går och lägger oss - startar en film - ser inledningen - jag somnar. Här blir inga syskon på bra länge minsann! 

#ettinläggigenusdebatten #detskabörjasitid

 
 
 

Lite bra och lite dåligt på kvällskvisten

Sitter här i en förstor tjocktröja och ett par ännu mer förstora mjukisbrallor och fryser, men det är ingenting att bry sig om eftersom att det tydligen, uppenbarligen, sannolikt beror på min mängd kroppsfett. Om man ska tro de okunniga alltså.
 
Tänkte stolpa upp lite plus och minus, direkt tagna från livet.
 
+
Den här veckan har jag tränat tre dagar i rad, först ut var ett cirkelpass i tisdags följt av core/tabata i onsdags och box igår. Jag har träningsvärk i varenda del av min ömma kropp, och har gått upp minst ett kilo ren muskelmassa på fyra dagar. Nu är det inget pass igen förrän på tisdag då söndagens styrkepass, till min stora förtret, är inställt. Funderar dock på att betala ett gäng guldpengar för att få "prova på" både cirkel, tabata och box på söndag. Alla tre passen efter varandra. 
 
-
Jag har inga guldpengar. Inga andra pengar heller för den delen. 
 
+
Den obligatoriska fredgascolan är kall. Visserligen ingen skillnad mot torsdgscolan, eller onsdagscolan. Inte mot tisdagscolan eller måndagscolan heller för den delen. Men ändå.
 
-
Colan är förpestad av någon märklig stark gulbrun vätska.
 
+
Den märkliga vätskan är inte kiss.
 
+
Barnen sover
 
+
Z har lärt sig att åla, och det går undan.
 
-
Z har lärt sig att åla, och det går undan.
 
+
Titta igenom klipp på kidsen.
 
 
 
God kväll?

Är jag inte en människa av betydelse?

För varje dag som går känner jag mig som en allt mindre betydelsefull människa. Det går nästan inte en dag utan att jag känner mig överkörd på ett eller annat sätt av de mina. Min tid tycks för andra vara oändlig. Att göra planer med mig för att sedan ställa in i sista sekund är mer regel än undantag. Men säg, vilken tur att jag bara är föräldraledig och inte har några som helst måsten. 
 
Eller hur var det nu?
 
Jag och alla andra föräldraledig har det viktigaste jobbet i världen - att ge våra barn den tryggaste tillvaron de kan ha. Att stötta, pussa, blåsa, trösta, leka, skratta, skälla, lära men framförallt att finnas där för dem, i alla lägen. Det är ett jobb som aldrig tar slut. Ett jobb som börjar i samma sekund som barnet föds för att aldrig avslutas. Under årens lopp kommer karaktären att förändras, men likväl kommer åtangandet att bestå. Vi är aldrig lediga, vårt arbete tar aldrig slut. Det kan heller aldrig vara tillräckligt, för alltid finns det något att göra lite, lite mer. Efter att helt ha givit mig hän till mina barn under en hel dag är jag ganska trött. Då har jag oftast fortfarande ganska många saker kvar att göra innan jag kan varva ner och ta det lugnt. Att bara få vara JAG. Mycket hushållsarbete gör jag tillsammans med barnen, de får hjälpa till, titta på eller leka själva under tiden. Men vissa saker går helt enkelt inte att göra tillsammans med två barn under två år och de sakerna får jag göra på kvällarna. Bara en sån sak som att duscha, eller att skura toaletten utan att riskera tre kilo lego i toalettstolen. Att träna, planera mat och skriva inköpslistor är andra saker som är svåra att få till med barnen närvarande. 
 
Ni utan barn kan bestämma er för att gå hem från jobbet, att inte göra mer för dagen eller att skjuta upp saker till morgondagen. Det kan inte jag. Jag kan inte säga till Ellen när hon har slagit sig att "nu har jag redan blåst på dina sår femtio gånger idag, nu får du vänta tills i morgon innan jag gör det igen". Jag kan inte bara ge upp och göra någonting annat. 
 
När jag bestämmer någonting med en annan person så finns det alltid planering bakom det. Det kan vara allt ifrån att ha gjort upp med Emil om att han blir själv med barnen, att han behöver sluta jobba lite tidigare till att jag lagt barnen tidigare/senare för eftermiddagsvila, att skötväskan packats, barnen har ätit eller att blöjorna är bytta. Det finns alltid någonting att planera för att kunna gå hemifrån, om det så bara är för att gå till ica. Jag kan inte bara kasta mig in i bilen med två barn och åka iväg. I alla fall inte om det ska bli någon angenäm vistelse med den person vi ska träffa.
 
Vid sju påbörjas läggningarna här hemma. Då ska det bytas blöjor, borstas tänder, letas reda på nallar, väljas böcker, startas vaggvisor, göras välling, drickas vatten och så vidare. En bra kväll räcker det med att lägga Ellen i sin säng med ett par böcker. Då läser hon en stund, sedan lägger hon undan böckerna och somnar. En mindre bra kväll får vi springa fram och tillbaka för att hon är orolig. Med Z finns inga bra kvällar än, där är varje läggning ett stort projekt som tar minst en timme. För att sedan springa fram och tillbaka resten av kvällen. Mellan åtta och halv nio brukar det ha lugnat ner sig så pass att jag och emil kan sätta oss ner tillsammans och prata om vår dag. Ponera att vi ska gå och lägga oss vid elva, ungefär två och en halv timme har vi då att vara bara vi. De timmarna försvinner lika fort varje kväll. Vilken småbarnsförälder som helst kan skriva under på att de där få timmarna när barnen somnat på kvällarna är heliga.
 
Varje gång jag bestämmer någonting med en annan människa väljer jag bort tid med mina barn eller min man.
 
Så säg mig hur ni kan slösa bort och vara så respektlösa med min tid?

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv?

För första gången på ungefär en hel evighet sover båda barnen samtidigt på dagen. Jag vet inte när det hände senast, men framförallt vet jag inte vad jag ska göra under där här etremt sällsynt och lyxiga tiden? Jag menar, jag vill ju gärna göra någonting riktigt bra nu, så att tiden inte går till spillo. Z brukar sova ungefär en halvtimme, och det har nog gått en tio femton minuter sedan hon somnade vilket betyder att jag har ungefär en kvart kvar. Hur utnyttjar jag den tiden på allra bästa sätt? Letar hus på hemnet, så klart.
 
Z fick smaka lite fajitas vid lunch idag. "Smaskens", låter hon hälsa.

"Jag är den kuligaste jag vet" - melodi sång till friheten

 

Kvällsinvägning, heja mig?

Nu är det jag som ställer klockan för att gå upp i morgon bitti och träna styrka? 
 

I like your style, oooh I like your style

 

Ett samtal innan läggdags

Innan ellen somnar på kvällarna ligger hon alltid och pratar i sin säng. Vi (emil) lägger henne i sin säng, säger god natt, ger henne vällingflaskan (ja, hon äter kvällsvälling igen nu sedan Z kom) och lämnar sedan rummet. Hon ligger i sin säng, dricker sin välling, möblerar om bland gosedjuren och snackar innan hon till sist somnar. Innan nappanvvänjningen hörde vi knappt vad hon sa, men nu är det andra bullar. Tillåt mig punkta upp kvällens händelser:
  • Samtliga gosedjur har blivit erbjuda välling
  • Samtliga gosedjur har misskött sig varpå ellen förmanat dem "ajajaj"
  • Hon fick välling i ögat
  • Någonting om att åka brandbil, husvagn, bil och flygplan
  • Ellen skulle vila, "Annie jija", här förmanade hon alltså sig själv att vila
  • Order till oss föräldrar att öppna dörren så att hon kan leka med lego
  • Alfons var emellanåt på rymmen "ashiii, dääää duuu?"
  • Vällingen tog slut
Kära lilla barn.
 

Att sluta med napp - så har det gått

Det är med skakiga och lite nervösa fingrar jag skriver det här, men vet ni? Ellen har slutat med napp och hon är så duktig!
 
Första natten (morgonen) vaknade hon vid klockan sex och blev ledsen, då kunde hon inte somna om. Så det blev en tidig morgon, en hel del gnäll och en lång dag. Middagsvilan på dagen var jobbig, hon kunde inte riktigt komma till ro. Men hon yppade inte ett endaste ord om nappen. Andra natten hade hon svårt att somna, magont sa hon. Men inte heller då frågade hon efter nappen. Efter att hon väl somnat sov hon bra. Middagsvilan dagen efter blev lite tokig för hon somnade före lunch när vi åkte bil till några vänner, och sen somnade hon aldrig efter lunch när hon egentligen brukar sova. På kvällen somnade hon dock snällt, vaknade till vid sex men somnade om av sig själv till klockan åtta. Idag när hon skulle sova efter lunch var hon gnällig och ledsen, men inte heller då frågade hon efter nappen.
 
Man skulle kunna säga att det, hittills, gått väldigt bra att sluta med napp. En gång har hon frågat efter den, men det var nog mest av reflex. Hon springer och hämtar Z nappar titt som tätt och ger till henne, utan minsta tecken på att hon själv skulle vilja ha dem - trots att de är samma storlek och modell som hennes nappar var. 
 
Så varför skriver jag det här med skakiga fingrar? Jo för att vi bara är inne på den fjärde kvällen och natten utan napp nu, och än kan det väl hända att hon får något typ av återfall? Men hörni, vi håller väl tummarna?
 
En nappfri selfie på det!

Nappfritt?

Den senaste tiden verkar ellen nästintill gåt bakåt i utvecklingen. Hon har börjat med kvällsvälling igen, hon ligger i babygymmet och klättar ner i gåstolen så fort hon får chansen. Jag känner att hon är större än så, och därför bestämde jag (enfaldigt) att det nu är dags för henne att sluta med nappen.
 
När hon skulle sova middag igår var hon så trött att hon höll på att somna i bilen, så jag slängde snabbt ner henne i vagnen utan att ge henne någon napp. När hon frågade efter den svarade jag något pedagogiskt i stil med "den behöver du inte, sov nu" vilket hon i princip redan gjorde. Så idag när hon skulle sova efter lunch fick hon inte heller någon napp, eftersom det ju gick så bra igår. Och så KAN det hända att jag lovade henne russin när hon vaknade. Till en början gick det bra. Hon låg i vagnen och snicksnackade. Efter en stund var hon påväg att rymma så jag spänade fast henne, och ungefär här började det att gå utför. Ellen tycker nämligen inte om att vara fastspänd. Jag tycker inte om att ha rymmande barn på vift. Efter mycket om och men, och en del tårar, somnade hon till sist. 
 
När hon vaknade fick hon såklart sina russin, en mängd beröm och så KAN det hända att vi gick (även ellen gick!) till ica och köpte choklad till henne.
 
Nu i kväll när hon skulle sova så KAN det hända att vi lovade choklad i morgon om hon sover utan nappen i natt. Alltså, det KAN vara så att vi mutar henne. KAN.
 
När hon skulle sova frågade hon efter nappen EN ynka liten gång, och nöjde sig med svaret hon fick av emil. Det KAN, återigen, vara så att en del av svaret innehöll ordet "choklad". Nu verkar hon redan ha somnat? Jag är i chock. Jag hade förväntat mig årets längsta kväll nämligen. Nu återstår bara årets längsta natt. Ni önskar oss väl lycka till?
 

Bebisar när de är som bäst

 

Ellen är i himmelriket

Emil har tjatat och tjatat och tjatat och tjatat och tjatat och tjatat och tjatat och TJATAT på mig om att ellen måste få en kuddhörna där hon kan gåhopparullasittaståstudsafallakullerbyttaramlaomkull utan att så sig. Jag har skrikit rakt ut, ungen ska för bövelen inte fara runt som en studsboll inomhus. OCH DÄRMED BASTA. 
 
Så höll vi (jag) på att rensa lite i källaren häromdagen. Jag var helt inne i att kasta elräkningar från 2009 tillhörande en annan bostad och hade överlåtit fullt ansvar för barnen till emil. När jag vände upp blicken från pärmarna efter en stund möttes jag av det här:
 
 
 
 
 

Läsa bok

Ibland händer det att barnen kan leka själva för en stund. Eller det är egentligen inte hela sanningen, låt mig omformulera mig. Ibland händer det att ellen tar sin uppgift att underhålla z på allvar. Ellens primära uppgift i livet är nämligen att underhålla sin lillasyster i alla lägen, men det verkar hon inte ha förstått riktigt. Eller också skiter hon bara i det, jag gissar på det sistnämnda. Hur som helst, ibland händer det att jag lyckas plocka i diskmaskinen, torka av bänken eller koka en makaron utan att tredje världskriget bryter ut i form av ett gallskrinakde spädbarn och en klänging nästan-tvååring som helst skulle vilja krypa in under mitt skin. Eller, som i det här fallet, att jag lyckas fånga systrarna romanus på bild.
 
 
Det har föresten varit så varmt senaste tiden att Z alltid går (ligger?) utan kläder, vilket ju sparar en massa tvätt för mig. Men! Jag har numer ingen aning om vad hon har för storlek? Jag gissar på 62, en kvalificerad gissning då en annan unge i samma storlek som hon har det, haha.
 

En fuskig fuskdag

Ingenting har gått som planerat, stegen är för få och kolhydraterna för många. Nu loggar vi ut för idag och önskar god natt. I morgon är en ny dag? 

Skärpning!

Det här med träning har helt runnit ut i sanden. Jag tycker att det är roligare att titta på när färg torkar än att träna styrka, samtidigt så vet jag att jag måste träna det för att nå mina mål. Men, motivationen tryter och jag har svårt att komma igång. 
 
Konditionen har också lyst med sin frånvaro, där tror jag faktiskt att hettan spelat in. Jag kan omöjligt springa när det är 24 grader varmt ute. Promenaderna har inte heller gått så bra, som jag ser det finns det tre saker jag kan skylla på. 
  • Z. Z tycker absolut verkligen INTE om att åka vagn när det är så varmt. Alltså kan jag inte promenera dagtid (mellan 06 och 20).
  • Mamafashionella. Jag är inte särskilt motiverad då jag leder i fitbiten, anledningen till det är enkel, mamafashionella har nämligen stött på trubbel med sina knän. 
  • Jag är lat. 
Men! Nu är det ny vecka och därmed nya tag? Likt amerikanerna tror jag att veckan startar på söndagar således har jag tagit tag i mig själv idag. Inget annat än mat och noll-cola har jag stoppar i min mun. Och träningen, ja den såg ut såhär:
  • Crunches med vikt, 25 stycken 
  • Situps, 20 stycken 
  • Omvända crunches, 15 stycken 
  • "sida till sida och benen i vädret" med vikt, 20 stycken 
  • Plankan, 45 sekunder 
Jag körde tre varv. 
RSS 2.0