Som en groda utan ben - hopplös

 
Fast egentligen skulle jag vilja påstå att hon faktiskt ser ut som en groda med ben. Ohopplös, kanske?
 
 
 
 

Det där med vatten

 

Ellen har tagit examen. #Världensbästabebis

 

Korvgryta och potatis

Det går så fort!

Jag är inte så bra på att uppdatera bloggen. Lite dålig är jag. Eller ja. Ganska dålig. Okej, mycket dålig. Skitdålig. Kass. Okej, kass är jag. Helt värdelös. Sämst. 
 
Nu när vi har klargjort det tänkte jag faktiskt göra ett försök att återge lite av den senaste veckans händelser.  Och det är många. Jag har ofta tänkt att "det här" ska jag skriva om i bloggen ikväll, men sen blir det kväll och jag ska hinna med ungefär en miljon andra saker den korta tid som är mellan Ellens och min egen sovtid. Hur som helst. 
 
I tisdags förra veckan satte sig Ellen upp själv. Eller vi misstänker i alla fall att hon gjorde det. Först kröp hon omkring. Och sen en sekund senare (eller i alla fall ett par) så satt hon upp. Och såvitt vi vet var det ingen som hjälpte henne. Igår satte hon sig i alla fall själv, Emil bevittnade det hela den här gången så nu är vi säkra. Hon kan. 
 
I onsdags reste hon sig själv upp mot leksaksbacken, utan någon hjälp. Eller alltså jag fick ju hålla emot så att backen inte välte, men det räknas ju inte. Sen skulle hon (så klart) ha något i botten av backen så hon stod där och lutade sig längre och längre ner. Till slut lättade fötterna från golvet och hon hängde över kanten på backen. Nåväl. 
 
Igår reste hon sig själv mot en vanlig stol. Och i morse när vi skulle gå upp stod hon i sin säng, och hade rest sig mot spjälorna. 
 
Och allt det här på bara en vecka! 
 
Andra saker som hon gör är att vinka, fast bara när hon själv vill... Sen kan hon låta som en indian, ni vet, fast hon använder båda händerna och håller dem i varandra innan hon slår sig för munnen. Det låter roligt, men ser ännu roligare ut. 
 
Och i morse var vi till BVC för första gången på tre (!) månader. Ellen väger nu 7660 gram och är 67 cm lång. Vi pratade lite om vad ongen ska kunna vid tio månader då nästa utvecklingskoll är, och vi kan väl säga som så att BVC-sköterskan inte var orolig för att Ellen inte kommer att kunna det hon "ska" då. 
 
En liten, liten Ellen som låg kvar där man la henne
 
Nu känns det här inlägget som något slags skrytinlägg, men som jag skrev när jag startade bloggen så är den till (mycket, men inte bara) för att hålla lite koll på Ellens utveckling. Och ja! Förresten! Hon har blivit jätteduktig på att "dyka" på simningen, hon reagerar direkt när vi säger "åhhhhh dyk!" och det är häftigt att se. Hon kan ett annat ord också, krasse, som är vår katt. När v säger krasse så börjar Ellen se sig om och liksom leta efter katten. Och så blir hon jätteglad om hon får syn på krasse, eller någon annan katt för den delen. 

Pincettgreppet

Igår var vi hos mina föräldrar och åt mat. Ellen blev klar först, och eftersom vi ville äta och fika i lugn och ro försökte vi komma på någonting att sysselsätta henne med under tiden. Gärna något som inte involverade katternas matskål på golvet. Så jag kom på den briljata (möjligen lite elaka) idéen att ge ellen små små bitar av ost. Vi tänkte att det nog skulle sysselsätta henne en stund. Vilket det också gjorde. Hon pillade och pillade och försökte få fatt på de små ostbitarna. Och med jämna mellanrum fick hon också in någon bit i munnen. Man skulle kunna säga att det var den ultimata pincettgrepparövningen. Men till slut ledsnade hon (det gick ju så långsamt att äta!) och la istället ned huvudet på bordet och började slicka på osten likt en katt som lapar mjölk.
 
Och idag kan vi väl kanske på riktigt konstatera att den där omtalade friden börjar sina. Inte nog med att ellen har lärt sig att krypa (ja, numer kryper hon faktiskt på riktigt) hon har också, under natten, utvecklat pincettgreppet ytterligare. För er som inte är så insatta i fackspråket som gäller småbarn så innebär det att man plockar saker med tumme och pekfinger. Det betyder att hon inte bara far fram som en vildvetting över golvet, hon plockar även upp mikroskopiskt skräp och för, med en träffsäkerhet på hundra procent, föremålet in i munnen. Det skulle inte förvåna mig om ellen en morgon ligger och käkar kvalster i sängen, ett i taget.
 
 
 

Ellens spöktand

Som ni vet har vi ju funderat kring det här med ellens tänder under en tid. En ganska lång tid. Ända sedan årsskiftet faktiskt. Eller ja, vi och vi. Emil är närmast besatt av denna tand som han påstår är på väg. Och har så varit sedan årsskiftet.
 
Här om dagen skymtade vi någonting vitt i det lilla barnets underkäke. Vi kikade om vartannat på tandköttet och på den lilla, lilla, vita pricken till tand. Och vi såg den "Det måste vara tanden" tjoade vi glatt till varandra. "Nu kan vi ge henne knäckemackor, grillade flintastekar och sega råttor" fortstte vi glatt. Vi var som i extas. Det här måste vara det största (nåja) som kan hända! Efter mycket om och men och glada rop började så sakteliga den glädjerika dagen lida mot sitt slut, och efter många tappra försök lyckades vi till slut somna in båda två. Ja, ellen sov ju förstås som en björn i ide. 
 
Men så kom dagen efter. Ni vet hur dagen-efter-dagar brukar vara? Sådär härligt ångestfyllda, och man undrar om det man tror hände igår verkligen hände. Vilket det alltid gjorde. Den glädje och upprymdhet vi känt kvällen innan var som bortblåst. Precis som tanden. Det fanns nämligen INTE ETT ENDA SPÅR kvar av den där förbaskade tanden som vi väntat så länge på. Hur ska vi nu kunna lita på att nästa tand faktiskt stannar kvar? Tänk om vi blir utsatta för ett sånt här spöktandsspratt igen? Jag vet inte hur vi ska hantera den här situationen och det trauma den medfört. Är ellen i maskopi med det onda väsen som försöker lura oss på tänder? Frågorna är många, men svaren är få. Mycket få.

Regn är väl mysigt?

I alla fall om man är i en kokong

Vad fan hände?

 
 
 
 
Okej. Alltså vi har varken klippt eller färgat hennes hår. Jag lovar.

Gubben ellen

Alltså. Ni vet utvecklingsfasen jag skrev om? Ellen utvecklade en sak till, ungefär lika användbar som de andra sakerna hon lärde sig. Men det här är nog det mest irriterande. Eller i alla fall jobbigaste att lyssna på. Hon låter nämligen som en gammal gubbe. En gammal gubbe som...det är jättesvårt att förklara. Men tänk er en gammal gubbe i en tecknad serie. Som liksom pratar trycker upp tungan i gommen och försöker prata.
 
Hon påminner lite om torkels farbror stuart. För er som sett torkel i knipa.
 
Och för er som inte sett den kan ni titta här (ingenting för småttingar dock)
 
 
När han får till den där riktigt whiskeygubbiga rösten, då minsann. Då är det bra likt ellens läte.

16 april - fyra dagar för sent

Idag är det den 16 april, det betyder att ellen blev sex månader för fyra dagar sen, vilket vi helt missade. Jag hoppas att vi inte missar hennes födelsedag också, som vi alltid gör med katternas. Men förhoppningsvis är det någon annan i ellens närhet som påminner oss. Jag tänker mig att en konversation som påminner oss skulle kunna se ut ungefär så här:
 
Ellens mormor/farmor/morfar/farfar/moster/faster/farbror/morbror: När tänkte ni ha kalas för ellen?
Jag/emil: Ehhh... Öhhh...Vi tänkte nog...att... ehh... (vad fan är det för datum idag?) nästa helg blir det kalas. På...ehhh... (har vi planerat något annat då?) lördag! På lördag nästa helg har vi planerat kalas. Sedan länge. Har vi glömt att säga det till er? Klockan två. 
 
 
Ni kanske förstår att datum inte är det vi tänker på när vi
går omkring i den här omgivningen hela dagarna?

90 grader varmt

Puuh, vad varmt vi har haft det idag. Hela 90 amerikanska grader, vilket motsvarar ungefär 32 svenska. Så ni kan ju förstå att vi inte har orkat göra så mycket idag. Tills skillnad från flera andra dagar då vi gått ungefär sex timmar i sträck. Med undantag för främst ellens matpauser.
 
Vi vaknade upp till en helt molnig himel, utan minsta antydan till solsken. Jag kollade vädret på telefon. Sen på datorn. Och sist på tvn (det finns en kanal som heter weather channel - score!). Det såg ut som det skulle klarna upp på eftermiddagen. Så har det varit de flesta dagarna här, molnigt och mulet och tråkigt på förmiddagen, sen någon gång efter lunch har solen börjat skymta för att sent på eftermiddagen dominera himlen. Och det är lite knasigt, för det är som varmast här vid fem sex på eftermiddagen/kvällen. Det har gjort att vår dygnsrymt har blivit något förskjuten. Ellen somnar runt åtta kanske, och sover sedan till nio på morgonen. Eller egentligen till sex, men då får hon komma till oss och så sover hon några timmar till. 
 
Men tillbaka till dagens äventyr. Vi packade ner handdukar, badkläder, solkräm och ellens mellis, mat och vatten. Och så begav vi oss ut. Vi började med att gå till ett av austins bästa hamburgerställen och köpte med oss mat därifrån. Vi gick vidare till en stor bro (för gång- och cykeltrafikanter) där vi satte oss på en bänk och såg ut över vattnet medans vi åt. Sen gick vi vidare på en jättemysig gångväg (grusgångväg) längs vattnet. Vi strosade och strosade, tog oss fram i vår egen takt. På den här vägen är det fullt av människor som motionerar, många med barnvagn faktiskt. Men ännu fler med hundar. Vi såg världens minsta sköldpadda också. Det vimlar av sköldpaddor i vattnet och ekorrar på land, men den här sköldpaddan var inte som alla andra. Den skuttade fram framför buggan när vi kom gåendes, så jag var tvungen att tvärbromsa. Den här lilla sköldisen var en bit från vattnet, och den var SÅ liten. Tänk er typ... hmm... tänk er locket på en barnmatsburk. Ni vet? Ungefär så stor var lilla sköldis. Eller kanske lite mindre. Och snabb var den rackaren. Jag har nog aldrig sett en snabb sköldpadda förut, men den här var verkligen snabb. Och SÅ söt. Vi stannade och såg till så att ingen sprang på stackarn när han tog sig ner till vattnet. 
 
Efter en stund blev ellen lite sugen på mellis, så vi stannade vid en bänk. Och då kom helt plötsligt en svan simmandes. 
 
Emil berättade att svanar är aggressiva. Är det så?


Ellens favoritmellis
 
Till slut (mer än två timmar efter att vi lämnat hotellet) kom vi fram till deep eddy pool, där vi sedan tillbringade resten av eftermiddagen. Vid det här laget hade alla moln lämnat himlen, så det var en eftermiddag full av gassande sol. Och det blev ytterligare en första gång för ellen, idag handlade det om utomhusbad! Vi trodde att ellen skulle tycka att vattnet var för kallt, för hon är ju van att bada i varmt vatten. Men allt fler spädisar badade, så då tänkte vi att ellen får prova. Inga protester alls, hon verkade tycka att det var skönt.
 Plask, plask.
 
 

Utvecklingsfas

De senaste fem, sex dagarna har Ellen sovit extra mycket, och varit lite gnällig. Vilket inte hör till hennes vanliga jag. Utvecklingsfas, tänkte vi. Så vi har väntat och väntat. Funderat på vad det kan vara som hon utvecklar nu. Vi har ju gått igenom det här med utvecklingsfas flera gånger tidigare. Rulla från mage, greppa leksaker, sitta, med mera. För varje fas har hon lärt sig allt "större" och mer komplicerade saker. Så ni förstår ju att vi var spända av förväntan denna gång. Kan det vara krypandet som är på gång? Eller åtminstone något slags ålande? För är det något hon kämpar med så är det det där med att ta sig framåt. Häromdagen la vi henne på golvet, sen fixade vi med lite saker, och när vi tittade till henne igen låg hon med hela kroppen under sängen, och bara huvudet stack under sängkappan. 
 
Hur som helst. Dagarna kom och gick, gnälligheten och sovandet bestod. Men så till slut. Till slut fick vi äntligen veta vad det är hennes lilla huvud har kämpat med under tiden. Håller i er, för nu kommer det: hon har lärt sig att... Trumvirvel... Spotta! Men inte nog med det, hon kan numera även lägga till konsten att smacka på sin cv. 
 
Öööh... Ja. Jag vet inte om riktigt. Var det värt fem dagar? Och vad ska hon med denna kunskap till? Och varför kunde hon inte ta det efter krypandet? Och varför ska hon visa sina spottkunskaper just precis när hon äter mat? 
 
Jag känner mig lite tom på ord. Det var kanske inte riktigt vad vi förväntade oss? Men men. Vad duktig du är, Ellen! 

Natt-nappen

Ellen har en napp som vi kallar för natt-nappen. Egentligen har hon två stycken, men den ena är lila och ful så den använder hon inte. Man kan säga att den inte räknas. Men i alla fall. Natt-nappen är en fiffig napp måste jag säga. Ni vet hur napparna försvinner i sängen på nätterna? Även om man för fem sekunder sen stoppade in den i detn lilla  munnen så är den borta. Spårlöst försvunnen. Som om det bor en liten napptjuv i sängen och som roffar åt sig alla nappar som hamnar på madrassen. Eller täcket. Men! Det gör inte natt-nappen. Försvinner alltså. För den är självlysande. Under dagen har ellen den i vagnen (egentligen kanske natt-napp är fel benämning då?) så att den laddas upp, och på kvällen när hon ska sova lyser den. Det är mycket fiffgt. Lätt att hitta mitt i natten. Men! Och det här är ett stort men. Den lyser inte hur längre som helst innan den behöver laddas igen. Och ellen verkar ha fått för sig att det är morgon när nappen slutar lysa. Innan har hon trott att det är morgon när det börjar bli ljust, men nu kan hon känna sig grundlurad på den biten eftersom vi har mörkläggande gardin. Så då är det tydligen nappens ljus som avgör...

Första gången

Under semestern har ellen gjort en massa saker för allra första gången. Och jag tänkte lista dem, så att vi kommer ihåg. Tyvärr har vi inte så mycket bilder som kan hjälpa oss att komma ihåg, av någon anledning får systemkameran vara kvar på hotellet när vi är på äventyr. Och våra telefoner har varit utan batteri och sådär. Ni vet, det är inte så noga på semestern. 
 
Men hur som helst, här kommer listan. (Som säkerligen kommar att fyllas på innan vi är hemma igen.)
  • Flugit flygplan.
  • Väckt mig genom att klia (?) mig på ryggen.
  • Suttit i gräset.
  • Åkt taxi.
  • Varit uppe sent för att se på fladdermöss under en bro.
  • Druckit ur sugrör.
  • Väckt mig och emil genom att skrapa med naglarna mot sin blöja.
  • Åkt buss.
  • Flugit till andra sidan jorden utan att drabbas av jetlag.
  • Vänt sig från rygg till mage på en halv sekund (hon verkar ha bestämt sig för att lära sig krypa. Eller i alla fall  åla).
  • Sovit på hotell.

Ellens första påsk

Så var påskhelgen i princip slut, eller i alla fall firandet. Igår var vi hos mina föräldrar och "firade". Vi fick mat, kladdkaka och jordgubbar. Ellen fick ett påskägg också, med fina kläder i. Och en leksak. Men hon tyckte nog att själva ägget var det mest intressanta. Till exempel kunde hon använda det som hjälm.
 
Idag har vi vart hos emils föräldrar, vi fick mat och kladdkaka. Och jordgubbar. Jag kan inte minnas att jordgubbar hör till påsken, men tydligen så gör det väl det. Eftersom vi fått det på hundra procent av alla ställen vi firat påsk på i år. 
 
Hjälmägget
 
Ja, annars då? Ellen har lärt sig att sitta. Och slutat helt med ersättning. Och igår fick hon inviga sittdelen till vagnen, vilket så klart gick finfint.
 
I morse gick vi lilla familjen en promenad till ica och köpte frukost, sen hade vi picknick i solen vid ån. Det var jätteskönt ute, men frukosten var allt annat än god. Tyvärr.
 
Jag håller på att packa för fullt inför flygturen i veckan. Vad behöver man egentligen ha med sig när man åker bort med en spädis? Och vad får man absolut inte glömma? 

Paradiset!

En hjälte

Dop. Och bröllop.

I lördags var det dags för ellens dop. Och jag och emil gifte oss samtidigt. Fast det hade vi inte talat om för någon, så det blev en liten överraskning när kyrkomusikern spelade mendelssohn och vi tågade in i kyrkan i bröllopskläder. Men så kan det vara. Hur skulle vi förresten hunnit berätta för folk att vi skulle gifta oss? Vi bestämde oss ju en vecka innan. Och hela den veckan spenderade vi med att fixa och dona med allting. Jag ska skriva ett inlägg sen om hur man planerar och genomför ett bröllop på en vecka. Så att ni vet.
 
Hur som helst. Vi åt lite lunch och tårta efteråt. Och tårtan sen. Tydligen så är det JÄTTEVIKTIGT att man skär tårtan tillsammans. Annars blir man massmördare. Eller ja, kanske inte. Men jag och emil såg en dokumentär för ett tag sen som handlade om amning. Och där påstods det att barn som inte ammas blir massmördare. Så akta er för ellen sen. Och nu säger vi alltid att man blir massmördare om man inte gör som man "ska". I alla fall. Tillbaka till tårtan. Vi skulle skära en tårtbit. Eftersom det var så viktigt. Men tårtan var i tre våningar. Emil tyckte att vi skulle börja på toppen, men där stod brudparet så jag tyckte att vi skulle börja längst ner. Till slut kompromissade vi och började i mitten. Är inte det en bra start, att kompromissa alltså?
 
Ellen skötte sig och var så duktig. Hon var så glad i kyrkan och flinade så mycket till prällen måns att han kom av sig och började fnissa. Då fick han förklara sig för alla vad han höll på med. För vi stod vända med ryggen mot församlingen. Och när han skulle viga oss pratade han om familjen, alltså om mig och emil och ellen. Och om katterna. Det tyckte vi var lite roligt, för han har varit hos oss en gång bara och då var java fram och nosade. Och så kom han ihåg det. Gulligt. När prällen pratade på om ellens dop blev hon lite uttråkad och började plocka isär emils blomma han hade på kavajen. Blad för blad ryckte hon loss och slängde på golvet i kyrkan. Busungen. Och min kusin fredrik var så duktig och hjälpte till att hälla vatten i dopfunten. 
 

En komma två mil och så lite styrka på det

Idag har vi traskat runt och undersökt varenda centimeter av metropolen där vi bor, Jag och ellen alltså. Vi började dagen med en liten prommis på drygt sju kilometer. Det är en ganska lång bit att gå i snömodd på trottoarer som är världelöst plogade. Och med världelöst menar jag världelöst. Det är ingen omskrivning för dåligt. Utan verkligen värdelöst. V-ä-r-d-e-l-ö-s-t. Känn på bokstäverna. Sug på stavelserna. Ni förstår.
 
Efter lite lunch (grillad kyckling, grönsaker och philla i tacobröd) bus och lek skymtade jag den onskefulla gnällen. Trött, tänkte jag. Och försökte få henne att sova. Men icke. Gnällen kom oftare och oftare. Ingenting fungerade. Och till slut fick jag konstatera faktum. Ellen var ersatt med gnällen. Mitt enda hopp för att få tillbaka min dotter var att gå ut. Med vagnen. Igen. Planlöst vandrade jag omkring. Gata upp och gata ner. Sköt på vagnen framför mig. Pustade, stånkade och stönade. Så efter sisådär fyra, fem kilometer var vi hemma igen. Och ellen var tillbaka!
 
 
RSS 2.0